ÅSIKT

Där samhällets mest marginaliserade kan bli hjältar

Martin Aagård om Sveriges sista turnerande cirkus

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Trolle Rhodin slopar djuren på Brazil Jacks föreställningar. Och sin identitet som resande bär han med stolthet.
KULTUR

I går hade årets cirkusföreställning premiär på Mölleplatsen i Malmö
Ja, numera kan man faktiskt prata om årets cirkusföreställning.

Det finns nämligen bara en turnerande cirkus kvar i det här landet. Alla utom Brazil Jack har lagt ner. Cirkus Maximum tog en ”paus” i år.
Men inte heller Brazil Jack är vad den brukade vara.

Cirkusdirektör Trolle Rhodin den tredje har bestämt sig för att göra sig av med djuren en gång för alla. Man måste våga förändras. Våga erbjuda laktosfri mjölk till kaffet. Och hästarna kan ändå inte få en vettig tillvaro om man tvingas slå upp tältet på en parkeringsplats, förklarar han över en fika.
Brazil Jack har drivits av samma familj i snart 120 år och han tänker inte bli den som lägger ner. Förändring är nödvändig för att överleva, inskärper han.

Trolle Rhodin är en sammetsögd ung man med kajal och ett leende som kan göra vilken lindansös som helst lite ostadig på foten. Tyvärr är kärleken ingen lätt bransch när man turnerar halva året, intygar han. Cirkusen har krossat många hjärtan. Hans eget inkluderat.
Kanske därför har han fått förmågan att spotta ur sig aforismer som dryper av cirkusromantik.

– De har inte sågspån i blodet, är hans förklaring till varför konkurrenterna stupat när han fortfarande står kvar.

Hans farfars far hette Brazil Jack, hans mamma heter Carmen och själv talar han nio språk. På cirkusen finns ingen plats för den som har problem med andra människor. Elva olika nationaliteter, olika religioner och sexuell orientering måste samsas i ett effektivt maskineri där alla respekterar varandra.
Trolle har dekorerat cirkusmanegens golv med ett stort hjul. En välkänd symbol.

Han visar stolt upp sin arm. Där finns samma symbol tatuerad.

– Jag är resande. De har alltid haft olika namn för oss: zigenare, tattare, EU-migranter. Var och en lever på sitt sätt. Nån annan på sitt sätt.
För honom verkar den där symbolen inte handla ett dugg om teorier om ”etnicitet”. Utan helt enkelt om livsvillkor. Genom historien har miljoner människor på denna kontinent tvingats ut på vägarna för att trygga sin försörjning. För att sälja, handla, nasa, bettla, tigga och uppträda.

Resande har alltid funnits i många former.

I Storbritannien pratar om man till och med om ”modern travellers”, en grupp hippies som drog ut på vägarna på 80-talet och fortfarande befinner sig på resande fot. Är de en folkgrupp nu? De har snart fått barn i två generationer.
Vem vet.
”Etnicitet” är inget man lär sig något om på cirkus.

Brazil Jack började sin bana som en svensk kopia av Buffalo Bill – det amerikanska showbizgeniet som lyckades förvandla halvkriminella diversearbetare inom lantbruket till den största populärkulturella ikonen någonsin – kofösaren.

De turnerande tältföreställningarna var redan från början en plats där samhällets mest marginaliserade människor kunde bli hjältar.

De där som saknar en hemort och nationens blod i ådrorna.

De som har ett tält och sågspån istället.
Måtte cirkusen aldrig dö.

ARTIKELN HANDLAR OM

Cirkus