ÅSIKT

Faktagranskning räddar oss inte (obs, riktig artikel)

Martin Schori om varför faktakriget mot falska nyheter är dömt att misslyckas

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Falska nyheter och desinformation spås få en stor roll under den svenska valrörelsen.

Medierna rustar genom faktakoll och viralgranskning.

Problemet är att det inte finns några som helst bevis på att de metoderna fungerar. Tvärtom.

Hetaste frågan i Almedalen: "fake news", skrev Dagens Media i maj. Varför det är så är inte svårt att förstå. Oron för en valrörelse full av falska nyheter och desinformation är befogad. I USA satsade Donald Trump hundratals miljoner kronor på att prickskjuta polariserande och bitvis falska artiklar mot utvalda målgrupper. Under det franska valet tidigare i år mobiliserades en massiv, troligtvis ryssponsrad, trollarmé mot Emmanuel Macron. Liknande rapporter kommer nu från Tyskland.

De svenska medierna rustar nu för att bekämpa desinformationen. Främsta vapnet är faktagranskning, verkar vi ha kommit fram till. “En faktagranskning som kan locka breda massor är antagligen det bästa motmedel samhället kan få mot desinformation och falsarier”, skrev till exempel Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling i Medievärlden nyligen.

I Sverige är Metros Viralgranskaren det kanske mest kända exemplet, som också belönats med Stora journalistpriset.

Internationellt finns en rad motsvarigheter. Metoden är likartad: Fejkade artiklar och inlägg som får stor spridning på sociala medier plockas upp och stämplas som falska i en ny artikel – som faktagranskarna själva sprider.

Dessa är lovvärda initiativ, så klart. Men tyvärr finns det ingenting som tyder på att faktagranskning kan rädda oss från fake news. 

Det som finns är däremot en rad tecken som visar att metoden inte funkar. Eller att den till och med får motsatt effekt.

  1. De som sprider fejknyheterna kommer inte nödvändigtvis att nås av viralgranskningarna eftersom man själv väljer vilka sajter – och personer – man vill följa.

  2. Dessutom visar forskning att även om ryktesspridarna ser granskningarna så är det inte alls säkert att de tar dem till sig. Vår hjärna har svårt att komma ihåg att något är falskt, det initiala budskapet fastnar ändå. Om viralgranskarna då sprider ett sannare budskap leder det enbart till att det initiala får mer uppmärksamhet.

  3. I många fall är målgruppen inte intresserad av budskapet eftersom de inte har förtroende för avsändaren, som anses vara en del av ”etablissemanget”.

  4. Studier visar att medier lägger enorma resurser på faktagranskningar, trots det tvivelaktiga resultatet. Resurser som skulle ha kunnat läggas på egen journalistik.

Sajten Newport Buzz publicerade nyligen en story om hur tusentals irländare förts till USA för att arbeta som slavar. Storyn flaggades som falsk av Snopes.com och nyhetsbyrån AP, företag som Facebook anlitat som faktagranskare. Men då sköt trafiken i höjden för originalartikeln, enligt Newport Buzz-redaktören Christian Winthrop.

– Några konservativa grupper fångade upp storyn och sa ”kolla, de försöker tysta den här bloggen. Dela, dela, dela den”, säger han till The Guardian.

Exemplet visar svårigheten i att använda fakta som vapen i ett kulturkrig. Forskning visar att ju mer du tror på en sak, desto mer förkastar du fakta som motbevisar dina grundläggande värderingar.

Om man nu ens kan tala om fakta, eller sanning. Fria fantasier är kanske enkla att avslöja, men hur gör man med hårdvinklingar, vantolkningar och kreativt användande av statistik?

De svenska exemplen på ”alternativmedier” ägnar sig sällan åt rena påhitt, istället vantolkar de statistik, tar citat ur sin kontext och gör ohederliga rewrites på etablerade mediers artiklar. Saker som är svåra att döma ut som ”fel” eller ”falska”. Att reda ut ”vad som egentligen gäller” är resurskrävande, svårt och inte sällan landar man i slutsatsen att det beror på hur man tolkar statistiken eller vilken expert/forskare man frågar.

Foto: TT
Metro prisades för ”Viralgranskaren”.

Efter det amerikanska valet har många krävt att Facebook, Google och andra som sprider falska nyheter ska ta sitt ansvar och lösa problemet. I början av september medgav Facebook att man låtit en rysk propagandasajt köpa annonser för fejkartiklar och rikta dem mot amerikanska väljare, vilket kan utgöra ett lagbrott.

Facebook har sedan en tid tillbaka kallat in en armé av faktagranskare från etablerade nyhetsbyråer, skruvat på algoritmerna och strypt tillgången till annonssystemet för sidor som ertappats med att sprida fejknyheter.

Men även detta har visat sig vara ineffektivt.

Forskare från Yale publicerade nyligen en rapport som visade att ”fake news”-flaggningen hade ett knappt märkbart resultat på hur publiken uppfattade sanningshalten. Facebooks faktakrigare hinner dessutom endast gå igenom en bråkdel av alla falska nyheter. Men i takt med att man börjat stämpla vissa artiklar som falska såg forskarna hur testpersonerna började tro på alla nyheter som inte hade stämplats.

Jestin Coler, fake news-expert

Men hur ska man göra då?

Medieforskarna Jeff Jarvis och  John Borthwick listar 15 punkter för hur etablerade medier kan gå vidare, med allt ifrån källhänvisningar till att skapa egna, faktabaserade memes.

Andra menar att medierna metodiskt och oberoende ska fortsätta att rapportera vad man anser är “sanna” nyheter, speciellt om ämnet omgärdas av falska nyheter. En tredje lösning är att sluta med klickjakt och sensationsjournalistik, som man anser banat väg för känslodrivna fejknyheter.

Ovanstående metoder är säkert en väg framåt, men enligt vetenskapsjournalisten Brook Borell måste vi ge upp tanken på att problemet med falska nyheter löses genom att presentera lite fakta.

Medierna ska självklart fortsätta basera sin rapportering på fakta, hamna så nära sanningen som möjligt och avslöja lögner. En del av de faktagranskande initiativen går ut på att korrigera etablerade mediers nyheter eller politikers utspel och det är självklart positivt. Den större delen av publiken är inte heller extremister, de är nog tvärtom trötta på det höga tonläget. Det finns också exempel på falska artiklar om terrordåd som inte hänt, och de måste dementeras så snabbt som möjligt.

Men vi måste också förstå att fejknyheter handlar om makt, inte bara en kamp om sanning. De som sprider falska nyheter och desinformation gör det för att försvaga motståndare och vinna inflytande, inte för att de tror på saker de publicerar och delar.

Det enda sättet att på riktigt stoppa falska nyheter är att gå till botten med problemet – att dämpa polariseringen i samhället och uppmuntra till en ökad förståelse och ett sundare debattklimat. Att se till att patienten blir frisk, istället för att enbart sätta på plåster. Det är kanske inget vi hinner göra till den 9 september 2018, men något som måste göras för att förhindra att patienten dör.

ARTIKELN HANDLAR OM