ÅSIKT

Hassner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JAN MYRDAL om ett lysande livsverk och en bok som måste ges ut

Nu är Rune Hassner död. Han dog tre veckor före sin sjuttiofemårsdag. Sjuk var han. Men han dog dock mitt i arbetet och det är alltför tidigt att dra ett streck och summera. Hans livsverk är ännu inte avslutat. Rune Hassner dog just som han höll på med slutbildval och textputsning för den nya och helt omarbetade upplagan av Bilder för miljoner. Den ger den stora översikten och sammanfattar fotografins och den massmediala bildens historia och sociala betydelse. Det är nödvändigt att vi ser till att förlag nu satsar på att ge ut den.

Rune Hassner är en av de arbetande intellektuella vilka haft ett bestämmande inflytande under andra hälften av nittonhundratalet. I Sverige och internationellt. Han var fotograf, filmare, författare, universitetslärare och fotohistoriker.

Han var en skapande människa och inte egentligen road av administration men då det var nödvändigt för fotografin och för att göra det möjligt för unga generationer att utvecklas tog han sitt ansvar som lärare och organisatör. Han var gästprofessor i fotohistoria vid University of Minnesota 1973, grundade European Society for the History of Photography, Antwerpen/London och var dess vice president 1958–1994. Han var chef för Fotohögskolan i Göteborg från starten 1982–1983 och för Hasselblad Center 1988–1994. Det är

följdriktigt att han vid Göteborgs universitet 1997 som den förste i Sverige för sitt fotohistoriska arbete utsågs till filosofie hedersdoktor och på Fotomässan i Göteborg av Svensk fotohistorisk förening erhöll utmärkelsen Århundradets fotogrävare.

Att vara fotograf på riktigt är att utöva ett métier. I ordens rätta mening en konst, ett hantverk. Att känna sitt arbetsmaterial och behärska en hel arbetsprocess. Kunnighet formas under ordentlig lärotid och lång praktik. Det ger den inställning till arbete och arbetets sanning som traditionellt varit gemensam för gycklare, formskärare, målare och andra konstnärer. Hantverkets krav blir till en del av den konstnärliga personligheten.

Rune Hassner började som nittonårig pressfotograf i Östersund år 1947. Som elev till Rolf Winquist kunde han sedan tillgodogöra sig dennes skicklighet så som unga bildmakare fostrats i äldre mästares ateljéer under århundraden. Lärotiden i mörkrum gav honom materialkänsla och gjorde honom till en av Sveriges bästa kopister. Därför kunde han tjugoett år gammal bege sig till Paris 1949 och där under åtta år som frilansfotograf utveckla sig till en verklighetsdokumenterande fotograf med ett passionerat förhållande till fotografins sanning. När han åter tog Sverige som bas var han 1958 med om att bilda gruppen Tio fotografer.

Han tillhörde den svenska fotografgeneration som efter andra världskriget gjorde upp med det ädla svenska finfotografiet; det falskt piktoralistiska, det fejkade. Rosenlunderiet, som de unga fotograferna då kallade detta gängse skönfotografi. Eller som Rune Hassner skrev några år senare: ”Fotografer har under mer än ett sekel ansträngt sig att få fotografi att se ut som reproduktioner av grafik och måleri i en idealistisk och romantisk stil i stället för att acceptera och renodla de fotografiska kvaliteterna och ’låta solen teckna en bild på plåten utan ingrepp av människohand’, som det hette redan vid de första lyckade heliografiska experimenten.” (De bittra åren. Filmfakta 1. Filminstitutet 1970.)

För Rune Hassner gällde fotografi dock inte blott det tekniska kunnandet. I Fotografisk årsbok år 1951 redovisade han i Lovsång till fotografin eller hänförande harmonier och helt förvirrande dissonanser den grundhållning till uppgiften han skulle förbli trogen livet ut: ”Valörer, linjer och toner utspridda på ett papper med optiska och kemiska medel eller processer. Det är ju egentligen vad fotografin är. Att använda sig av denna ganska invecklade och omständliga metod att skapa skönhet och mening på pappersytan. Inte börja på pappersytan och vänta sig att där skall födas ett värde under arbetets gång, utan att före liksom låta det födas och mogna inifrån, att det blir så klart att man inte skall behöva använda sig av billiga tricks eller ’sånt som slår’ och ’gör sig bra på bild’, i arbetet. /.../ Men trots alla estetiska uttrycksmedel och finesser kommer heder alltid att förlänas åt den som med kameran vågar gå till angrepp mot våld och förtryck, som vågar sticka hål på vanetänkande, på falskhet, på sådant som är allmänt erkänt och därmed befriat från all kritik. Den fotografi som lägger en röst för människans frihet, för frihetens värden, för humaniteten kommer alltid att vara värdefull, även om den inte kommer att accepteras som ’stor fotografi’ i estetiska finsmakarkretsar.”

Många yngre författare, konstnärer och fotografer har i dag svårt att förstå de enorma möjligheter som de första efterkrigsdecennierna – trots kris och krig kalla som varma – gavs åt oss som valde att stå utanför alla fasta arbeten och anställningar. Bildtidningarna gjorde det möjligt för en stor grupp fotografer att leva, resa och verka världen över som frilansande dokumentärfotografer; unga och okända förmågor kunde snabbt nå en masspublik. Inte undra på att vi ständigt diskuterade medvetenheten och ansvaret. Detta bestämde såväl ställningstagandet i bild som just den glädje i arbetet och den lust i ögat som kännetecknar Rune Hassners reportage de två första efterkrigsdecennierna. Han reste i Europa och Afrika, i Asien och Västindien, ständigt med Leican skjutklar i fickan och ständigt lika nyfiken och vetgirig.

Rune Hassner kunde om sina bilder säga vad Woody Guthrie sade om sina sånger: ”Jag hatar sånger som får folk att känna sig odugliga. Jag hatar sånger som får en att tycka att man är en född förlorare. Sånger som säger att vi är alltför unga eller alltför gamla, alltför feta eller alltför magra. Sånger som får en att känna sig usel eller sånger som hånar en för att man haft det svårt och för att livet gett en törnar och slag.”

Men Rune Hassner hade inte bara bildsyn och stor konstnärlig begåvning; han var därtill en lysande begåvad intellektuell. Kombinationen är sällsynt då såväl konstnärlig begåvning som allmänbegåvning fördelar sig enligt gausska normalkurvor; men oberoende av varandra. Därtill kom det tyvärr rätt ovanliga att han hade en lidelse för arbete som livets mål och mening.

Som fotohistoriker nöjde han sig inte som de flesta med att gå på vad andra skrivit. Han såg efter själv. Han satt i bibliotek och arkiv och museisamlingar runtom i Europa och Nordamerika för att bläddra sig igenom deras

fotosamlingar, tidningslägg och tidskriftsårgångar. Därför kunde han återställa orden, som man säger i Kina. Göra upp med fördomar och officiella sanningar.

I verk präglade av djup kunskap och stor respekt för såväl de äldre fotograferna som de nutida läsarna har han belagt och beskrivit den fotografiska bildens publika verkan. Dess estetik på gott och ont! Så som Jacob A Riis – reporter med kamera i New Yorks slum, De bittra åren – om fotografi och film i depressionens Amerika. I artiklar och som utställningsansvarig lyfte han till publiken fram en stor fotografisk tradition. Så exempelvis: Eduard Boubat, Brasai, Doisneau, Eric G Matson, Willy Ronis, Paul Strand och såväl fransk, italiensk, tysk efterkrigsfotografi som mexikansk fotografi.

Vi kände varandra under ett halvt århundrade. Vi arbetade och reste tillsammans inte bara i Europa utan i Mexiko och Förenta staterna, i Indien och Kina. Vi satt under månader nere i Bibliothèque Nationals källare i Paris för att leta i det osorterade materialet och med stack permits i Library of Congress i Washington; vi gick på kajerna i Paris och på mässor med gamla papper för att muddra. Ja, vi gjorde 29 filmer samman.

För mig och Gun Kessle var det skönt att arbeta med Rune Hassner. Vi hade samma inställning. Vi resonerade oss fram. Vi talade oss fram till strukturen. När han filmade då bestämde motivet och ljuset arbetstiden. När han klippte stod han och jag i ständig telefonkontakt. Vi kände ju varandras seende. Han började vid klippbordet klockan fyra om morgonen och fortsatte till dess han måste sova en stund. Så vaknade han och gick i gång igen. Jag vande mig arbeta så. Men därmed blev det mig nästan omöjligt att arbeta samman med andra. Jag upptäckte att personer jag skulle samarbeta med i något projekt inte bara krävde att få sova på morgonen när ljuset var bra utan ville därtill ha vilodagar mitt under filmningen och kaffepauser mitt i dagsarbetet. Och det utan känsla för att det störde rytmen. För dem var inte arbetet det viktigaste i livet. Vad värre var; de förmådde inte arbeta under fritt samtal; de krävde manuskript. Högerspalt och vänsterspalt och det innan arbetet började. Och klippningen, den skulle utföras av någon specialist med eget själsliv, någon som inte varit med från första början i diskussionerna och inte varit med om filmningen. Då gav jag upp. Då fick det vara.

Visst har vi under åren haft konflikter. Det säger sig självt. Men just det som jag ibland av andra hört vara svårigheten med Rune Hassner har för mig varit själva de hans egenskaper som gjort det möjligt för oss att samarbeta.

Nå, jag kunde skriva om annat också. Om hur han tog kurvorna med fyrhjulssladd på bergsvägarna upp mot Granada 1957, hur vi tillsammans studerade på Bordeauxuniversitetets oenologiavdelning, hur vi satt om nätterna i olika länder och talade om liv och arbete och politik. Men till det kan jag återkomma. Nu gäller det att se till att Bilder för miljoner kommer ut trots att Rune Hassner är död.

Jan Myrdal