Suggestiva klanger och locksånger

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Konserhusets årliga tonsättarfestival ägnas i år Anders Hillborg

Anders Hillborg.
Anders Hillborg.

– Hur kan 100 personer som sitter i en sal och spelar på akustiska instrument vara anakronistiskt? frågar Anders Hillborg retoriskt efter paus på ton­sättarfestivalens andra dag under en ­miniintervju med dirigenten Baldur Brönniman. Det är en svensk anspråkslöshet hos honom, samtidigt som han har en förmåga att avmystifiera den konstnärliga kreativiteten.

Under festivalens öppningsdag fick vi höra verk som representerar tre decennier ur Hillborgs verksamling, spelade i rak följd ­utan avbrott för applåder. ­Resultatet blev en drömsk symfoni i tre satser med det ­inledande humoristiska – och med ­pinnen i Esa-Pekka Salonens hand oförtrutet svängiga – Eleven Gates, som genom sina elva grindar leder in i det icke-verbala körverket mu:aa:yiy::oum, ett verk som enligt utsago gör en ansats att gå bortom semantik, en utomjordisk suggestiv uppvisning för rösten. Liquid Marble är kvällens kanske mest ­abstrakta verk med sina tusen stråk­glidningar.

Andra halvan bestod av Debussys ­”Sirènes” ur Nocturnes, som fick utgöra pendang till Hillborgs egen tolkning av de homeriska sirenernas förförelsesång, ­Sirens. Sopranerna Ida Falk Winland och Hannah Holgersson framför den ­libidinala locksången jämte körens viskningar, smattranden och fingerknäppanden, i ett samspel där de utgör varandras väsen. 

Lördagen inleddes av Dreaming River, vars mest uppseendeväckande del är, förutom den allra första gälla blås­signalen, den del som drivs av beat-­aktiga congas mot uppfordrande stråkar, ett tema som även återkommer mot ­slutet. ... iontane in sonno ... är kvällens enda vokala verk, här uttrycksfullt och med stor närvaro framförd av counter­tenoren Lawrence Zazzo. King Tide är en återblick till mu:aa:yiy::oum från i torsdags, men denna gång till orkester. Den samt den avslutande Cold Heat utmärks av svällande ljudkroppar, den förra med långsam puls, den senare i en underblåst duell mellan virvlande stråkfigurer och sansade blås.

Om jag skulle ge mig på att benämna Hillborgs musik med ett ord skulle det vara naturdystopisk; om jag skulle ge den en färg skulle det vara havsgrönt och om jag ska beskriva den skulle jag kalla den för abstrakt och figurativ på samma gång.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.