Publicerad:
Uppdaterad:

Kvinnorna som skrev historia bakom kameran

Mark Cousins filmessä visar vad filmkonst kan vara bortom tal om statistik och representation

Av: Jon Asp

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den svenska filmskaparen Mai Zetterling förekommer flitigt i Mark Cousins ”Women make film”.
Den svenska filmskaparen Mai Zetterling förekommer flitigt i Mark Cousins ”Women make film”.

”Women make film”, en fjorton timmar lång filmessä som visades i Venedig 2018, får nu svensk premiär. Regissören Mark Cousins, som blev ett namn för allmänheten när SVT visade ”The story of film” sommaren 2013, har återigen dammsugit filmens arkiv i jakt på märkvärdiga fragment, denna gång med fokus på kvinnliga regissörers verk, många av dem förbisedda och bortglömda.

Filmbevakningen i dag är som besatt av missförhållanden, siffror och representation vad gäller kvinnliga filmarbetare.

I bästa fall leder det till en sundare miljö. I sämsta fall skymmer det sikten för andra, lika allvarliga, missförhållanden som att det skattefinansierade filmstödet äts upp av storkoncerner med betydande utländskt ägande, som att det pågår en indirekt styrning av innehåll genom öronmärkta pengar för teman i tiden (det är klart att många aspirerande filmskapare påverkas).

Vad detta cyklopöga definitivt gör är att ta uppmärksamhet från filmen som kulturellt och konstnärligt uttryck, som form och innehåll.

I sin nya odyssé överlåter Cousins berättarrösten till olika berömda skådespelerskor. Hans vän och kollega Tilda Swinton inleder denna roadmovie med en programförklaring som både ringar in och öppnar för större perspektiv.

Eftersom filmindustrin och filmhistorien är sexistisk genom utestängande – en riktig killklubb – blir syftet att rikta ljuset på några av de tusentals kvinnliga regissörer som varit aktiva under filmens tretton decennier. Uppåt tusen filmsekvenser från fem världsdelar, totalt 40 teman sorterade under lika många kapitel.

Foto: SVT
Sarah Maldoror, fransk filmskapare mest känd för ”Sambizanga” (1972), om kriget i Angola. Hon avled i april i år, 90 år gammal.

Inget om regissörernas liv, åtskilliga mästerverk men inget rabblande av de bästa filmerna som gjorts, inte heller någon analys av hur kvinnor gör film annorlunda än män.

Desto mer ingående om de specifika scenerna, hur man gör en film engagerande, attraktiv och trovärdig, hur man etablerar berättarton och rollgestalter, hur man skildrar spänning och relationer, kärlek och politik, humor och död. Alltså ett slags filmskola där alla lärarna är kvinnor, storslaget omnämnd som ”an academy of Venus”.

Filmen inleds med sekvenser regisserade av några av de främsta bortglömda – hur många har hört talas om Larisa Sjepitko, Binka Zjeljazkova, Wendy Toye eller ens Kira Muratova?

Kända kvinnliga auteurer som Chantal Akerman, Claire Denis och Agnès Varda förekommer rikligt, men Cousins frossar ännu hellre i det sällan visade, varav många östeuropeiska akter.

Att Mai Zetterling representeras med klipp ur nästan alla sina långfilmer visar hur banbrytande hon var. Spegelscenen i hennes debut ”Nattlek”, en ung Jörgen Lindström som med smink försöker minska avståndet till sin älskade mor, tål att ses många gånger, liksom Zetterlings sätt att skildra överklassnycker med hjälp av skor under middagsbordet i ”Älskande par”.

Genom denna vindlande filmessä (i alla fall den halva jag sett) återkommer en del passusar som påminner om det genuspolitiska anslaget. Men ju längre filmen fortskrider, desto mer går den upp i filmens värld, i det diegesis som ryms mellan för- och eftertexter.

En rad teman – flera givna, andra mer oförutsägbara – presenteras och överlappar varandra. Från det mellanmänskliga som i ”Konversationer” och ”Vuxna och barn” till det mer tekniska.

Lika mycket som en beskrivning av kvinnor som gör film är Cousins kraftprov en resa in i filmens hjärta

Till en av filmens höjdpunkter hör kapitlet om filmen som ”Resa”: korvstöld och hundjakt i stumfilmsmästaren Alice Guy-Blachés ”Course à la saucisse” från 1907, tätt följd av Keanu Reeves actionbravader i Kathryn Bigelows 90-talsklassiker ”Point break”, i sin tur följd av Nell Shipmans obetalbara bilfärd i ”Something new” från 1920 – med en modig förare guppandes runt i svårframkomlig terräng, i en övning som framstår som en tidig variant av enduro.

I sådana stunder – och det finns många – glömmer man bort var man befinner sig. Liknande effekt i Chantal Akermans ”D’est”, dess oförglömliga kameraåkning längs en evighetslång perrong i Moskva.

Vid det laget har filmessäns ärende sedan länge vidgats till någonting större, till något mindre definitivt; det först framvisade plakatet har lösts upp i ett veritabelt fönster mot världen.

Lika mycket som en beskrivning av kvinnor som gör film är Cousins kraftprov en resa in i filmens hjärta. Kvinnoperspektivet framstår i avtagande grad som en mission, mer som ett grepp för att ta sig an filmhistorien, för att visa något vi annars inte ser eller talar om.

Filmbevandrade kommer känna igen mycket men troligen överraskas av lika mycket, olika väl valda utsnitt att tråna efter i sin fulla längd. För cinematek liksom för vakna distributörer som följer filmsalongernas klassikervurm bör denna film vara en betydande källa att ösa ur.

Till skillnad från sifferexercisen som råder i filmvärlden synliggör Mark Cousins strövtåg något av bestående värde

Ändå utgör fragmenten mer än en nödvändig brygga till filmerna och konstnärskapen i sin helhet, eftersom de fungerar lika bra i egen rätt, som sällsamma brottstycken av vad olika filmkvinnor (trots missförhållanden) mäktat med genom seklet; ett kortformat som gjort för olika youtubegenerationer.

Och det som bör verka stimulerande för många filmintresserade måste rimligen vara ännu mer eggande för alla seriöst aspirerande filmskapare. För till skillnad från sifferexercisen som råder i filmvärlden synliggör Mark Cousins strövtåg något av bestående värde: inte orättvisor runtom filmen, inte bara story, dialog och budskap, utan med blicken stadigt fäst på detaljer, på film som konstnärligt uttryck, på den grammatik som även kritiker omskriver allt mindre.

Mer än att vara en del av rådande narrativ, också mer än att fungera som en alternativ historieskrivning, är ”Women make film” en påminnelse om vad filmen skulle kunna vara om dess ekosystem fungerade lite bättre.

Mervärdet är faktiskt rätt bedårande, det visar en filmkonst av levda och föreställda erfarenheter – oavsett om det är kvinnor eller män framför kameran. Och i stället för siffror och symbolhandlingar med ett välgörande fokus på form och innehåll.

Fotnot: Under sju lördagar med start 13 juni sänds ”Women make film” som dubbelavsnitt i SVT2. På SVT Play finns samtliga de 14 timslånga avsnitten.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: