ÅSIKT

Kriminellt mörka musikpoddar

Hanna Olsson efterlyser lättlyssnade musikdokumentärer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Häromveckan var det 24 år sedan Kurt Cobain dog. En händelse som präglade generationer.

Artisteriets mörka sidor fascinerar ständigt, som i den lysande tv-dokumentären om Amy Winehouse som kom för några år sedan.

Kanske är det därför P3 Musikdokumentär låter mer som kriminalpoddar än berättelser om musik och musikmakande. Till sorgesam musik talar program­ledaren (eller berättaren, som hon kallas) Vendela Lundberg med allvarlig röst om kända artister. Det första avsnittet om Rihanna handlar mer om hennes misshandlande pojkvän Chris Brown än om hennes skapande och det andra avsnittet var så mörkt att huvudpersonen gick i taket.

Oskar Linnros slog i ett långt Facebook­inlägg tillbaka mot P3 och menade att avsnittet var klippt för att lyfta fram konflikter och hjärtesorg mer än något annat.


I vanliga fall hade jag fnyst ”men gör en egen podd då” till den missnöjda poprapparen och avfärdat det hela som gnäll från någon som borde varit med länge nog att förstå processen. Men detta är ändå intressant.

Journalistik letar konflikter, det är sant, och de bästa personerna att göra dokumentärer om har andra sidor än vad som syns på en allsångsscen. Poddformatet lockar dock fram detta ännu tydligare, särskilt i Sverige där kriminalgenren vinner över alla andra och exempelvis Skäringer och Mannheimer inte bara får vara roliga utan också måste driva teser och dela privat smärta. Var finns poddflorans lättlyssning när inte ens en musikdokumentär får vara skval?


Svenska musikpoddar borde lära sig mer av sådana som amerikanska Hit parade från Slate magazine, podden som kretsar kring en hitlåt eller en artist och lyckas vara rolig och extremt informativ. Det som Hit parade inte kan lära en om UB40 är inte värt att veta.


ARTIKELN HANDLAR OM

Rihanna

Musik