ÅSIKT

Lokko-motivet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: per groth
Andres Lokko (född 1967) har under mer än tjugo år skrivit om populärkultur i tidningar som Pop, Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
KULTUR

Andres Lokko i Svenska Dagbladet den 29 december 2006:

”Jag är Andres Lokko vars uppgift är att tillrättavisa lögnare och charlataner samt försöka undervisa de historielösa och mindre bemedlade.”

Jaså? Men jag är Andreas Ekström, och min uppgift är att försöka sticka hål på musikkritikens mest pösiga ballong.

Ingen helt lätt uppgift, främst eftersom Andres Lokko så ofta skriver så väl om saker han verkligen kan. (Och där fick ni själva kravspecen i några få ord. Kritikerns arbetsbeskrivning.)

I de nya mastodontvolymerna Andres och Lokko, ett tusen sex hundra sidor med essäer, kommentarer och en massa gamla skivrecensioner, får man hur som helst veta sin plats. Gillar man inte den låten har man aldrig älskat. Gillar man inte det bandet har man inget i detta decennium att göra.

Det vill säga: Det finns ingen smak. Det finns bara fakta att förhålla sig till, Andres Lokko har dem på hand och världens invånare delas enklast upp i två grupper: Fattare och intefattare. Jag tvivlar på mycket, skriver Lokko. Det finns inga texter som riktigt visar det. Kritik, åtminstone publicerad i tidningar avsedda för en någorlunda bred målgrupp, bör vara inkluderande. Den bör säga ”kolla här, missa inte detta”. Andres Lokko har varit väldigt bra på att visa vägen många gånger.

Men han har samtidigt sått fruktan: Rädslan att tycka fel är hos grabbar i tjugoårsåldern mycket större än viljan att hitta något som är rätt, rätt för den enskilde. Tro mig, för jag gillar Toto. I Andres Lokkos värld är det en försyndelse i klass med innehav av ett gulnat passerkort till Securitates bunker i Timisoara 1989.

Så här är vi alltså. Fattare och intefattare. Män och kvinnor, eller nej, nästan bara män. ”Av män för män i dunkel belysning”, sa Killinggängets Percy Nilegård en gång. En perfekt sammanfattning av Andres Lokkos kritikergärning.

Andres Lokko kallar sig vänster. Det är en tunn socialism han målar på sig, är det inte? Alla ska med, särskilt de som är män och fattar? Eller så är det självironi, det finns gott om självironi i den här utgivningen, både i själva projektet och i de enskilda texterna. Det falsksjungande orsakslösa depp som Andres Lokko tycks föredra hos musikartister står i skarp kontrast till hans egen humor. För den är ju jätterolig! Jag tycker att den ger löfte om något, i kombination med det faktum att de överlägset bästa texterna i samlingen är från de senaste fem åren.

Jag ser en framtid för mig där Andres Lokko helt slutar att bry sig om sin ”position”. Han ler oreserverat i stället för att röka och titta bort. Han är iklädd en trevlig kavaj och kanske en plastrong, han guidar i SVT-serien Lokkos London som han gör tillsammans med Bo Hagström från Solens mat. Han visar sina favoritställen för repiga gamla tolvor med musik i durtonarter. Han äter tre mål mat om dagen, med tonvikt på en rejäl frukost. Han har dock inte skaffat körkort. Förklaringen till det finns i en omistlig krönika från Svenska Dagbladet 2006 som avslutas med orden ”nu måste jag, som den fläckfria musikkritiker jag är, på vinauktion”.

Jag kommer att spela in alla avsnitt av Lokkos London, men på VHS givetvis, för att få den rätta känslan. Tillsammans med mina vänner kommer jag då och då att hålla Lokko-kväll. Vi låter programmen stå på i bakgrunden – vi har ju redan sett dem rätt många gånger – samtidigt som vi klär om soffkuddar i tweed och manchester som vi har importerat på Andres rekommendation.

Andreas Ekström

Andres Lokko är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras han av Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan.