ÅSIKT

Ge mig svar – inte ordsallader

Kajsa Ekis Ekman om kritikstormen efter artikeln ”Könet i knoppen”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kajsa Ekis Ekman, Athena Farroukhzad, Maria Ramnehill och Tiina Rosenberg.
KULTUR

I min artikel ”Könet i knoppen” (Aftonbladet kultur 17 jan) ställde jag ett antal frågor: Vad är egentligen en kvinna och en man? Vad händer när samhället anammar en definition på kön som något individen själv beslutar? Bör vi operera barn som inte passar in i könsmönstren? Varför anses kön vara en flexibel kategori medan etnicitet anses fast? Min slutliga fråga rör huruvida kvinnor har rätt att träffas och organisera sig på egen hand.

Efter detta har total panik utbrutit. 

I Feministiskt Perspektiv hävdar Karin Råghall att det kan leda till ”utrensning” att jag ens ställer dessa frågor. Tiina Rosenberg skriver att min feminism leder till förtryck, avhumanisering och går emot välfärdsstaten. Athena Farrokhzad menar att jag är en dåre och att mina frågor har ”våldsamma konsekvenser” för transpersoners liv. Ella Noaksson och Hedvig Rapp talar om att de ”mår illa” av att höra detta och Maria Ramnehill tycker att jag ska sluta ”gräla” då det finns en risk att detta leder till hat.

Jag har dock fortfarande inte fått svar på en enda av mina frågor, vilket är märkligt.

Att stater över hela västvärlden ändrar sin definition av kön är ju av största intresse för kvinnorörelsen. Denna förändring kommer att påverka lagtexter, skolor, omklädningsrum och hela samhället. Ämnet könsidentitet är dessutom ett av de mest diskuterade inom amerikansk och brittisk feminism just nu.

Jag anklagas för att vara emot transpersoner – sen när blev man emot någons existens bara för att man inte hyser samma åsikt?

När jag läser dessa bedrövliga svar, undrar jag vad som hänt med svenska intellektuella? Hur blev de så lata, så rädda, så konformistiska? Varför blandar de till ordsallader med catchwords för att visa tillhörighet i stället för att analysera? Det är idel positioneringar av typen ”jag vill inkludera alla, jag är en bra person, du vill utesluta folk, du är dålig, bu bu.” Jag anklagas för att vara emot transpersoner – sen när blev man emot någons existens bara för att man inte hyser samma åsikt?

Den enda som försöker är symptomatiskt nog biologen Henrik Brändén, som hävdar att den fundamentala skillnaden mellan könen är att män juckar och kvinnor svankar. 

Jag hade hoppats att Tiina Rosenberg skulle komma med en inblick i skillnaden mellan queer- och transrörelsens syn på kön.

Queerteorin ser könet som flytande: ingen ”är” man eller kvinna, utan kön ”görs” hela tiden genom språk, beteende och interpellation (som när någon ropar ”Du där, tjejen!”). Hos transrörelsen är könet en psykologisk essens: det sägs att transkvinnor ”är” kvinnor, därmed basta. 

I stället försöker Rosenberg slå mig i huvudet med en grundkurs i intersektionalitet à la 2005, vilket är något ironiskt. Det var ju precis en intersektionell analys jag försökte göra med mina frågor om kön, könsidentitet, sexualitet och etnicitet – men att tillämpa intersektionalitet på den här frågan är tydligen alltför farligt. För övrigt borde Rosenberg låta bli att kidnappa antirasistisk feminism som ett alibi i helt andra frågor.

Vad gäller identitetspolitik finns ett annat intressant faktum som Rosenberg missar: att gruppen kvinnor utgör undantaget från den så kallade identitetspolitikens grundprinciper. Till exempel att förtryckta grupper har tolkningsföreträde, att den dominanta gruppen inte bör appropiera den förtryckta gruppens kultur och så vidare. Det gäller inte kvinnor: Om en man säger att han är en kvinna och en kvinna säger att han inte är det, är det i dag hans tolkning som gäller, inte hennes. Då en man blir kvinna ses det inte som appropiering, utan hela hans historia som man raderas och han blir plötsligt den mest förtryckta av kvinnor. Varför då?

Ella Noaksson och Hedvig Rapp skriver att ”kön är något de flesta tar för givet och några slåss för hela livet.” Men kvinnor tar inte könet för givet, tvärtom: feminism är en lång kamp emot vår könsroll. Maria Ramnehill skriver att transkvinnors vardag ser likadan ut som kvinnors – ”för att vi är kvinnor.” Men inte heller hon går närmare in på vad detta är.

Dock rör vi oss här med två motstridiga förklaringar: Noaksson och Rapp som pekar på en skillnad mellan kvinnor (som ”tar sitt kön för givet”) och transkvinnor (som måste kämpa). Ramnehill däremot tycks mena att det inte finns någon skillnad: så länge omvärlden ser en som kvinna, är man det.

Den som lever som kvinna kommer med tiden att dela många av våra erfarenheter

Och jag håller delvis med Ramnehill. Den som lever som kvinna kommer med tiden att dela många av våra erfarenheter. Men inte alla; att ha växt upp som flicka, att kunna bli gravid, att kunna drabbas av endometrios, att ha en kropp som forskningen åsidosätter, att löpa dubbelt så hög risk att få whiplash därför att krockkuddar är gjorda för manliga kroppar – detta har också betydelse.

Athena Farrokhzads text är en enda lång selfie med transrörelsen som bakgrund. Den går ut på att visa att hon är en bra och förstående feminist, inte en sån där otäck typ som jag, som inte går att få ”på bättre tankar” trots att flera har ”försökt och misslyckats.” Hennes text är uppbyggd så att andras lidande ersätter teori; association ersätter argumentation och bra feminister (som bryr sig om andra grupper) kontrasteras mot dåliga (som endast tänker på kvinnor.)

Jag som feminist bör alltså inte analysera kön, utan hålla på med intetsägande hippiefloskler?

Hon inleder med att peka ett anklagande finger mot mig: varför skriver Ekis inte om BB i Sollefteå, asylpolitik eller #metoo? Nu har jag ägnat det senaste året åt att driva just dessa frågor både i aktivism och text, men vad är det ens för krav? Hon skriver på allvar att jag borde ropa: ”Avsätt alla chefer, riv alla fängelser, lägg ner alla tävlingar”.

Jag som feminist bör alltså inte analysera kön, utan hålla på med intetsägande hippiefloskler? Och ska jag tolka detta som att Farrokhzad motsätter sig kvinnors och andras gruppers långa kamp för representation? Hon uttalar sig också emot kvinnors rätt att träffas ensamma, samt kravet på separata och låsbara kvinnoutrymmen, stipulerat av UNHCR som en av de viktigaste sakerna för kvinnor på flykt.

Då jag skriver att våldtäktsmän – utan att ens behöva vara transpersoner – med denna nya policy fått tillgång till kvinnofängelser, skriver hon: ”Att en person i England som dömts för våldtäkt flyttats till ett kvinnofängelse efter att hon kommit ut som kvinna beskrivs som ett hot. Varför det?” Förstår Farrokhzad verkligen inte varför det är ett hot att en dömd våldtäktsmän hamnar i en låst cell med en kvinna? Då kan hon inte bry sig om kvinnors rättigheter över huvud taget. Vad tror Farrokhzad att patriarkatet är, en rent semantisk fråga?

Detta ringaktande av kvinnors kamp och kvinnors verklighet går igenom samtliga svar. Min iakttagelse att en ändring i definitionen av kön främst verkar gagna män – som gör framsteg i kvinnors värld – viftas lättvindigt bort av Noaksson och Rapp, som skriver att ”all forskning” visar att män enbart efter två års hormonbehandling ”förlorar alla naturliga fördelar” gentemot kvinnor och därför bör få idrotta i damklasser. 

För det första: Nej, all forskning visar inte detta, tvärtom att faktorer som benstomme, längd, muskelmassa, lungkapacitet och höftbredd också spelar in. För det andra: Om det går att göra män till kvinnor på två år borde motsatsen också vara möjlig, men hormonbehandling är förbjuden för kvinnor som vill delta i herrsport då det klassas som dopning.

Detta är bara ett exempel på en utveckling där kvinnan öppnas upp medan mannen lämnas intakt. Män är endast män, kategorin kvinna ska inkludera både kvinnor och män, vilket betyder att överallt där kvinnofrågan ska diskuteras måste också mäns erfarenheter in. Det sägs inte så, utan det formuleras som att vi nu ska vara transinkluderande, men i praktiken betyder detta att kvinnor inte får tala om sitt kön om vi inte samtidigt talar om mäns kön. 

Arrangörerna till årets Women’s march i USA förbjöd demonstranter att ha på sig så kallade fittmössor då det var ”transfobiskt” att referera till kvinnlig biologi, trots att mössorna uppstod som svar på Donald Trumps uttalande ”grab’em by the pussy” om just kvinnlig biologi. Vaginamonologerna har censurerats på flera platser av samma anledning.

Vem hade kunnat tro att kvinnors långa kamp för att få träffas, organisera sig och idrotta på egen hand åter skulle bli så kontroversiell?

Den sista kvinnoseparatistiska festivalen i USA, Michfest, fick 2013 stänga ner efter fyrtio år då arrangörerna stod fast vid sitt beslut att endast låta kvinnor födda som kvinnor delta, vilket ledde till förföljelse och mordhot.

Att en grupp kvinnor träffas på egen hand i skogen, utan att göra något annat än att lyssna på musik, sågs som något alldeles fruktansvärt. I Sverige skulle en kvinnoseparatistisk festival vara omöjlig – arrangörerna till årets Statement festival kommer undan genom att kalla den ”mansfri”. Vem hade kunnat tro att kvinnors långa kamp för att få träffas, organisera sig och idrotta på egen hand åter skulle bli så kontroversiell? 

Jag är själv inte något fan av separatistiska grupper, men jag ser inte varför en grupp som har så mycket gemensamt inte kan få ses över huvudtaget utan att det anses som ett hot.

ARTIKELN HANDLAR OM