Elisabet Höglunds världsrekord i dubbelmoral

avMartin Aagård

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Slogs för sin syster mot kommunen - ändå klagar hon på offerjournalistiken

Journalisten Elisabet Höglund.

Ett par profilerade kolumnister har ryckt ut till Hanne Kjöllers försvar de senaste dagarna.

I dagens Aftonbladet upprör sig Elisabet Höglund över det hon kallar ”offerjournalistiken”. En journalistisk genre där ”…Krav endast [får]ställas på politiker och andra makthavare. Går det åt helvete för någon så är det samhällets fel”.

Hon är verkligen upprörd:

”Offerjournalistiken går ut på att tycka synd om alla, om arbetslösa, sjukskrivna, utbrända, alla som har ont här eller där och inte anser sig kunna arbeta. Hamnar man utanför systemet har man ingen egen skuld i detta. Det är samhällets fel”.

Man känner igen ilskan från Kjöllers DN-kolumner.

Jan Guillou skriver i helgen samma sak:  ”…medierna lierade sig med bidragsryttare och sjukskrivningskverulanter, alltså 'drabbade'”.  Hans problem är att vi journalister ”…alltför okritiskt återger deras klagomål”.

Bägge ger uttryck för tanken att journalistiken ska agera som en sorts myndighet. Om ett rättsfall, socialtjänstärende eller annat fall visar sig vara korrekt handlagt, så ska fanimig ingen komma och klaga på det. Inte i tidningen där jag är kolumnist i alla fall.

Det är naturligtvis fint att trojkan Kjöller–Höglund–Guillou har så stor förtröstan till att våra myndigheter sköter sitt jobb på bästa sätt, men det är onekligen en skev bild av vad journalistik ska ägna sig åt.

Kan man drabbas av en dysfunktionell sjukskrivningspolitik trots att man har en bostadsrätt? Självklart.

Kan ens liv gå åt helvete trots att socialen handlagt ens ärende på ett klanderfritt sätt? Självklart.

Ska man berätta om det som journalist? Det är tjänstefel att inte berätta såna historier.

Journalistik ska skildra alla konflikter som uppstår i samhället oavsett om de är i samklang med rådande lagstiftning eller inte. Journalistik ska berätta om människor som kommer i kläm i myndigheternas kvarnar. Vi ska berätta om alla konflikter som finns.

Det har en omdiskuterad reporter som Janne Josefsson förstått och det är därför han trots sina regelbundna dikeskörningar är en av Sveriges viktigaste reportrar.

Han har gång på gång berättat hur hans aggressiva attityd mot myndighets-sverige bottnar i hur han som liten såg sin mamma behandlas illa av socialtjänsten.

Visst kan det resultera i att han ställer en och annan lägre tjänsteman mot väggen i onödan och visst har han gjort ett rent Hanne Kjöller-reportage när han i stället för att berätta hur ett barn upplever sin fattigdom berättar hur myndighetssverige upplever barnets fattigdom.

Men grundprincipen i Janne Josefssons journalistiska värv – att om en människa lider inom systemets ramar så är det viktigt att skildra – den är helt omistlig för den som vill göra bra journalistik.

Men vissa reportrar har istället gjort det till sin uppgift att agera förvaltningsdomstol. Hanne Kjöller missar aldrig ett tillfälle att visa att en myndighet agerat rätt. Men hon är ju ledarskribent. Och på ledarsidan ska man ju döma över levande och döda.

Att Jan Guillou ställer sig på myndighetspolisen Hanne Kjöllers sida förvånar mig däremot lite. Men det kanske kan vara klassintresset som talar där borta från Östermalm. Så länge våra skattepengar använts enligt regelboken ska ingen missnöjd bidragstagare komma och klaga på sin situation offentligt. Överklagan avslås av lagman Guillou.

Men Elisabet Höglunds syn på offerjournalistik är inget annat än ren och motbjudande dubbelmoral.

När hennes egen syster i juni i år föll ihop på golvet och bajsade på sig skrev hon en hel kolumn med rubriken ”Kommunen lät min syster leva i misär” i Sveriges största tidning Aftonbladet.

Trots att hon inte kunde visa på att några felaktiga beslut fattats av kommunen påstod hon att behandlingen av hennes syster var en ”skandal”.

Elisabet Höglund hade krävt att en handikapphiss till övervåningen skulle installeras i systerns villa, men tydligen tyckte inte kommunen att de hade råd att bygga någon sådan. Systern hamnade till slut på sjukhus och Höglund avslutade sin kolumn med orden ”nu kan inte samhället smita undan längre”.

Men ingen annan har alltså rätt att klaga när de hamnar i samma situation som Höglund och hennes syster?

Förklara hur detta går ihop, Elisabet Höglund. Förklara också gärna hur du tänkte när du använder din kolumn till att föra släktens talan i en förhandling med hemtjänsten.

Journalister som Kjöller, Guillou och Höglund gör att jag kan ta lite lättare på den pågående tidningskrisen. Jag kan faktiskt se fram emot att det etablissemang av 40-talister som reflexmässigt solidariserar sig med myndigheter, staten eller polisen i dessa berättelser en vacker dag inte längre har kvar sina gamla plattformar att gorma ut sin moralism från.

Så länge det finns journalister som vill, och brinner för att skildra hur en människas liv kan förstöras trots att ingen har brutit en enda lag, utan att någon domstol eller tjänsteman fattat ett enda felaktigt beslut, så kommer det att finnas journalistik som människor vill läsa. Oavsett var den publiceras.

Det är nämligen så verkligheten ser ut.

Publicerad: