Barocka misstag

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Claes Wahlin om konsten att stympa en klassiker

Katarina Giotas och Ulrik Björklund i "Fedra".
Foto: LINN SANDHOLM
Katarina Giotas och Ulrik Björklund i "Fedra".

Några av de mest fulländade sceniska föreställningar jag har sett de senaste femton åren har varit barockoperor, bland andra av just den Jean-Philippe Rameau som Folkoperan nu har satt upp. Framför allt är det William Christie och dennes Les Arts Florissants, som inte bara har skapat en rad eleganta, fantasifulla och intelligenta iscensättningar i Frankrike utan också är ansvarig för återupptäckten av Rameaus operor i modern tid.

Men det är långt till Paris, och på Folkoperan aktar man sig noga för den kontinentala estetiken. Först döper man om operan till Fedra (egentligen heter den Hippolyte et Aricie), i hopp om att publiken ska vara bekant med Racines drama (men librettisten abbé Pellegrin tog lika mycket från både Euripides och Seneca). Sedan moderniserar Mira Bartov texten, en prestation som betraktad som översättning är högintressant. Hon omfunktionerar librettot på liknande vis som 1700-talet tog sig an de antika klassikerna.

Därefter stryks alla danser och ett antal arior, man flyttar om partier så att allt passar konceptet. Orkestern reduceras till kammarformat med synt och saxofoner. Och i stället för scenografi får videokameror projicera storbilder på salongens väggar medan solister och kör uppträder på catwalken som delar salongen.

Man lämnar antikens gudar (Hippolyte heter här naturligtvis Hip, Thésée Thes, och så vidare) för samtidens ekonomiska dito, mediedrev och allmänna girighet. I sig legitimt, inte minst då det går att argumentera för att såväl Pellegrin som Bartov skriver om moraliska dilemman.

Men vad blir det egentligen kvar? Visst, Agneta Eichenholz har en tät och härlig stämma för Aricia, Ulf Lundmarks Thes imponerar också (egentligen borde operan heta Theseus, då denne är en av 1700-talets allra största tragiska hjältar), liksom Fedra (Katarina Giotas), inte minst i den berömda, mycket racinska aria som inleder tredje akten (här direkt efter paus).

Men Rameau då? Och hans moderna succéer i Paris? Rameau är en av de verkligt revolutionerande kompositörerna. Det märks redan i just Hippolyte et Aricie (hans första), en opera om vilken kollegan Campra sa att här fanns material som räcker till tio operor. Nya harmonier och dissonanser, den berömda andra ödestrion, på Folkoperan strax före paus, som av sångarna vid premiären 1733 ansågs så svår att den fick strykas; det var nästan för mycket musik enligt en del kritiker.

Tillsammans med Bach är det Rameau som så att säga har tonsatt världen, i Newtons efterföljd reducerat musiken till ett antal principer och uppfunnit hur saker och ting ska låta i musikdramatiken, allt från vågor till hur man går uppför en trappa.

Det finns mycket att säga om Rameau (och Christie), att musiken är vidunderlig kan möjligen anas på Folkoperan, men tyvärr så låter faktiskt arrangemanget med inte minst saxofonerna ganska platt. Spelet är också platt, det saknar fokus och jag undrar om inte Folk-operan i sin iver att ständigt uppdatera och så att säga samtidliggöra operan har gjort barockoperan en otjänst.

Hur vore det om man i stället för att lydigt följa samhällets agenda sökte efter dess frånsida? Poesi och fantasi, i stället för prosa och verklighet. Dessutom riskerar detta misslyckande, för det är vad det är, att skrämma i väg både publik och operahus från Rameau för lång tid framåt.

Just nu verkar det längre än någonsin till Paris.

Speltid: 2 tim 15 min

Opera

Claes Wahlin

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.