ÅSIKT

Så sänktes a-pressen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PETTER LARSSON läser historien om ett fiasko – och ser ett hopp, trots allt

1 av 2
Mannen som skulle rädda arbetar-pressen: Torbjörn Båth, 1992.

På LO-kongressen i september 1941 föreslog järnvägsmännen från Orsa att LO skulle starta en antinazistisk tidning som motvikt till den då tyskvänliga Aftonbladet. Det var ett djärvt projekt. Nazityskland tycktes oövervinnerligt, hade några månader tidigare angripit Sovjetunionen och av den svenska samlingsregeringen tillåtits transportera Division Engelbrecht över svensk mark.

LO-folket bestämde sig för att göra vad man kunde mot ett nazistiskt Europa. Sammantaget satsade man genom åren motsvarande 300 miljoner i dagens penningvärde i vad som blev Afton-Tidningen, som snabbt fick en upplaga på 60 000 ex.

1956 gjorde LO en ny storaffär, köpte både Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Då stod åter mycket på spel: En samlad borgerlighet, välförsedd med pressröster, försökte stoppa ATP-reformen.

Ekonomiskt blev köpet oerhört kostsamt.

Men arbetarna fick sin pension.

När den verkligen ville något, var arbetarrörelsen beredd att satsa allt.

Det är några av ljuspunkterna i jubileumsboken Arbetarpressen 100 år, där journalister och forskare gör oväntat självkritiska nedslag i vad som utvecklas till en gubbtät – det kanske inte fanns några kvinnor på 1900-talet? – syndafallshistoria. Det förlorade paradiset förläggs till det förra sekelskiftet, då en kämpande rörelse födde sina tidningar och tidningarna födde rörelsen och det mesta gick framåt i 70 år eller så.

På senare år gick det mer bakåt. De socialdemokratiska tidningarna, annonsberoende som alla andra, förlorade på en marknad som obevekligt gynnar den som redan är störst, oavsett vem som gör bäst tidning. Att vara andratidning är därför dyrt, att försöka nå olönsamma människor på olönsamma småorter är ännu dyrare – om man bara räknar pengar.

Men den verkliga katastrofen tog form när rörelsen i en tidstypisk manöver 1986 rekryterade två höjdare från Riksbyggen, Torbjörn Båth och Ralf Hultberg, för att sköta tidning på marknadsvis. Om branschen visste de inget, men de var ju riktiga affärsmän, från det riktiga näringslivet och Hultberg hade dessutom skrivit en managementbok. ”Marknadens villkor ska styra” deklarerade Båth och började med fast hand och en mindre armé av dyra konsulter sätta sprätt på de 145 miljoner rörelsen satsat. Ledordet var diversifiering och från det nya flotta huvudkontoret i Stockholm köpte Hultberg-Båth på sig så många gammalmodiga tryckerier de bara kunde, vilka snart gjorde miljonförluster. Av en före detta EAP-ledare i Helsingborg tog man över sju annonstidningar, en affär som sammanlagt kostade 20 miljoner i förlust, och en tid senare köptes dörrknackningsförlaget Bertsmark för 118 miljoner, tre gånger marknadsvärdet.

Med redovisningstricks, positive-thinking-retorik och flådiga fjällkonferenser med forsränning kunde de röda siffrorna döljas tills annonskonjunkturen definitivt svängde neråt och allt bröt samman. Socialdemokraterna fick pantsätta partikassan och koncernen sålde i en hast allt som kunde säljas, inklusive ett antal småtidningar som dumpades till företagsplundrare.

1992 gick a-pressen i konkurs.

”De förluster som styrelsen och koncernledningen skapade … kan summeras till i storleksordningen 300 Mkr”, skriver Sverker Lindström.

Enligt jubileumsboken finns i dag 1,7 miljarder i LO:s mediefond.

Samtidigt är inkomstklyftorna de största på 30 år, de osäkra anställningarna har blivit fler och facken hånas åter i pressen med glåpord om maffia­metoder och rasism vid fredliga blockader. Så sent som i förra veckan påstod konjunkturinstitutet att årets löneökningar skapar fortsatt hög arbetslöshet, ett uttalande som spreds som sanning av okritiska nyhetsjournalister och tjänstvilliga ledarskribenter.

Och nästan ingen har kraft att säga emot. S-pressen, inklusive Aftonbladet, har 15 procent av dagstidningsläsarna. Bara fyra helt rörelseägda småtidningar finns kvar. Alla de andra har lagts ned eller delvis köpts upp – ofta av den borgerliga konkurrenten. Ägar- och åsiktsmonopolen breder ut sig, landet styckas i maktsfärer: Bonniers, Stampen, Kinnevik, Schibsted, Mittmedia, Herenco, Ander.

Allt det här vet LO-ledningen. Dess pressutredning från 2003 gör en utmärkt problembeskrivning.

Men av den rörelse som skulle förändra världen återstår mest proffspolitiker och ombudsmän. Förändringen har blivit förvaltning och försvar. Och i LO-borgen är 80-talets miljonrullning inte glömd.

”LO varken kan eller ska bli en motpol till de svenska mediekonglomeraten”, konstaterade Wanja Lundby-Wedin när utredningen las fram. Inga mer pengar till redaktörer som bara gör slut på dem. Ska LO äga medier, ska de ge säker avkastning. Mångfalden får staten sköta.

Tänk om man resonerat så 1956. Hur många hundra miljarder var ATP värt?

■ ■ Kanske är problemet att ingenting längre är tillräckligt viktigt: ingen nazism att bekämpa, ingen pensionsreform att baxa igenom, ingenting man inte kan leva med.

Presskrisen är också en rörelsekris.

Därför måste kanske medieinitiativen komma från andra håll. Det brukar sägas att det är omöjligt utan LO:s pengar, att det kostar hundratals miljoner bara att försöka. De romantiska historierna om jobbarna i Ystad som 1899 skramlade 25 kronor var som grundplåt för sin tidning Aurora – som berättas om i jubileumsboken – är just historia.

Det låter bestickande, ja, jag har själv sagt det.

Men det har gjorts – i Tyskland.

Den riksspridda dagstidningen Die Tageszeitung, TAZ, har 47 000 prenumeranter och 250 anställda – och är en udda och ansedd röst i den tyska samhällsdebatten.

Tidningen startades i slutet av 70-talet som en sista utandning av den tidens alternativrörelser och ägs av 7 600 privatpersoner som satsat 5?000 kronor var.

Den går runt nästan helt utan annonser och helt utan presstöd. Inget färgtryck och lite lägre löner (lika lön för alla!) håller ner kostnaderna. Vid sidan om säljer TAZ t-shirts, espressokaffe, cyklar och lite annat.

Den tyska marknaden är tio gånger så stor som den svenska. Men absoluta tal är absoluta tal. Går det att utge en riksspridd dagstidning på bara några tusen idealister och 47 000 prenumeranter i Tyskland, så borde det gå här med. Särskilt om man kan göra en presstödsanpassad editionering i de tre storstäderna – vars 2,7 miljoner invånare tack vare de fria marknadskrafterna nu bara har borgerliga morgontidningar att välja på.