Lynchningar av svarta var ett offentligt folknöje

”Vi vänjer oss att se svarta kroppar plågas, förnedras, dödas”

Av: Mattias Gardell

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mattias Gardell skriver om USA:s mörka historia, där lynchningar har varit  vardag sedan slaveriets dagar. Foto till vänster från Mississippis museum för medborgerliga rättigheter i Jackson.
Foto: AP / TT
Mattias Gardell skriver om USA:s mörka historia, där lynchningar har varit vardag sedan slaveriets dagar. Foto till vänster från Mississippis museum för medborgerliga rättigheter i Jackson.

Allt spelades in. Av personer i parkerade bilar, fotgängare som stannade till, dit-rusande åskådare, säkerhetskameror i kvarteret, polisen. ”Jag kan inte andas”. Den bakbundne svarte mannen kippar efter andan. Ansiktet ligger nedtryckt i asfalten. En polis täpper till hans luftstrupe med sitt knä. Tittar ner på honom. Ser in i kameran. Släpper, pressar, släpper, pressar. Det hela tar 20 minuter. Sammanlagt är han utan luft i åtta minuter och 46 sekunder. Sen dör han.

Amerikansk polis dödar de invånare vars trygghet de skall värna i högre utsträckning än i något annat ”välutvecklat land”, som det kallas i statistiken. Enbart år 2019 dödades 1 098 personer av polis, i snitt tre om dagen. Av dem var en fjärdedel svarta. Svarta utgör 13 procent av landets befolkning, men 26,5 procent av de som dör i polisens händer.

I det här fallet lärde vi oss den dödades namn, George Floyd. Det har han gemensamt med Eric Garner, Michael Brown, Antony Lamar, Philando Castile, Freddy Grey, Trayvon Martin, vars namn också gått till historien. Inte för att de dödats av polis, utan för att deras död utlöst våldsamma protester. De flesta andra förblir vanligen okända för allmänheten.


Vem minns Atatiana Jefferson? En polis sköt henne genom fönstret när hon låg hemma och sov, sedan en granne larmat att hennes dörr stod öppen. Visst protesterade folk, men fredligt.

Varför dödar polisen påstått ”kriminella” svarta personer under utdragna och plågsamma former inför åskådare som sprider bilder så att alla kan se?

Fenomenet går tillbaka på en tradition av extralegala publika avrättningar, lynchning, som särskilt drabbat svarta. Mellan 1882 och 1968 genomfördes nära 5 000 lynchningar. Av dem var drygt 500 det forskningen benämner tortyrlynchningar, ritualiserade offentliga skådespel där den utpekade ”brottslingen” torterades, förnedrades och stympades innan han eller hon brändes levande, höggs ihjäl eller hängdes.

Lynchningar var offentliga skådespel som annonserades i förväg och utfördes inför en publik av åskådare

Att lynchningarna var extralegala skall inte tolkas som att de utfördes utan det lokala rättsväsendets stöd; endast som att de skedde utanför den rättsordning som vanligen rannsakade misstänkta förbrytare.

Lynchningar skedde inte i ”laglöst land”. Där fanns domstolar, lagböcker, advokater, sheriffer, rättsregler, fängelser. Man valde således lynchning i stället för rättegång och det var ofta samma domare och poliser som skötte den lagstadgade rättsordningen som var involverade i den ceremoniella tortyr som utfördes helt öppet, vilket skiljer tortyrlynchningar från den ”folkliga rättsskipning” som utfördes av maskerade kristna riddare i Ku Klux Klan eller berusade folkmassor.

Tortyr är förbjudet enligt tilläggen till den amerikanska konstitutionen som 1791 specificerade människans ”okränkbara rättigheter”. De omfattade dock inte alla invånare. År 1790 fastslogs att enbart ”vita personer” kunde vara medborgare och därmed skyddade av landets grundlag. Inga svarta, förkunnade Högsta domstolen 1857, kunde någonsin bli amerikanska medborgare i konstitutionens mening, då de var en ”underordnad och underlägsen sorts varelser”, som ”inte hade några rättigheter som den vite mannen var skyldig att respektera”.


För svarta gällde särskilda raslagar (Black Codes) på plantage och i fristater, som i modifierad form bestod också sedan svarta erhöll (andra rangens) medborgarskap 1871 i form av delstatliga raslagar och sydstaternas särlagstiftning för svarta och vita (Jim Crow). Svart definierades som icke-vit och i en majoritet delstater räckte det med en droppe svart blod för att göra en människa svart.

Vithet var således upphöjt, men sårbart, och i trängande behov av skydd. Fram till 1931 förlorade en vit kvinna sitt medborgarskap om hon gifte sig med en svart man. Deras avkomma fick inte de rättigheter som annars tillkom barn till en vit mor. När lagar inte räckte till kunde utomlegal rättskipning sättas in, som då en svart man fick plikta med livet för att ha kastat en blick på en vit kvinna eller utmanat en vit mans ord.

Extralegala lynchningar var särskilt vanliga i tider av kamp mellan konkurrerande maktordningar

Lynchningar var offentliga skådespel som annonserades i förväg och utfördes inför en publik av åskådare, journalister, fotografer, telegrafister. Tortyren var plågsam, metodisk och utdragen, kunde pågå i timmar. Ofta användes verktyg: såg, borr, tång, avbitare, hammare. När döden väl inträffat fördes den stympade kroppen runt i samhället innan den hängdes upp i ett träd eller lyktstolpe till allmän åsyn. Allt dokumenterades i detalj av pressen.

Fotografer sålde vykort som förevigade händelsen. De blev populära. Exempelvis sände Joe Meyers hem ett vykort med en sönderbränd styckad svart kropp som lynchats i Temple, Texas, 1915, till sina föräldrar. ”Från gårdagens grillfest (barbecue). Ni ser min bild därnere till vänster.”

Fotografierna var inget olyckligt misstag, de togs inte i smyg, sändes inte runt under bordet, utan distribuerades offentligt, spreds vida omkring. Bilderna avslöjade inte tortyrlynchningen, de ställde ut avrättningen till allmän beskådning. Repetitionen är nyckeln. Händelsen upprepas, inte endast för varje ny extralegal avrättning som sker, utan också varje gång bilderna cirkulerar. Vi vänjer oss att se svarta kroppar plågas, förnedras, dödas. Att det sker i ordningsmaktens händer märker den svarta kroppen som en kriminell kropp vars död är förväntad.


Extralegala lynchningar var särskilt vanliga i tider av kamp mellan konkurrerande maktordningar: då slaveriet upphörde och fria svarta skulle underordnas vit makt; då västern erövrades; då sydstaternas raslagar etablerades; då svarta flyttade norrut och skulle läras sin plats; då medborgarrättsrörelsen utmanade den vita ordningen. De rör således själva ordningens natur.

Bilderna av Floyds plågsamma död har visat sig tveeggade. Samtidigt som de förstärker sanningen om förbrytarens skuld och ordningsmaktens rätt, demonstrerar de sanningen om ordningens orättfärdighet och upprorets rätt.

Protesterna som tog vid 26 maj pågick genom 19 juni, minnesdagen av slaveriets avskaffande, och drog fram med ett ursinne vi inte sett sedan 1960-talets strider om huruvida medborgarskapet skulle vara formellt lika för alla, oberoende av ras, eller inte.

Kraften i protesterna har svept med sig statyer av slavägare, sydstatsgeneraler, kolonisatörer och makthavare som symboliserar vit överhet, inklusive George Washington, som ärvde sina första slavar redan som 11-åring, och som landets förste president signerade lagar till skydd för slaveriet som institution.


Både protesterna och det publika polisvåldet kan ses som uttryck för en lång konfrontation mellan olika uppfattningar om vad USA är och bör vara.

Vad betyder Självständighetsförklaringens ord att ”alla människor är skapade jämlika” i ett land där tre gånger fler svarta än vita barn växer upp i fattigdom och där medianvärdet för en svart familjs tillgångar är tio gånger lägre (17 000 dollar) än en vit familjs (171 000 dollar)?

Vad betyder trohetsedens tal om ”frihet och rättvisa för alla” i ett land där svarta döms oftare och hårdare på vagare grunder än vita medborgare för liknande brott och där endast en (1) procent av alla fall av polisiärt våld med dödlig utgång går vidare till åtal?

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.