ÅSIKT

Vi åkte till månen och upptäckte oss själva

Mattias Svensson: Neil Armstrongs stora steg för mänskligheten var startskottet för den moderna miljörörelsen

avMattias Svensson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Neil Armstrong/TT
Edwin E. ”Buzz” Aldrin kliver ned på månens yta 20 juli 1969.

När Neil Armstrong tog ett stort steg för mänsklig­heten genom att sätta foten på månen var det nog få som visste hur rätt han hade i detta sitt bevingade citat. Bilden av den blå planeten som togs under månfärderna blev nämligen startskottet för den moderna miljörörelsen.

Fotot Earthrise (Jorduppgång) taget av William Anders på julafton 1968 i samband med den första omloppsbanan runt månen blev med tiden ikoniskt, och vid senare expeditioner riktades kamerorna åter mot vår egen planet.


Dess livfulla färgrikedom i en obarmhärtigt kall rymd av tysthet och livlösa himlakroppar väcker tankar om sårbarhet och utsatthet, men blir också något som förenar människor och i förlängningen allt levande. Vid tiden för månlandningen var förväntan stor att mänskligheten snart skulle utforska rymden. I stället upptäckte vi vår egen planet.

Året därpå, den 22 april 1970, deltog 20 miljoner amerikaner i uppmärksammandet av den första Earth day. Samma år kom radikal miljölagstiftning till stånd, bland annat skärptes Clean Air Act som reglerade luftföroreningar på nationell nivå. Under åren 1969–1972 bildades inte mindre än sju stora amerikanska miljöorganisationer.

Ironin att det amerikanska rymd­programmet skulle föda ett engagemang för planeten vi bor på kan inte under­skattas. Få var så demonstrativt ointresserade av de första stegen på månen och direkt fientliga till hela det amerikanska rymdprogrammet som den nya vänster som ihop med krigsmotstånd och kamp för kvinnors och svartas rättigheter skulle komma att vitalisera också miljömedvetenheten.


I boken Whole Earth Discipline från 2009 beskriver den kaliforniske miljö­aktivisten Stewart Brand att så gott som ingen i ”den nya vänstern” var för rymdprogrammet, eftersom det förknippades med kalla kriget och ingen kunde tänka sig att det skulle producera något av nytta för andra än kortklippta torrbollar.

Gradvis väcktes insikten om rymd­projektets betydelse för jorden. Brand berättar om undervattensforskaren Jacques Cousteau, som förvisso under dess framväxt stödde rymdprogrammet av filosofiska skäl, men liksom andra
forskare varit starkt kritisk mot de enorma kostnaderna för projektet. När Brand och Costeau träffades 1976 hade redan praktiska skäl adderats till de filosofiska. Satelliterna som hörde till rymdprojektet var också enda sättet att kunna överblicka oceanernas tillstånd.

Under decennier efter månlandningen kom miljöengagemanget i hög grad från Nordamerika

Arrangörerna bakom Earth Day var dock minst lika ointresserade av sådana jordnära förändringar som av månlandningen. Den ledande profilen Dennis Hayes ägnade den första Earth Day åt att för­döma affärslivets ledare som ”snackar om filter på sina skorstenar medan vi utmanar företagens ansvarslöshet” och politiker som ”spricker av stolthet över planer på totalt inadekvata reningsverk för kommunala utsläpp”. 


Ytterligare en ironi är därför att precis sådana tekniska framsteg och politiska reformer under kommande decennier skulle uppleva en guldålder. De blev snart en angelägenhet för hela världen.

När Kalifornien fattade beslut om att bilar måste minska sina utsläpp, i ett försök att tackla smogen som på 1970-talet hängde tung över västvärldens storstäder, så påverkades inom kort alla tillverkare på den växande globala bilmarknaden. Och när det första larmet kom 1973 om att ozonlagret omkring vår planet var på väg att tunnas ut och att orsaken sannolikt var freoner i sprayburkar och kylskåp, så var det amerikanska konsumenter som ihop med skandinaver reagerade först och ställde om sina industrier.

Under decennier efter månlandningen kom miljöengagemanget i hög grad från Nordamerika.


Det Europa som i dag gör sitt bästa för att gå i bräschen för ambitiösa miljö- och klimatmål höll länge emot, även om globala åtgärder kom på plats med Montrealprotokollet mot slutet av 1980-talet och ozonlagret numera är på väg att åter­hämta sig.

USA skulle fortsätta en bit in på 1990-­talet då de sjösatte ännu en policyinnovation: en marknad för svavelutsläpp så att föro­renaren fick betala och utsläppen kunde minskas där det var mest effektivt. Reformen utvärderades 2012 av fyra forskare vid Harvarduniversitetet som konstaterade att denna åtgärd ”fortfarande är allmänt erkänd som en milstolpe i världshistorien över globala miljöregleringar” samt att programmet, trots sina brister varit ”en succé enligt nästan alla sätt att mäta”.

Sådana succéer har det varit ont om sedan dess. I USA och framför allt inom Republikanerna förvändes det självklara engagemanget för planeten – det var
Nixonadministrationen som sjösatte Clean Air Act 1970, Reaganadministrationen som drev på för Montreal­protokollet om att skydda ozonlagret och George HW Bush som införde marknaden för svavelutsläpp – till sin motsats.


Andra länder och regioner, och särskilt Europa, har försökt ikläda sig ledartröjan i kampen mot nya miljöhot, inte minst den globala uppvärmningen. Det har producerat många vackra ord och stolta proklamationer, men inga särskilt handfasta framgångar. Den där särskilda förmågan hos landet i väster att med gigantiska insatser rädda inte minst oss västeuropéer ur självförvållade katastrofer märks också i sin frånvaro.

Sannolikt ligger lösningen också framöver i nytt raketbränsle och vidgade
ambitioner snarare än i flygskam. Den insikten behöver inte nödvändigtvis grundas i enbart teknikoptimism. Att försöka sig på något nytt är, som statsvetaren David Runciman konstaterar i sin bok How democracy ends, en delad upplevelse. 

Hopp och framtidstro är inte bara en analys, utan också en dygd, viljan att ta sig själv och andra bortom stundens givna ramar.

Att däremot försöka rädda något förlorat är partiskt, och blir lätt en jakt på fiender. Hopp och framtidstro är inte bara en analys, utan också en dygd, viljan att ta sig själv och andra bortom stundens givna ramar.


Nydanande och framåtblickande projekt är steg ut i det okända, men detta bör snarare uppmuntra än avhålla oss. Omsorgen om den egna planeten blev en lika snabbt växande som oväntad effekt av av det första fotot av jorden från julen 1968 och de första stegen på månen för femtio år sedan, den 20 juli 1969.

Vi – mänskligheten – reste långt bort och upptäckte något viktigt om oss själva och vårt hem.


PODD 50 år efter månlandningen: ”Nästa milstolpe i rymdhistorien”

Med anledning av det är femtio år sedan den första människan satte sin fot på månen, så djufördjupar sig vår nyhetspodd Aftonbladet Daily i den nya rymdkapplöpningen. 

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify

ARTIKELN HANDLAR OM