ÅSIKT

Invandrare, ha ha ha!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård om humor som bygger på fördomar – och varför det är viktigt att skratta åt invandrare

1 av 4 | Foto: Foto: MAGNUS SANDBERG
Nye kungen av komik Sean Banans (Sean Samadi) drift med invandrarrollen gjorde stor succé i Melodifestivalen.

I går hade Sean Banan inuti Seanafrika galapremiär inför en salong jublande sjuåringar i Stockholm.

Det kan vara den lättaste komedi som någonsin gjorts i Sverige. Regin är i alla fall gjord med så lätt hand att den knappt verkar ha nuddat filmen. Resultatet är en blandning av Tv für alle och Wild kids och har sina ljusa stunder. Ibland.

Det är också en film som handlar om asylpolitik.

En av få dramatiska trådar är i alla fall hur Sean Banan får den rasistiske svenske ambassadören (Johannes Brost) att förstå att han måste hjälpa till i landet Afrika. Och i Sean Banans lyckorike Seanafrika får alla uppehållstillstånd.

Sean Banan (Sina Samadi) har tagit den svenska invandrarhumorn till en helt ny nivå. Inte bara har han lagt beslag på begreppet ”Svenne Banan” och gett det en helt ny innebörd. I den svenskaste institution vi har, Melodifestivalen, sjunger han dessutom att han är kung av Sverige.

Hans mix av stjärt- prutt- och haschskämt har blivit en sån osannolik succé att Sean Banan inuti Seanafrika går upp på fler biografer än den senaste Hamilton-rullen.

Ska man hitta den svenska invandrarhumorns rötter får man ta ett raskt kliv förbi alla antisemitiska skämtteckningar, sånger om hottentotter och Astrid Lindgrens negerkungar. Vi får till och med hoppa över Lars Ekborgs och Kar de Mummas monolog "En liten zigenarpojke" (1961). Rasistisk humor är inte samma sak som invandrarhumor.

Den första svenska sketchen som handlar om människor som flyttat till Sverige är nog Hasse och Tages ”Vara riktigt svensk” i revyn Gula hund (1964), där en familj försöker bli lika ”stel” som svenskarna. Desto mer ökänd är sketchen ”Ormet kruper” (1969) med Roffe Bengtsson och Sten Aredenstam som skojade med roliga uttal hos jugoslaviska eller grekiska arbetskraftsinvandrare. På 1980-talet fladdrade en grek förbi i Sällskapsresan. I Nöjesmassakern drev Sven Melander och Åke Cato med tyskar och Björn Skifs gjorde en kränkande parodi på en japan. Men det var först i mitten på 1990-talet som invandrarhumorn exploderade.

Den gamla sanningen att bara svarta kan skämta om svarta, eller judiska komiker kan dra vitsar om judar stämmer inte i Sverige. I alla fall inte när det gäller araber eller jugoslaver.

Först ut på banan var nämligen Lasse Lindroth och Peter Wahlbeck som inte hade någon som helst äkthets-legitimation för att skämta om invandrade svenskar.

Täby-killen Lasse Lindroth förvandlade sig till den omåttligt populäre Ali Hussein och gjorde kometkarriär som ståuppkomiker. ”Lakritstomten som blottar våra fördomar” kallade Dagens Nyheter Lindroth, som med lagom träffsäker brytning vitsade om ”svartingar”, Mercedesbilar, ”Neger-Greger” och socialbidrag.

Men det var när Peter Wahlbeck förvandlade sig till Dragan – en bisarr uppenbarelse i pälsmössa och Groucho Marx-mustasch – som något hände på allvar.

Dragan föddes redan på högstadiet berättar Peter Wahlbeck. I Halmstad fanns det ett jugoslaviskt community som flyttat dit i slutet på 1950-talet.

– Det här var långt innan kriget mellan serber och kroater och vi härmade våra kompisars farsor som hette Dragan, Zoltan, Zlatko och sådana ganska bastanta juggenamn.

Dragan blev en sorts Fawlty Towers-karaktär på skolan.

– Och det här var 1979!

Sen låg han i träda.

– I samband med Ny Demokrati återupptog jag Dragan. Han blev en seriefigur baserad på fördomar om hur invandrare ska bete sig. Han ska ha en sådan yoghurt-hatt, solglasögon, mustasch, visa bröstet och vara oerhört bombastisk. Veta allt och kunna allt. Och så ska han ha ett yrke – köra taxi, så klart.

Trots att Dragan hade rötterna på balkan började han så småningom bryta på arabiska, eller "balk-polska" som Wahlbeck kallar det. Att Wahlbeck själv var en blek hallänning var aldrig något hinder.

– Jag är en av få som kommer undan med det, för att jag gör det så jävla, jävla bra!

Men att han skämtar med invandrare håller han inte med om. Det är humor som bygger på att härma språk och sköna attityder, helt enkelt.

Dragan har fått många efterföljare. Mest populär är nog rapparen Felipe Leiva Wengers sexfixerade Lilla Al-Fadji som i sällskap med den arabiske gentlemannen Abu Hassan (Fredrik Eddari) åkt runt i Sverige på jakt efter ”knüll” i

både radio och tv. Precis som Dragan är han en blandning av hemsnickrad arabiska, fula ord och total hämningslöshet.

Men det dröjde ända till början på 2000-talet innan Sverige fick komiker som skämtade om sin egen invandrarbakgrund.

Markoolio inledde sin karriär med att skämta om finnar och Josef Fares lät sin familj driva med män från Mellanöstern. Men det var framförallt inom svensk standup det hände. Özz Nujen och Soran Ismail började dra vitsar om kurder och Zinat Pirzadeh om sin iranska bakgrund.

I dag är den störste stjärnan Shan ”the man” Atci som har rutiner om alla svenska minoriteter – kurder, iranier, syrianer, araber, jugoslaver.

Vad är det egentligen vi skrattar åt?

Språket, mest.

Araber kan inte säga A utan säger E. Syrianer kan inte säga Å utan säger Ö. Iranier kan inte säga A utan säger Å och lägger till många H. Araber och kurder kan inte uttala ändelser.

Och nästan alla hatar bögar.

All svensk fördomshumor, hur konstigt det än kan låta, bygger på en lätt skruvad tolerans. Vi skrattar gärna åt invandrare som har massor med fördomar.

Det bästa exemplet är Gina Dirawis syster Khadidje – en fundamentalistisk kvinna med sammanväxta ögonbryn som blivit Youtube-stjärna genom att med stort allvar förklara vad som är haram och inte.

Att både Gina Dirawi och Sean Banan regerar över Melodifestivalen i en tid då Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen är ingen slump. Det behövs ett rasistiskt riksdagsparti för att invandrarhumor ska bli riktigt rolig.

Peter Wahlbeck menar att Sean Banan är ett tecken i tiden.

– Han kommer när fosterlandet är helt utbecknat, sålt och förnedrat. Efter tio år med den så kallade alliansen sitter Svenne Banan och tittar på tv-program som handlar om att handla på Ullared. Det är den totala nyliberala segern, den totala meningslösheten. Som tack för att de byggt det här landet får de sina blöjor vägda och får titta på Melodifestivalen med Sean Banan!

Få saker kan punktera skräcken för invandring som ett par rejält tramsiga pruttskämt.

De orimligt populära Youtube-klippen om ”Skogsturken” och ”Laserturken” illustrerar alltihop ganska bra. En oerhört arg man har fått en frisbee i skallen och hotar frisbee-kastaren med våld. En annan oerhört arg man vill skära öronen av Lasermannen.

Ingen blir det minsta rädd. Alla garvar. Klippen blir succé på nätet.

Lilla Al Fadji och Syster Khadidje är i grund och botten inget annat än överdrivna rasistiska stereotyper.

Men om svennarna skrattar åt dig så är de i alla fall inte rädda för dig.

Och det är ju ett steg framåt.

Martin Aagård