ÅSIKT

Greven lär en läxa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

BARBRO WESTLING ser en Figaro som förnöjer

Foto: Morten Suurballe i Linus Tunströms uppsättning av ”Figaros bröllop” på Det Kongelige i Köpenhamn.

Svenske regissören Anders Paulin har senaste säsongerna gett Köpenhamnspubliken några riktigt hårda bitar att tugga på. Med stökigt utflytande estetik och lusten inställd på att riva upp förargelse och engagemang i bänkraderna har han på Det Kongelige gjort teater där klassikertexten är material för formexperiment, där åskådarna uppmanas komma och gå som de vill medan skådespelarna fördjupar sig i långa citat eller direkt försvinner från scenen med videokameran. Den tyska intellektuella teatertradition som Paulin hör hemma i stämmer knappast med dagens publikanpassade teater. Men, vill jag påstå, den är nödvändig om inte det strömlinjeformade helt ska ta över. Därför grattis till det Kongelige, om än Paulins Mefisto i oktober fick den danska kritiken att gå i taket och spelperioden var kort.

När Linus Tunström nu debuterar på samma teater räknar man kallt med publik fram till maj och det gör teatern nog rätt i. Tunström kommer ur den mer tillgängliga franska, fysiska Lecoq-skolan och hans Figaros bröllop är framför allt en teatralt intagande historia. Herrar och tjänare, alla är på den ganska tomma scenen samtidigt. För detta är en sängkammarfars på väg från begärets dunkla mål till en oväntad mild försoning med mänsklig svaghet och förvirring.

Rasmus Botofts muntre Figaro i grön livré, nog tjänar han kamratligt sin herre men det goda humöret och myckna minspelet skvallrar mer om att han ämnar bli sin egen lyckas smed. Susanna ska bli hans och inte först grevens och med Maria Rossings fräscha ståndaktighet försvinner det gamla unkna ur den erotiska leken. Här blir det i stället vem som härnäst har gömt sig i skåpet och hur det ska gå för den lystne greven som underhåller jämte diverse sångnummer.

Regin anspelar behändigt på föreställningar om vad som konstruerar mannen. Tävla och vinn, slåss eller gråta, särk eller byxa. Zlatko Buric plockar poäng med sin stoiske plåtniklas till karlakarl medan Jens Jacobs Tychsens gänglige Cherubini gör det mesta av charmig fumlighet klädd i lustig kostym.

Greven med sin patriarkala topposition blir annars det mest tacksamma objektet för intrigen.

Morten Suurballe puffar långa drag på cigarillen och rör sig högdraget sävligt i de gröna lårstövlarna men mimik och kroppsspråk är alltigenom slapstick. Denne man ber om att bli dragen vid näsan om än Tunström påminner om dagens klassamhälle via den asiatiska städerskan (Caroline Drasbaek), ständigt putsande och gnoende bland de kringflyttade möblerna.

Framför allt efter paus lämnar föreställningen det förströdda och tar fokus i komisk riktning. Med vita papperspåsar på huvudena misstar alla varandra för alla och finalen blir en lyckad läxa i sken och förvillelse.

Teater

Barbro Westling ([email protected])