ÅSIKT

Därför borde ni strejka!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HENNING MANKELL om gruvarbetarna, LKAB och anständigheten

Foto: Henning Mankell.

För drygt 35 år sen gick gruvarbetarna i malmfälten ut i strejk. Den konflikten förändrade Sverige. Framför allt slog den sönder illusionen om den stora arbetsfreden i efterkrigstidens Sverige. På ett brutalt och samtidigt mycket tydligt sätt klargjorde de strejkande gruvarbetarna att deras uppror inte bara kretsade runt höjningar av löner och ökad arbetstrygghet. En av de avgörande frågorna handlade om anständigheten, om det mänskliga värdet. Och deras motpart var inte bara LKAB:s vd och styrelse, det var minst lika mycket en attack mot fackföreningarna och socialdemokraterna.

Efter strejken tvingades både fackföreningsrörelsen och social­demokratin att ändra strategi. Under en tid sov sannolikt både politiker och fackföreningsledare dåligt om nätterna. De arbetare som utgjorde basen för politiken lät sig inte hunsas med längre.

Nu kan det tyckas som om det vore på tiden att LKAB-folket gick ut i strejk igen. Återigen som en reaktion på frågan om värdigheten.

Även ekonomi handlar som bekant om anständighet.

Vd:n i dag heter Martin Ivert. Han har arbetat vid LKAB i fem år. Om två år kan han gå i pension. Det kommer sen att ösregna tusenlappar över honom ­ända tills han dör. Summor som de som kanske har arbetat i gruvan i 40 år bara kan hoppas på om de vinner på lotto eller rånar en värdetransport.

Marita Ulvskog och andra inom socialdemokratins ledarskikt har offentligt krävt detta avtal omförhandlat. Det är ett bedrägligt spel för galleriet. Ty de har naturligtvis vetat att avtalet inte går att förhandla om, annat än i en civilrättslig process. Eller genom att Ivert själv säger sig vara beredd att göra det.

Varför skulle han vara det? Pengar luktar inte. Snart är det nån ny direktör med vansinniga löneförmåner som pryder löpsedeln och han kan glida tillbaka in i skuggorna igen med sina absurda pensionsvillkor.

Den enda verkliga och varaktiga protesten kan komma från gruvarbetarna. Socialdemokratin och den fackliga rörelsen kommer inte att ge något stöd. Tvärtom kan de räkna med att bli motarbetade. Är det nånting som partiet inte vill ha under ett valår, är det oro i de egna leden. Men gruvarbetarna kan gå ut i strejk och kräva att Ivert tvingas med på att omförhandla sin pension, samtidigt som de själva kan få en större del av den vinst som under det första kvartalet i år var på 1,7 miljarder!

Den här striden är viktig också av andra skäl. Samma som för 35 år sen. Det handlar om att politiken återigen måste bli synlig. I dag är de olika riksdagspartierna i stort sett utbytbara mot varandra. Skillnaderna är mer en fråga om olika lösningar, olika prioriteringar, än en reell åtskillnad som bygger på ideologiska diskussioner.

Herbert Tingsten, den gamla liberala räven på Dagens Nyheter, skulle ha jublat eftersom hans 1950-talstes om ”ideologiernas död” på något sätt skulle ha besannats. Men det är naturligtvis inte så. Sverige är ett stålskott klassamhälle i dag liksom för 40–50 år sen. De ideologiska skillnaderna är tydliga. Men för tillfället alltså dolda.

Tage Erlander, under sin statsministertid, anade vad som höll på att hända. Inför något av de tidiga valen under 1950-talet oroade han sig för att valrörelsen handlade mer om ”grispremier och brännvinspriser än om idéer”. I dag har hans fruktan besannats. I stället för idédebatt käftar man om olika lösningar.

Politiken har blivit ett ”hur”, inte ett ”varför”. Det är plåster och bandagedebatt.

Därför, samtidigt som de värnar om sin värdighet mot den ovärdighet som representeras av Martin Ivert och hans bedrövliga styrelse, kan gruvarbetarna vid LKAB också kräva att frågan om politiken som en idédiskussion återupprättas.

Var står egentligen socialdemokratin i dag? Med ett otal arroganta affärer i bagaget och en statsminister som bygger herrgård under den tid han styr landet? Hur ska det vara möjligt att återupprätta tanken om solidariteten med ett parti som i praktiken tycks ha avskrivit grunden för sin egen historia?

Jag ser i den vrede som alldeles uppenbart pyr i malmfälten i dag en möjlighet att riva de kamouflerande murar som döljer klassamhällets verkliga innehåll i Sverige. Då kan vi få den diskussion om idéer i det här landet som så länge har saknats.

Politiken börjar alltid med frågan om värdigheten. I statens och Martin Iverts handlande som mynnar ut i dessa vanvettiga belopp, kan jag se början på en nödvändig kraftmätning.

Ginge gruvarbetarna i strejk i dag skulle de få ett massivt stöd av många, många i vårt land!

Henning Mankell