ÅSIKT

Jag har slagits för kapitalismen – nu kan jag inte längre

Thomas Engström: Det finns inget försvar för utsugningen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: privat
Thomas Engström, författare.

avThomas Engström

KULTUR

Ni vet den där känslan när man går på en konkursutförsäljning och hittar en espressomaskin för trehundra spänn? Eller när man sitter på ännu ett försenat tåg och får mejl från revisorn om att det blir en fet skatteåterbäring i år? Eller när man går gatan fram en kallsvettig gryning i mars, och så möts man av en tanig nordafrikansk kille som frågar om man vill knulla honom för en femhundring? Vet ni det? Vet ni den känslan?

Det gör jag. Det där som flammar upp i bröstet då, det som får en att undra om någon har hällt tändvätska i magen och bara tuttat på, det är skam. Skam.

Och vem vill hålla på och skämmas? Det är en mardröm till smärta, framtagen av evolutionen för att slå oss på fingrarna; naturen visste inte att vi skulle börja bygga spisplattor åt barnen att bränna sig på, så den bränner oss direkt i stället. Den bränner oss in i själen.


Många människor som upplever skam fixar det. De mår dåligt, sedan går de vidare.

En sådan människa är inte jag. Någon gång kände jag skam för första gången, och kom fram till att det här tänker jag inte göra om. 

Alltså inte beteendet som fick mig att skämmas, utan skamupplevelsen i sig.

Men så kan man väl inte lösa det. Man kan väl inte bara ... låta bli att känna skam?

Tänk att det kan man visst. Så fort man känner skammen närma sig kastar man en handgranat. Drämmer en fotboll i bakhuvudet på granntjejen, skriver på provet att man ska slakta lärarens pudlar. Loggar in på Twitter och muckar gräl. Om inget annat fungerar kan man ju alltid hota sin själs älskade med skilsmässa.

Aggressionsproblem, med andra ord. Ett problem som, i likhet många andra saftiga problem, alltid känns som en lösning.


Men ju bättre fylla desto värre bakfylla. Mitt aggressionsrus varade i fyrtio år. Får jag leva i fyrtio till vet jag åtminstone hur jag ska tillbringa dem. ­Ilskans förföriska eldar har brunnit ut, och plötsligt är det ganska iskallt i det här helvetet. Det är inte ett dugg trevligare än det låter. Men den goda nyheten, om vi får tro våra större religioner, är att man mår bättre om man försöker bli bättre.

Den dåliga nyheten är att jag inte är religiös. Men så vitt skilda förmågor som Jesus, Muhammed, Dostojevskij, Ursula K Le Guin och Martin Gore har kommit fram till detta: någonting måste man underkasta sig. ”You’re gonna have to serve somebody”, sjunger Bob Dylan. Karln fick för fan Nobelpriset.


I hela mitt liv har jag lyckats mota bort min skam över att tillhöra, utnyttja och hjälpa ett globalt system som bygger på utsugning, förnedring och slaveri. Ju närmare skammen har tagit sig, desto hårdare har jag slagits för den kapitalism och marknadsekonomi jag egentligen hatar. Jag har slagits mot folk som påmint mig om skammen jag borde släppa in. Jag har slagits mot vänstern.

Nu kan jag inte längre, efter att ha rest runt i det globala arbets­läger vi ­vita rika män ömsint kallar för ”vår planet”, hålla den skammen stången. 

Inte ens mina sluga kackerlackor till försvarsmekanismer kunde överleva det ­mötet. Jag skäms, alltså lever jag. Därför är jag vänster.

ARTIKELN HANDLAR OM