ÅSIKT

Jaget vill ta plats på scen

Barbro Westling om den skrivna dramatiken och kroppen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: RUDI BLAHA / AP
Elfriede Jelinek, nobelpristagare som ser sina texter som material för regissörer och skådespelare att använda fritt.
KULTUR

Det hjälper inte att Aiskylos och Shakespeare en gång skapade det vi i väst läser som stor litteratur. Dramatiken har alltid setts som gökungen i det litterära fågelboet. Kanske för att dramatiken leder bort från författaren till en iscensättning, på en teater som ju bland annat är en del av nöjeslivet?

I ett tidigare inlägg (AB 2 juni) reagerade jag på Johan Hiltons sätt att tolka förlagens tynande publicering av dramatik som bevis på att scenkonsten tappat i betydelse (DN 31 maj). Det som pågår på scenerna är ju snarare ett estetiskt och livaktigt uppbrott från den litterära hierarkin. Det skrivna dramat, författarens närvaro genom sina ord, är inte längre heligt på scenen. Dramatik kan läsas, förstås och göras på så många sätt.

”En teatertext får kropp av skådepelarens arbete med den” skriver Suzanne Osten (DN 27 juli) och det är sant. Men vem bestämmer över kroppen?

Skådespelerskan Petra Fransson tar upp frågan i sin konstnärliga forskning. Omförhandlingar (Lunds universitet, 2018) har underrubriken Kropp, replik, etik och handlar om kroppens möte med författarens text och skådepelarens möjlighet till eget upphovskap.


Mer specifikt granskar Fransson sina egna erfarenheter från arbetet med Elfriede Jelineks monologer Rosamunde och Väggen samt pjäsen Winterreise. Det är på flera plan en ökenvandring som beskrivs. Delvis hänger det samman med Franssons spretande teoretiska bagage av de Beauvoir-Butler-Kristeva-Arendt, men skådespelarens villkor på teatern framställs också som den livegnes. Den poetiska monologen ger tillfälle till omtag och eget görande och Jelinek blir den räddande utmaningen. Nobelpriset i litteratur och sina pjäser kallar hon själv för material som teatrarna fritt kan förfoga över!

Granskningen borrar i kroppen, begäret och tvetydigheten då den söker efter sina drivkrafter. I repliken, den enskilda, ser Fransson en position, ett ”kryphål” att komma undan det sociala tvånget. Ingen regissör har valt henne, hon väljer inte uttrycken som passar texten som helhet. Hon följer i stället orden, övar sig i ”nedstigande” i texten. Den enskilda repliken blir hävstången ur det förväntade, normbundna. Monologen blir ett feministiskt avstamp.


Avhandlingens mest dynamiska avsnitt är Franssons medvetandeström inför Jelineks citerade text. Materialet formligen bågnar!

Tysk teater är regiteater. Litterärt inriktad och knuten till ett koncept, fortsätter den att vara förebild för många svenska scener. Kanske har regissören rent av knuffat undan den komplicerade dramatikern, och satt sig själv på tronen? Vad händer då med den skådespelarnas revolution som Leif Zern (DN 24 juli) efterlyser?

Franssons intresse för skådespelaren som del av spel och ensemble är förvånansvärt svalt. Individens möjlighet att göra sig gällande är det som går före. Varför så mycket jag? Tjänar detta hävdande av jaget verkligen skådespelarens arbete på scenen? Vad händer med dialogen, motståndet, och handlandet som uppstår i det relationella?

Det speciella med dramatiken är bland annat själva överlämnandet. Författaren som lämnar sig själv i skrivakten och sedan överlämnar sin text till scenen. Denna öppenhet, mot process och medskapande, verkar på mig högst samtida. Scenen som en plats, inte för jaget, utan för språket och för de andra. Det är genom de andra på scenen och deras talande som vi ser vår tid och, kanske, en glimt av oss själva.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Scen