Karin Pettersson med Andreas Lundberg, som får Aftonbladets litteraturpris

Andreas Lundberg får Aftonbladets litteraturpris

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Karin Pettersson

 Aftonbladets årliga litteraturpris som delats ut sedan 1957 ges ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”.

 Juryn som har utsett 2021 års mottagare består av Karin Pettersson, Anna Andersson, Jack Hildén, Sven Anders Johansson, Rasmus Landström och Sinziana Ravini.

 Juryns motivering: ”Med boken ’Gerontion’ fullbordades en tre böcker lång infernovandring från en psykiatrisk avdelning till arbetsträning på ett demensboende. Genom en störtflod av konturskarpa liknelser får läsaren uppleva de allra svartaste tankarnas helvete. Samtidigt innehåller mörkret ögonblick av nåd i möten med kollegor och sjuka. Resultatet blir en paradoxal form av självhjälpslitteratur, en bok där ljus sipprar in genom nedfällda persienner – hopp utvinns ur hopplösheten. Aftonbladets litteraturpris 2021 går till Andreas Lundberg.”

Solen lyser så starkt genom fönstret på tåget ner till Göteborg att jag måste dra ner rullgardinen. Det är krigets sjunde dag och jag ska träffa Andreas Lundberg. Författaren, översättaren, psyk-akutpatienten och timvikarien i demensvården. Tillika Aftonbladets litteraturpristagare 2021.

På tåget läser jag TS Eliots dikt Gerontion som gett namn åt den sista delen i Lundbergs trilogi, som handlar om hans resa genom mörkret. I dikten blickar en gammal man ut över ett förött Europa efter första världskriget. Den känns profetisk, som skriven för den här dagen.

”Think neither fear nor courage saves us.

Unnatural vices are fathered by our heroism.”

Vi ses under den stora skylten med tågtider. När vi kliver ut i det skarpa ljuset sätter Andreas Lundberg på sig ett par stora tuggummirosa solglasögon och vänder ansiktet mot solen.
– Femton kronor på Flying Tiger, säger han.

Han berättar om sin katt Armand, hur den har lärt sig att inte kliva på tangentbordet. Han verkar ganska glad. Vi går till Post Hotell och äter fisksoppa och dricker riesling, solen följer med oss in. Jag frågar hur han läser TS Eliots dikt.
Gerontion rör vid kriget, men den fångar främst in ett tillstånd, det som Eliot kallar the dry season. Det handlar både om en människas åldrande och en civilisation som håller på att dö. Den yttersta tiden kommer inte med trumpeter och fanfarer utan smygande, som ett antiklimax.

Andreas Lundbergs första bok heter Storm i den pelare som bär och kom 2016. Den beskriver en djup depression och en skilsmässa. Han hamnar på psykakuten, får behandling och elchocker. ”Mörkret styckar och äter mig. Det är helt normalt, säger de. Jag är päls och klor och ben. En spyboll.”

För mig var litteraturen en flykt, jag var annars rätt hårt utsatt. Jag skolkade och gick till biblioteket

Boken kom till som anteckningar, korta brottstycken på mobilen som han inte mindes att han hade skrivit och hittade i efterhand. Men vet han varför han skrev?
– Jag har funderat på om det inte var så att jag började skriva den första boken som ett slags självmordsbrev. Sedan växte det och blev något annat. Det var i alla fall något som skakades loss.

Språket är den pelare som bär i Andreas Lundbergs liv. Han växte upp bland tennisspelande miljonärsungar i Båstad och passade inte in. Tillflykten fanns i orden.
– Jag ser på mina barn och tänker på den där fruktansvärda hudlösheten som man har när man är liten. För mig var litteraturen en flykt, jag var annars rätt hårt utsatt. Jag skolkade och gick till biblioteket. Herregud, vad underbart det var att komma dit första gången.

”Jag har funderat på om det inte var så att jag började skriva den första boken som ett slags självmordsbrev. Sedan växte det och blev något annat”, säger Andreas Lundberg

Där, på Båstads stadsbibliotek satt han och läste klassikerna. Och försökte skriva sig själv verklig i en värld som kändes konturlös. Men i tidiga vuxenlivet tog det stopp. Andreas Lundberg brände allt, dikter, böcker, noveller.
– Jag tror att min skrivkramp kom ur en känsla av att det var förmätet att alls ta till orda. Jag var inte intresserad av samtiden, och när man läser Shakespeare och Dante känner man sig naturligtvis som en pissmyra vid jättars fötter.

Jag kunde inte ens föreställa mig en läsare när jag redigerade den. Jag kände mig totalt ensam

I stället startade han förlag, jobbade som översättare, läste. Men skrev gjorde han inte förrän krisen kom. Storm i den pelare som bär är hans debut-roman, sedan kom Ofarbar tystnad och så Gerontion förra året.

För juryn var det självklart att ge Aftonbladets litteraturpris till Andreas Lundberg. ”Då och då händer det att man ställs inför en bok som är så stark att den får allt runtomkring – alla dessa utspel, snackisar och kändisbråk – att framstå som oväsentligt”, skrev Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson i sin recension, och så är det.

Andreas Lundbergs böcker är rapporter från helvetet, från nollpunkten. De beskriver känslor och upplevelser av ångest, ensamhet och lidande som i det vanliga, vardagliga språket slätas över och förminskas. Prosan är rik på litterära referenser, men också full av bilder och metaforer, ibland dråpliga. Böckerna är skrivna i anteckningsform och lättillgängliga trots tyngden i ämnesvalen. Också läsarna har hittat hem i dem.
– Den första boken kändes så inkapslad i sig själv, i sitt eget mörker. Jag kunde inte ens föreställa mig en läsare när jag redigerade den. Jag kände mig totalt ensam. Sedan, efteråt, kan fullständiga främlingar känna igen sig i det. Det är så fint, magi.

Hos Lundberg skapar orden världen och ger den tyngd. Språket, litteraturen är därmed något som måste tas på allvar, liksom livet självt. En tanke som skrämmer honom är att tillvaron ska bli helt genomskinlig, så att vi faller rätt igenom den.
– Det är en fruktansvärd tanke, tillvaron som tidsfördriv och underhållning. Att bara gapa och svälja. Livet som en serie helt slumpartade incidenter som man varken orkar bry sig om eller ta på allvar.

”Genom en störtflod av konturskarpa liknelser får läsaren uppleva de allra svartaste tankarnas helvete. Samtidigt innehåller mörkret ögonblick av nåd i möten med kollegor och sjuka”, skriver juryn i sin motivering

I Ofarbar tystnad söker Lundberg sig till ett retreat på ett kloster. Han läser Bernhard av Clairvaux, ropar efter Gud och är fast i ett fruset, hatiskt tillstånd. I den tredje boken händer något. Strålar av ljus tränger in genom neddragna persienner. Lundberg är fortfarande trasig. Han sitter av meningslösa terapitimmar, bor i en lägenhet i tredje hand, brottas med fattigdom och ångest. ”Vill du jobba med människor? Du är ju frisk nu, eller hur?”

Han får jobb som timvikarie i demensvården. Det är en plats full av ensamhet och förtvivlan.

”Blöta stinkande lakan att byta, ett skitigt rede för den magra lilla fågelkroppen. Maria visar hur man trycker tillbaka den decimeter av ändtarmen som sticker ut.”

Men något har ändå hänt. För första gången i trilogin finns andra människor, möjliga sammanhang. Och Lundberg orkar lyfta blicken bortom sig själv och depressionen. Det han ser är ett samhälle som behandlar sina svagaste som smuts. Lundbergs vrede över värdigheten som nekas dem finns i texten som ett hopp.

Vi har inte ens en dröm om ett folkhem längre, det är en tanke som vi i dag skäms över att vi ens har snuddat vid

Miraklet i Gerontion är att Lundberg lyckas hålla blicken samtidigt öm och osentimental, kärleksfull och obarmhärtig. ”Nej, man måste vårda betydelselösheten, djurlätena, de omöjliga skepnaderna som ingenting mer kan bruka.” Det finns också ögonblick av nåd. Mitt i förnedringen kommer den demenssjuke Alberts fru på besök och ”deras händer minns hur de rör vid varandra.”
– Jag ville försöka se hur miserabelt slutet av livet faktiskt kan vara, utan att backa tillbaka in i massa lögner. Att vara krass, och se om det ändå finns ett människovärde. Vad i så fall?

Boken beskriver ett samhälle där vissa människor reduceras till produkter och vissa avsöndras rätt ut i utsatthet. Det blir, av nödvändighet, politiskt. Jag undrar om det var medvetet.
– Nej, men det är en del av vardagen när man befinner sig i en absolut utsatthet. Där blir det grundläggande systemskiftet synligt. Dels i utsattheten hos de gamla, som jag beskriver, men också hos dem som jobbar, i uppgivenheten. Vi har inte ens en dröm om ett folkhem längre, det är en tanke som vi i dag skäms över att vi ens har snuddat vid.

Vinet är uppdrucket, mitt tåg ska snart gå tillbaka. Jag frågar till slut Andreas Lundberg det jag velat veta hela tiden, hur han mår nu.
– Jo men det är ganska bra, jag har lärt mig att inrätta mitt liv efter de ramar som fungerar för mig. Jag håller på att slutföra en diktsamling som jag jobbat med ett tag.

Andreas Lundberg är färdig med sig själv, han vill aldrig mer vara huvudperson i sitt eget skrivande. Efter diktsamlingen kommer en ungdomsbok, han har sina barn varannan vecka och vill skriva en bok för dem. I trilogin står döttrarna för ljuset och den andra boken är tillägnad dem: ”Jag älskar er. Det finns en stjärna av outsäglig frid.”
– Ungdomsboken utspelar sig på 30-talet på en liten ö i Engelska kanalen. Målet är att skriva en bok som mina barn kan läsa och tycka är vacker, säger Andreas Lundberg. Han ser glad ut, boken ska bli fin att skriva.

Vi går ut. Marssolen lyser fortfarande skarpt, obarmhärtigt efter en lång vinter. Andreas Lundberg sätter på sig sina rosa bågar. Mörkret är tungt att vara i, ljuset kan också vara hårt.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

2020: Axel Lindén får Aftonbladets litteraturpris

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Marlon Appelgren, Frida Westergård och Mattias Kling
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET