ÅSIKT

Moderater i Midgård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Charlott Altstadt om SVT:s nya fantasyserie

Foto: HELEN SLOAN HBO
spelet kan börja Sean Bean som Eddard Stark i ”Game of thrones”. Fantasyföljetongen som börjar sändas i kväll bygger på George R R Martins boksvit ”A song of ice and fire” (1996–2011)
Maktkriget i ”Game of thrones” liknar det politiska spelet i Reinfeldts Sverige, tycker Ann Charlott Altstadt.

HBO:s fantasysatsning Game of t hrones, världens dyraste tv-serie, har kallats ”Sopranos i Midgård”. Det betyder familjer som slåss om makten i medeltidsmiljö, med betoning mer på människor än på mord.

Författaren George R R Martin har hittills skrivit fem delar i sviten Sagan om eld och is där Game of t hrones är upptakten. Det är böcker med mammutkomplex, jag läser nu del fem, A d ance with d ragons, och drunknar i textmassorna. I tv-versionen har historien, genom amerikanskt effektivberättande, flåtts in på benen. Samtidigt är den förlagan trogen då vi möter husen Stark, Lannister, Baratheon med flera i landet med det för svenskar så lustiga namnet Westeros.

I Game of thrones bjuds vi på allt som retar reptilhjärnan – svärd, sex, svek, skräckvargar, spådomar och populärkulturens absoluta favvodjur just nu, drakar. I första säsongen kastar de dock endast en historisk skugga över världen.

En nioårig sommar närmar sig sitt slut för ”winter is coming” – så lyder ätten Starks valspråk – och bakom ismuren, som bevakas av de svarta väktarna, har de vita vandrarna vaknat. Ja, det låter fantasy version 1 A, men George RR Martins märkliga nördhjärna har åstadkommit något mer och större.

Han håller ett jättelikt persongalleri i sin hand, skapar kulturer där det mänskliga minnet sträcker sig tiotusentals år bakåt i tiden. Och han upprätthåller spänningen med total hänsynslöshet. Utan att vilja spoila måste jag varna tittarna för att fatta tycke för någon. Detta är inte feelgood, Game of thrones får Sagan om ringen att kännas som en solig söndagspromenad. Först gjorde det mig chockad, sedan bara otrygg.

Men Game of thrones är mer än action genom våld. Tv-serien kan bara antyda verkets överdigra maktutredning, sida upp och sida ner diskuterar huvudpersonerna politik i bemärkelsen taktiska alternativ. Alla verkar ha läst Machiavellis furstespegel. Eller borde ha gjort det. Det saknas nästan helt vardagsrepliker typ ”vad ska vi ha till middag”, och om något sådant sägs är det ett maktpolitiskt övervägande.

Likt det nya Sverige är Westeros genompyrt av politik, men till synes utan ideologi.

I första säsongen hävdar Eddard Stark, spelad av fantasyveteranen Sean Bean (Boromir i Sagan om ringen), envist släktens hederskodex mot listiga ränksmidare som kretsar kring den enkelspårige fylltratten kung Robert Baratheon. De drivs inte av några högre ideal eller universella värderingar, vilket får dem att påminna om nutidens politiker.

Dagens politiska spel liknar i själva verket alltmer en Game of Thrones-värld. Statsministern och finansministern presenterar sig som opolitiska tjänstemän, som endast gör vad som är bäst för riket, samtidigt som medierapporteringen töms på värderingar. Våra folkvalda framställs allt oftare som schackpjäser på en spelplan där motiven endast är taktiska och metoden intrigering. Motsättningar beskrivs som personliga, förslag kallas för ”utspel” och politik reduceras till en förtroendefråga.

Och den blodsmagi som i fantasyvärlden är en levande kraft – den styr Sagan om ringen och problematiseras i Harry Potter – härskar faktiskt även i vårt samhälle, då statschefen inte bara tillsätts genom lag utan genom samlag.

Game of thrones styrreglage är, liksom Sopranos, hedern och äran. Personernas överväganden och tolkningar av hedersbegreppet driver berättelsen framåt – några mot toppen och några mot undergång. På nutidssvenska slåss de för sitt varumärke. Precis som vi tvingas göra när vår statsmakt retirerar och vi måste börja agera heltidspolitiker i dess ställe för att hålla ihop våra egna små riken.

Ann Charlott Altstadt