ÅSIKT

Och äntligen stod prästen på scenen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

..men större kontraster hade gjort nytta för Gösta Berling & Co

Foto: Ann Petrén med flera i ”Gösta Berlings saga” på Stockholms stadsteater.Foto: Petra Hellberg

Utmaningen med att göra teater av en så läst och en sådan kraftfull roman som Gösta Berlings saga är att boken så lätt kan kamma hem segern. Energin, tempot och den auktoritativa berättarstämman kan lätt gå upp i rök på teaterscenen. Vad blir då kvar, annat än veka skuggor av Gösta Berling, Majorskan och kavaljererna?

Den norske regissören Runar Hodnes lösning innebär att (i stort) behålla romanens språk och låta berättandet finnas kvar. Vi slipper en fristående berättarröst, i stället får skådespelarna både fälla sina repliker, och bli sina egna berättare. De kan efter att ha omtalat sig själva i tredje person omedelbart gå över i direkt anföring. Ett visst tempo vinns.

Nackdelen är att regin så gärna vill se skådespelarna vända sig ut mot publiken, både när de berättar och i dialog. En visst teatralitet förloras.

Selma Lagerlöfs bok tycks i början ligga uppslagen över spelet. Det teatrala får anstå till efter paus, när boken slås igen och scenerna mellan Elisabet Dohna (en strålande Sofia Ledarp) och Anna Stjärnhök (Maria Salomaa) ger liv åt texten. Här finns också vackra detaljer, som när Happy Jankells Kvastflicka, som i tron att hon ska bli gift med Gösta, får sitt förkläde förvandlat till brudslöja. Mer av sådant hade stängt boken tidigare.

Magdalena Åbergs eleganta scenbild är en upphöjd rektangel med parkett omhöljd av stolta furor där grenarna nu slokar. De är därtill lika många som kavaljererna, tolv stycken. Naturen och de romantiskt anfäktade är ett. Efter paus omges spelplattan av en vattenspegel, och med ständiga ljusförändringar i fonden skapas en romantisk sagokolorit.

Ensemblen drar ett stort lass, inte utan framgång. Joel Spiras försupne Gösta är nog så romantisk, om än hans artikulation är lite väl deklamatorisk (vilket i och för sig hör romantiken till), medan sådana som Per Myrberg (Eberhard) eller Lars Edström (Majoren), vet att tala som förr så det låter som nu. Ann Petrén gör en Majorska med resning och mot slutet med återhållen förtvivlan, medan Morten Løvstrøm Olsen gör en oemotståndlig dummer som Henrik Dohna. Fler än som här ryms förtjänar att nämnas.

Uppsättningen lyfter alltså efter paus, men kontrasterna kunde varit större, de mellan frihet och plikt, mellan kavaljerer och övriga, mellan elände och ögonblick av lycka, mellan liv och död. Men vad förmår tjugo skådespelare, en gigantisk scen och blott dryga tre timmar mot romanen Gösta Berlings saga?

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater