Pressen stoppas vid högermöten

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åsa Linderborg: Polisen rensar bort journalister när fascister demonstrerar

1 av 3
Stefan Jacobsson, ledare för Svenskarnas parti.

Förra helgen demonstrerade Svenskarnas parti i Stockholms city.

I täten gick en kostymklädd partiledning med ett belastningsregister som bland annat omfattar vapenbrott, misshandel, upplopp och skadegörelse. Bakom dem kom fanbärarna, blonda kvinnor med livmödrar som ska reproducera den vita rasen. Allra sist marscherade ett dussin mer eller mindre maskerade män från Svenska motståndsrörelsen, den som systematiskt knackar invandrare. Däremellan några hundra människor, tillresta från hela landet.

Fler än så kunde fascisterna inte mönstra.

Även om det var en ynklig skara som gjorde sig till representanter för Sverige och svenskarna, måste vi ta deras ambitioner på allvar. Svenskarnas parti har potential att ta sju kommunala mandat 2014. För dem började valrörelsen i lördags.

Det är klart att medierna måste bevaka Svenskarnas parti. Problemet är bara att polisen försvårar vår uppgift genom att tillmötesgå partiets krav.

Först samlades Svenskarnas parti i Humlegården för tal. De hade bokbord, en liten scen och nervösa talare, precis som vilket parti som helst. Mötet var öppet, men trots det motades alla åhörare bort genom polisens avspärrningar. Först femton meter, sen trettio. Till slut blev det svårt att uppfatta vad talarna sa. Mötets ideologiska innehåll kunde aldrig rapporteras av medierna, för det nådde oss aldrig.

Polisen agerade med hjälp av PL24, en polislag som ger möjlighet/skyldighet att spärra av ett område om den allmänna ordningen bedöms så hotad att säkerheten inte kan garanteras. Det är självklart en helt nödvändig lagparagraf, men polisen hade fattat sitt beslut om PL24 redan dan innan. De hade alltså bestämt sig i förväg, att det här skulle bli stökigt.

PL24 har en inbyggd elasticitet; alla behöver inte utestängas. Man kan spärra av motdemonstranter men låta journalister stanna kvar. Det gjorde inte polisen, alla buntades ihop och föstes bort. Man till och med hjälpte fascisterna att rensa upp bland journalisterna innan mötet började. Det är för många från Expo där, tyckte Svenskarnas parti, varför polisen bryskt uppmanade ett par från Expo att avlägsna sig.

Att journalister förhindras göra sitt jobb är ingen liten sak.

Ponera att det hade varit Socialdemokraterna som bjöd in till öppet möte i Humlegården. Hur stor hade sannolikheten varit att medierna inte skulle få bevaka det? Hur hade det sett ut om polisen på uppmaning från sossarnas partisekreterare hjälpte till att avlägsna journalister från Avpixlat och Sverige-Kuriren? Hur skulle det uppfattas om polisen sa till dem, att nu har ni gjort en felprioritering på er tidning, ni har skickat alldeles för många hit?

Det tog en timme för nassarna att marschera de första 400 metrarna från Humlegården till Stureplan. Polisens rensningsarbete tog tid. Antirasisterna (långt fler än fascisterna), journalister och helgfirare som råkade befinna sig just där, föstes undan in på bakgator med hjälp av ridande polis.

Några motdemonstranter kastade vattenballonger – ”vattenkrig mot raskrig” – men de allra flesta var helt lugna medborgare som utnyttjade sin yttrandefrihet genom att bua. Många drogs spontant in i protesterna.

Det fanns även antirasister som kastade knallskott och bengaler. Dem sög polisen direkt. Det är inget att säga om det. Men även nassarna kastade saker, såsom vattenfyllda burkar. Det lät polisen passera. I alla fall så vitt jag kunde se, men jag såg inte allt,

eftersom jag nästan kastades omkull av polis.

När polisen på det här sättet buntar ihop journalister med motdemonstranter riskerar även journalister att skadas. I folkmassan som skapas kan varken poliser eller fascister skilja mellan journalister och antirasister. Polisen knuffar bort alla. Fascister kastar saker urskillningslöst.

Polisen reagerade först vid Stureplan, när en nasse slängde en bengal rätt in bland de finare lördagsflanörerna, som även de visade demonstrationen sitt ogillande. En man kastade i ren ilska en korv på demonstranterna. Medelålders kvinnor pekade finger, själva överraskade av vilka uttryck de var kapabla till när de fick se organiserade nassar dra genom stan.

Bengalnazisten tänkte polisen först gripa, men hindrades av ledande nassar som hotade med att demonstrationen i så fall inte skulle röra sig en meter. Där hade polisen kunnat upplösa marschen, men i stället föll man till föga.

Kanske var det en riktig bedömning.

Det är en svår och otacksam uppgift att vara polis i en sån här situation. De måste hålla rasisterna och antirasisterna isär, annars blir det farligt. På det hela taget gjorde de det bra; Svenskarnas parti fick på egen begäran skämma ut sig genom Stockholms gator och demokraterna fick med en god portion humor manifestera sin avsky utan att det blev konfrontation. Alla kunde sköta sina roller – utom vi journalister som aldrig fick chans att fullt ut rapportera och analysera det som hände.

Tillåter polisen Svenskarnas parti att demonstrera, måste de också tillåta medierna att göra sitt jobb. Även vanliga medborgare förhindras genom PL24 att ta del av fascisternas budskap. Det är i och för sig bra om folk inte lyssnar på deras skit, men det är livsfarligt om ett enskilt tjänstemannabeslut ska avgöra vem som är lämplig att få åhöra ett öppet möte. Grundlagen måste vara blind. Demokratin kan inte skyddas med antidemokratiska medel.

Det är främst Stockholmspolisen som satt PL24 i system. I andra delar av landet är man betydligt mer restriktiv, och journalisterna hamnar sällan bakom avspärrningarna.

Valrörelsen har bara börjat. Framför oss ligger en rad demonstrationer som kräver bevakning. Polisen måste ta en ordentlig diskussion om svartskjortorna verkligen ska få fortsätta diktera villkoren för medierna. Även medierna, och Journalistförbundet, måste förstå allvaret och sätta press på polisen. Risken är annars att vi hamnar i ett läge där vi har fascister men inga journalister på våra gator.