ÅSIKT

Rosornas kris

Olle Svenning: Så tappade arbetarrörelsen greppet om kapitalet, politiken – och väljarna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Göran Persson, Tony Blair, höger­vågen och finanskrisen 2008 är några skäl till Stefan Löfvens och socialdemokratins huvudvärk. Kurvan ovan visar Socialdemokraternas resultat i riksdagsvalen de senaste 30 åren. Färska opinionsundersökningar pekar på ett väljarstöd på runt 25 procent den 9 september.
KULTUR

Det kom ett brev, från Ulf Kristersson. Moderatledaren tackade mig inledningsvis ”för det Sverige jag lämnar till barn och barnbarn”. Så kom de hotfulla reservationerna: Nationen är hotad av utrikesfödda, av en kvartsmiljon arbetslösa föräldrar, av gängkriminella och unga som misslyckats i skolan.

Kristersson lovade mig rensa upp i denna nya underklass: Ett nytt ledarskap, en stram migrationspolitik, slut på bidrag, ut med de papperslösa.

”Vi måste ställa krav”, skriver Kristersson. ”Min regering tänker se till att det som ska göras också blir gjort.”

Jag påminner mig ett gigantiskt valmöte 2007 med franska högerns presidentkandidat Nicolas Sarkozy. Han försäkrade väljarna att han skulle ”rensa upp bland avskummet, spola bort dem med högtrycksspruta och en gång för alla likvidera 1968 års idéer”.

Likvidera.

”Vi vill ha kulturkamp, inte strid om ekonomiska och sociala konflikter.” Sarkozys budskap om kulturkamp har efter ett decennium blivit moget, värt att använda också av svensk borgerlighet.

Högern har vad jag kan erinra mig inte drivit hårdför kulturkamp sedan partiet med sorg gav upp sin strid mot den politiska demokratin.

Fredrik Reinfeldt presenterade ett socialkonservativt projekt: Underhåll medelklassens goda humör med sänkta skatter, riv inte upp för många sociala reformer, undvik klasskonflikter. Håll samman folket men slå tillbaka facket. Som Bismarck.

Kristersson, påtagligt lik 60-talets konstruerade högerledare Yngve Holmberg, har inga särskilda avsikter; han vill bli statsminister med hjälp av social skrämsel, och fördomsfullhet. En väletablerad medelklass ska lära sig frukta ”de farliga klasserna”. Polis, lagar och ordningsmakt ska mobiliseras. Staten ska bli stark och auktoritär.

”Högerblockets skräckpropaganda om samhälleligt sönderfall, massiv ­kriminalitet och hotfull invandring bemöts ­undanglidande”

Den moderate ledaren kopplar samman flyktingar och invandrare med gängkriminella och fattiga arbetslösa. De är ormarna som ringlat in i den svenska idyllen. Och vänstern bär skulden; den har passiviserat underklassen och lyft gränsbommarna några decimeter.


Den svenska högern, alltmer EU-fientlig, har anpassat sig till den europeiska reaktionen, till partivänner i Ungern och Polen. Italien, Frankrike och Spanien. Regeringsmakten kan ideologiskt erövras med hets mot ”de där nere” och en tillsats främlingsfientlighet. Det mesta i samförstånd med högerpopulister.

Antonio Gramsci, italiensk filosof.

Europa präglas alltmer av detta reaktionära sociala block, för att använda Antonio Gramscis terminologi. I Sverige tycks det samla över fyrtio procent av väljarna (M, SD och KD). En siffra som ligger i närheten av den som socialdemokratin nådde under större delen av efterkrigstiden.

Donald Sassoon skrev i sin väldiga bok om socialdemokratins första hundra år att rörelsens ideologi är på väg att vittra bort, fast partierna överlever. Motsatsen vore nog att föredra.

Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.


Den reformistiska arbetarrörelsen gav upp kampen om ekonomins organisation under den djupa kapitalistiska krisen 2008. Finansmarknadens makt återställdes, staten och löntagarna betalade. Följderna blev sönderfall av staternas ekonomier, utbredd fattigdom och arbetslöshet. Gigantiska inkomst- och förmögenhetsklyftor. Politiskt återuppväcktes nationalism och högerpopulism. Det politiska systemet förlorade trovärdighet, särskilt svårartat när politiken måste kunna mobilisera för att hantera förestående miljökatastrofer.

Gramsci är användbar också för att försöka definiera vidden och djupet av socialdemokratins tillbakagång. Han gör distinktionen mellan de konjunkturbetingade bakslagen och de organiska, mer eller mindre ohjälpliga, kriserna.

”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå ­sociala kontrakt; det härskar över Marknaden”

Den italienske filosofen är generös med tiden; en konjunkturnedgång kan sträcka sig över en period av tjugo år. Förflyttar vi oss ett par decennier tillbaka i tiden styrde socialdemokratiska regeringar i elva av de då femton EU-länderna. Det var Tony Blairs era, new labour, den tredje vägen, förnya eller dö. Det var tiden för nyrevisionism och därmed inledningen till en katastrofal nedgång för arbetarrörelsen. Ett historiskt arv skingrades, relationer med fackföreningsrörelsen blev uppsagda, alliansen med näringslivet fördjupades och privatiseringar av sociala nyttigheter förde över miljardbelopp till kapitalet.


Göran Persson-socialdemokratin var inte ”tredje vägens” bästa elev men ansåg sig tvingad till sociala nedskärningar och ganska omfattande privatiseringar. Utan den sortens anpassning hade aldrig frågan om vinster i privata vård- och skolbolag ställts. Tanken att vård och utbildning skulle underkastas privata bolags investeringsvilja och vinstbehov är fullkomligt främmande för den generella välfärdspolitik som varit socialdemokratins främsta bidrag till att civilisera och demokratisera samhället.

Pierre Rosanvallon, samhällsforskare.

Under det sena 90-talet utvecklades socialdemokratin till att bli de nya liberalerna; det är en tes jag utvecklat i en bok. Fri- och rättighetsfrågor kom att ersätta ekonomiska och sociala konflikter. Socialistiska eller socialdemokratiska regeringar drev igenom avgörande reformer om jämställdhet, sexuella fri- och rättigheter, aborträtt, könsneutrala äktenskap. I strid med mäktiga konservativa organisationer och katolska kyrkan.

Partierna blev proeuropeiska och föreställde sig att EU skulle bli en motvikt till kapitalet eller rent av en politisk federation.


Denna progressiva förnyelse fick paradoxala följder. Socialdemokrater och socialister blev alltmer den radikala medelklassens parti. Det är i de gentrifierade storstäderna vänstern dominerar. Där-emot eroderade stödet från arbetarklassen, som i stor utsträckning passiviserades politiskt eller lockades av högerpopulism. En politisk vanmakt inför den socialt förödande globala kapitalismens effekter, inför övermäktig konkurrens om jobben och inför brister i den politiska representativiteten.

De politiska församlingarna förmår inte företräda människors sociala villkor eller erfarenheter från arbetslivet och detta är en av de allvarligaste orsakerna till demokratins kris, skriver den ledande franske samhällsforskaren Pierre Rosanvallon. Det fenomenet drabbar socialdemokratin hårdare än andra.

Det socialdemokratiska projektet att förena kulturradikalism med välfärd, jämlikhet och demokratisk delaktighet är på väg att slitas sönder. Partiet har förlorat kampen om den ekonomiska makten och kan vara på väg att misslyckas också i ”kulturkampen”. Högerblockets skräckpropaganda om samhälleligt sönderfall, massiv kriminalitet och hotfull invandring bemöts undanglidande. Som fruktan för den fruktan de socialreaktionära underblåser.


Om det är ett konjunkturfenomen eller en förestående organisk upplösning av arbetarrörelsen är ännu för tidigt att svara på. Vänsterpartier som tagit över socialdemokratisk ideologi är framgångsrika på många håll i Europa.

Under större delen av sin historia har socialdemokratin bevarat regeringsmakten genom att knyta an till ett borgerligt parti, historiskt till liberalerna, i nutid till centern. Det tycks inte längre vara möjligt. Centern är inte längre ett intresseparti för bönder och kan därmed inte sätta ett pris på samarbete. Liberalerna, i ännu djupare kris än socialdemokratin, representerar ett slags auktoritär ideologi, frikopplad från alla socialliberala inslag. Socialliberalismen är, med undantag av Expressen, död i tidningsvärlden; den lever främst i Frisinnade klubben, där jag möter personer i min egen ålder, Bengt Westerberg är ordförande.

Stefan Löfven försöker ändå med besvärjelser frigöra de två partierna i mitten från det socialreaktionära blocket. En kanske nödvändig taktisk illusion för att dölja socialdemokratins strategiska mål: att lämna regeringsmakten efter valet, vänta in ett högerstyres sammanbrott, för att sedan ta över som ledande kraft i en bred koalition. Det beräknas ske till jul.

En riskabel spelteori.


Ett litet hoppfullt tecken, trots allt. Den svenske generalkonsuln på Åland, Olof Ehrencrona (M) har satt viss skräck i borgerligheten: ”Vi kan stå inför högerns 1968”, varnar han.

1968 fick högern 12,9 procent av rösterna. Partiledaren Yngve Holmberg tvingades avgå. Vänstern fick betydligt över 50 procent av rösterna.

ARTIKELN HANDLAR OM