ÅSIKT

Vilken toakö får man stå i?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HANNA HALLGREN om rätten att vara maskulin eller feminin utan att ha kön till det

1 av 2 | Foto: Maskulinitet måste inte kopplas till manskroppen. Den kan konstrueras av kvinnor. Affisch till dokumentärfilmen Venus Boyz (2002) och den österrikiska kroppsbyggaren Susanne Niederhausen.

Kvinnlig maskulinitet eller flickig pojkaktighet, kanske är det vad alltsammans handlar om. Att som barn passera som pojke bland pojkar. Smal som en mask i gyllene pilotbågar. Att invigas i deras boll och pinnar-värld. En fripassagerare och en av dem, men bara tills den rätta könsidentiteten uppdagats. Sedan var man trots allt tjej, och kunde inte vara med på allt. Eller det pirrande och pinsamma tvärtomet: att en främmande husvagnsflicka tog fel, och man fick en puss för att man var såsöt. Och en tant säger: "En sån rar pojke "" Det är då. Kroppspirret. Upphetsningen. Att passera. Och det skamliga samtidigt: att göra något fel. Att bli en könets lögnare. Eller att som vuxen, när den kvinnliga maskuliniteten slagit till, mötas av passkontrollantens ironiska frasering: "Sir, Miss, Siir "", och det går dåligt att passera som kvinna. På flygplatsens damtoalett går kvinnan ut då hon ser en stå och tvätta händerna. Går in, går ut och in och tycker att detta var hemskt pinsamt. Eller säger bryskt, att man borde gå ut för att man gått fel. Att man inte passerar. Att man helt enkelt gör kvinna mycket otrovärdigt.

Det finns många frågor att fundera över kring sambanden mellan maskulinitet, femininitet, genus och kön. En sådan fråga är om det finns någon självklar koppling mellan maskulinitet och manskropp, eller femininitet och kvinnokropp. Queerteoretikern Judith Butler menar att det långt ifrån är så enkelt som att maskulinitet och manskropp hör ihop. Det är inte ens så enkelt att själva det biologiska könet uttrycker något naturligt manligt eller kvinnligt anser Butler och pekar på hur sociokulturellt konstruerad människans förståelse av biologi och "naturliga" könsskillnader är. Genus, men i

någon mening även den köttiga kroppen, ses som instabila och kulturellt formbara fenomen.

När man funderar över maskulinitet är steget inte så långt till att börja fundera på män i största allmänhet: grävskopor, fotbollsspelare, soldater... Men om det nu inte är så, att maskulinitet och män självklart hör ihop - ja, då borde man också fundera på hur maskulinitet skapas av kvinnor?

En som undersökt hur framför allt lesbiska kvinnor varit aktiva i att skapa och utveckla modern maskulinitet är den amerikanska litteraturforskaren Judith Halberstam. I Female Masculinity skriver hon att kvinnor i över hundra års tid varit med och producerat maskulinitet. En kvinnlig maskulinitet som utspelar sig över kvinnors kroppar, och som därigenom underkänner ett absolut band mellan maskulinitet och manskropp. Som exempel på kvinnligt maskulina kvinnor, nämner Halberstam fysiskt starka och atletiska kvinnor, pojk-flickor, butch-kvinnor (maskulina lesbianer) och transgenderpersoner.

Men det västerländska samhället har inte velat frigöra maskuliniteten från män. Trots att kvinnor länge bidragit till att skapa maskulinitet har den, menar Halberstam, bevakats som "manlig" egendom. Det possessiva band som män knyter till maskulinitet svider också genom våld och aggressioner som riktas mot könsdissidenter: det är provocerande med människor som gör kön fel. Mäns maskulinitet störs och förstörs förstås av feminina män, som fjollor och transvestiter, men också av kvinnor som uttrycker maskulinitet. Förr i tiden kallades dessa kvinnor manhaftiga och kopplades ofta ihop med kvinnoemancipation, feminism och lesbianism. De gjorde inte bara kvinna fel, utan sökte i någon mening också lägga beslag på maskuliniteten.

Nu skulle man kunna tro att den maskulinitetsforskning som bedrivs vid universiteten ägnar sig åt att analysera maskuliniteter från alla möjliga håll. Och till viss del är det så. I den australiensiske sociologen Robert W Connells klassiska Masculinities hävdar han att det finns flera olika slags maskuliniteter som befinner sig i en hierarkisk struktur av över- och underordning. Vissa former av maskulinitet kan alltså uttrycka mer makt än andra. Men även om man idag talar om maskuliniteter i plural, så menar Halberstam att den akademiska maskulinitetsforskningen fortsatt gör mycket litet för att frikoppla maskulinitet från manskropp, och undersöka maskuliniteten bortom denna kropps gränser. Tyvärr har Halberstams iakttagelse också bäring på svensk forskning. Här används sällan termen "maskulinitetsforskning". Istället talar man om "mansforskning" och "manligheter", vilket kan tyda på en ovilja att lösa banden mellan maskulinitet och manskropp.

Med tanke på den långa historia Sverige har av kvinnlig maskulinitet, är det faktiskt märkligt att svensk mansforskning i så liten utsträckning frikopplat maskulinitet från manskropp. Till de få som diskuterar kvinnlig maskulinitet hör historikern Jonas Liliequist. I antologin Seklernas Sex, skriver han om kvinnor som under 1600- och 1700-talen ställdes inför rätta eftersom de gift sig med andra kvinnor (efter att ha tagit värvning som soldater) eller uppträtt i civila manskläder. Historiskt har alltså svenska kvinnor gjort maskulinitet för flera olika syftens skull. För att kunna leva tillsammans med andra kvinnor. För att försörja sig som soldater eller drängar. Eller av ren och skär äventyrslusta - för att se sig om i världen! Genom sin maskulinitet kunde kvinnorna passera som män och därmed utöka sin frihet: de forcerade områden som endast var förbehållna eller tillgängliga för män.

Men kvinnors frihetssökande genom kvinnlig maskulinitet har inte varit riskfritt. Till och med 1734 bestraffades både kvinnor och män som inte klädde sig i överensstämmelse med sitt kön. I svensk lag kallades överträdelsen "förbrytelse mot kön" (ett könsrollsbrott) och straffades med döden. Lagen kan förstås ses som ett patriarkalt samhälles försök att skydda exklusivt manliga privilegier. De som ifrågasatte sambandet mellan maskulinitet och manskropp (kvinnor och män som gjorde sitt kön fel) skulle utplånas.

Under svenskt 1900-tal finns det en kvinna framför andra som producerat kvinnlig maskulinitet: den manhaftiga lesbianen. Att denna kvinnliga maskulinitet upplevts som ett hot märks inte minst genom medicinens och psykiatrins sjukförklaringar av henne. Hon har diagnosticerats som psykiskt och/eller sexuellt outvecklad, över- eller undersexuell, hormonellt och/eller fysiskt avvikande. Eller helt enkelt som en manlig själ fångad i en kvinnas kropp. Hur man än vrider och vänder på "förklaringarna" så har den maskulina kvinnan som begär andra kvinnor mer eller mindre underkänts som kvinna.

Men eftersom hon samtidigt i någon mening ändå varit kvinna, har inte heller hennes maskulinitet erkänts. Genom sin existens har hon ifrågasatt relationen maskulinitet-manskropp, och bestraffats med att närmast tolkas som ett genus-monstrum (eller som genus-nonfigurativ): ensam, olycklig och strövande i de ödemarker dit människor hänvisas som existerar mellan eller bortom samhällets legitima könskategorier.

I dag finns en spännande företeelse i Sverige, importerad under 90-talet från USA och England; dragkings. Det som särskilt fascinerar med kvinnlig maskulinitet i dragkingkulturen är att de kvinnor som uppträder som män iscensätter en sorts parodisk repetition av olika former av maskuliniteter (läderbögar, grovarbetare, överklassyngel och så vidare). Dessutom ifrågasätter de föreställningar om traditionell och normbärande maskulinitet och femininitet. Man kan knappast missa det humoristiska inpasset som malmöitiska dragkinggruppen Kåtary gör bara genom själva namnvalet.

Och stockholmska Lion Kings skriver på sin hemsida hur dragandet började i en scoutstuga i Farsta: "Så, i nådens år 2002, samlades ett gäng damer, kvinnor, butchar, femmar, pojkflickor, kärringdjävlar och häxor /---/ för att bli så riktiga män man kan bli. Med sockor i brallan och kliande skägg kom de varandra så nära som bara män som inte får duscha på ett par dagar kan göra." Lion Kings uppträder med shower och arrangerar dragkingworkshops, i vilka kvinnor får prova att uttrycka olika former av maskulinitet. Man sminkar sig till man, och improviserar kring status, kroppsspråk och härskartekniker. Så enkelt kan det vara för en kvinna, att göra sin man! Men för Lion Kings är dragandet inte bara ett mansgörande, utan även ett feministiskt experiment med könsroller. Den kvinna som gör sig man kan också få syn på hur hon gör sig kvinna. Vilka gränser hon upprättar kring sig själv och sin kropp.

I onådens år 2004 borde det vara hög tid för både maskulinitetsforskningen och övriga samhället att befria maskuliniteten från manskroppen, och femininiteten från kvinnokroppen. Inte bara för att flera av oss riskerar spö, eller att hamna i fel toakö hur vi än gör. Utan för att våra erfarenheter vida överskrider de köns- och genuskategorier som vi paketeras i. Begreppen rymmer oss inte. Men vi manhaftar- och fjollar oss vidare.

Hanna Hallgren