Kultur

NÅ, VAD MED HOBBY?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

JAN MYRDAL - hängiven meccanobyggare - om en oroande nostalgibok

I början av februari 1950 var jag tjugotvå på det tjugotredje och bodde i Genève. Min son var tre månader gammal och jag kom hem med en ny platta av Tennessee Ernie Ford på Capitol. Också han var nybliven fader. Hans "Feed "Em In The Morning Blues" uttryckte helt min upplevelse av att få vara med om att ta hand om ett "bundle from heaven".

Det var en musikaliskt fräck inspelning, hans första med Jimmy Bryant och Speedy West och jag tyckte mycket om Tennessee Ernie Ford. Inte bara för att han hade en fin röst och textade ordentligt men för att sångerna var intelligenta. Han skrev dem ju själv. Röd var han också (det var han som sedan år 1955 trots kommunisthetsen lyckades göra Sixteen Tons till världssuccé.)

Plattans andra sida var My Hobby. Efter arbetet behövde man något att göra. Några byggde modellflygplan, andra samlade frimärken eller sysslade med trädgårdsarbete, själv hade Tennessee Ernie Ford sin kvinna som sin hobby. Till den sin hobby hade han mörkrum. Sådan fritidsaktivitet hade jag förståelse för. "After work I need something to do."

Jo, nog kan hobby göras till femtiotalsnostalgi. På lite festligt sätt. Så menar Staffan Bengtsson och Göran Willis i baksidessagan till sin - rikt illustrerade - bok K-märkt Hobby, eller Den komplette idioten:

"För inte så länge sedan kunde människor i detta land egenhändigt utföra en hel del saker.

Att snickra sitt eget soffbord eller att sy sin egen höstkappa tillhörde vanligheten. Många behärskade dessutom konsten att simma.

Det var på den tiden då människor fortfarande hade hobbies. Då det existerade "hobbyister" i varje familj.

Det var en på många sätt förtrollande tid."

Jag borde vara road. Har ju sysslat med Meccano i snart sjuttio år (också teoretiskt som teknikhistoria), det är sextiotre år sedan jag började prenumerera på Model Railroader, har sysslat med ångma-skinsbygge, samlat frimärken, politiskt tillfällighetstryck, böcker (cirka 500 löpmeter nu) och - som andra i krigsgenerationen i Sverige och Frankrike - samlat blues (78-varvare på originaletikett); jag har snickrat, haft en 2-CV som självbyggesbil, bundit böcker, periodvis haft ett flertal akvarier i gång, därtill naturligtvis sysslat med mörkrumsarbete (i ordets dubbla betydelse) och mycket annat.

Men jag är inte road ty det är inte festligt.

Författarna har gjort det för lätt för sig; de glider fram på såpad spång under allmänt armviftande. Jag undrar om de ens gått på Clas Ohlson nyligen. (Var där i Insjön häromveckan, fler prylar än någonsin, knökfullt med folk som diskuterade, som jämförde erfarenheter av olika verktyg och handlade - allt som vanligt alltså!)

Informationen är inte bra. Att jag officiellt vore hobbymotståndare är mig en nyhet. Att ingen ärver en modelljärnväg, sidan 143, är ett lika fånigt uttalande som att kemilådorna inte var populära, sidan 113, eller att "I hobbyvärldarnas begynnelse fanns icke mycket att köpa färdigt, då fick den komplette idioten skapa det mesta själv", sidan 134. (Bläddra i en Märklinkatalog från förra sekelskiftet eller en Lionelkatalog från tjugotalet!)

Författarna är okunniga helt enkelt; det är därför - och icke av ond vilja - de trollar bort Jan Jangö ur svensk modellteknikhistoria och bortser från Allt om Hobby och Teknik för alla. Visst skriver de om Peter Langhorst och "Eskader" på Gumshornsgatan men utan att inse den firmans betydelse för den svens-ka uppfinnarkåren eller att varken Paris eller Tokyo (men väl London och New York) äger någon motsvarande affär. (Fick just den nya 552-sidiga svenska Märklinkatalogen. Peter Langhorst är översättaren. Ett informationsspäckat praktverk!)

Hobby - ordets historia är intressant men den kan jag ta en annan gång - och lek är sannerligen inte något för den komplette idioten. Människan leker sig fram. Det var Fröbels och upplysningstidens stora insikt.

När Karl Marx i början av juli år 1850 gick längs Regent Street i London fick han syn på en folksamling kring ett elektriskt modellok. Det drog ett leksakståg runt en bana. Marx stannade, han fascinerades och när han kom hem talade han entusiastiskt med Wilhelm Liebknecht om detta lilla leksakslok. "Reaktionen tror att de har kvävt revolutionen i Europa. De inser inte att tekniken förbereder en ny. Kung Ånga som nyss gjorde världsrevolution håller på att störtas från sin tron. Nu kommer en än större revolutionär! Den elektriska gnistan!"

Den som undrar över Eskaders nutida betydelse kan läsa i Svante Lind-qvists Technology on Trial om Kungliga Modellkammarens betydelse på sjuttonhundratalet. Den hade europeiskt rykte. Den var inte ett tillbakablickande teknikmuseum utan en praktiskt inspirerande framåtblickande samling av prototyper.

Det var på Etons fotbollsplaner det brittiska imperiet vanns (men även sedan förlorades). Det var i svens-ka pojkrum som tiotalets och tjugotalets meccanobyggande möjliggjorde den svenska industrins stora språng genom och efter andra världskriget.

Nu sitter tioåringarna - flickor som pojkar - vid sina datorer. De spelar, det är deras hobby. Det är utmärkt. Men om de skulle tappa fingerfärdigheten - mekaniken och tekniken (och glömma kemilådorna) - då hjälper dem inte deras datakunnande ty då hade de förlorat kontakten med hårdvaran.

Jan Myrdal

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!