ÅSIKT

DE KAN VÄL LIKA GÄRNA DÖ SÅ HÄR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Tahar Ben Jelloun om de afrikaner som riskerar allt för att ta sig in i Europa

I Ensamhetens labyrint skriver Octavio Paz om dem som har nedgraderats, om de människor som Gud glömde och aldrig fick någon inbjudan till "Västerlandets dukade bord". Som står kvar utanför dörren och väntar på att den ska öppna sig så att de ska kunna slinka in som luft eller droppar som faller från himlen.

Dem Octavio Paz då talade om var de latinamerikanska invandrare som illegalt försökte komma in i USA.

I dag är det afrikaner som riskerar allt för att ta sig in i Europa. Deras liv har blivit så nedvärderade att de bär det inom sig som en börda de kan släppa när de sätter allt på spel. Att dö på ett taggtrådsstängsel eller falla för kulor spelar för dem ingen roll. De har gjort det omöjliga för att göra sitt öde uthärdligt, de har genomkorsat Sahara och hela Marocko, och de har nått fram till denna nordafrikanska yttersta ände som är så vit och så nära Europa.

En del blir kvar några månader i Tanger där de lever under eländiga villkor i väntan på den natt och det klockslag när de ska stiga ombord efter att ha givit bort allt till en färjkarl, en äkta slavhandlare, utan några som helst garantier om att nå "paradiset". Andra fortsätter till fots och kommer fram till Tétouan, sedan Mdiq och så gränsen mellan marockanskt territorium och spanska Ceuta. De tigger, äter vad som helst och väntar på att Gud ska se dem. Men himlen är tom och havet så vackert och lugnt, i synnerhet om natten.

Värt att notera vad gäller dessa män och kvinnor på drift är att de inte är våldsamma. De är tålmodiga och stör inte alls de människor som bor på de platser där de stryker omkring. Kanske förlitar de sig på ödet och försöker de att inte förlora sin värdighet. I Tanger, där de i femton år har dragit runt i gränderna vid hamnen, gör de inte en fluga förnär. Folk sticker till dem en matbit, inte minst när de ser dem be i moskéerna.

Natten mellan onsdagen och torsdagen den 29 september 2005, vid tretiden på morgonen, tog tålamodet slut. Ett tusental afrikaner angrep det sex meter höga ståltrådsstängslet mellan Marocko och Ceuta. De snickrade ihop stegar av vassrör och försökte ta sig över den barriär som hindrar dem från att sätta sin fot på europeisk mark, ett marockanskt stycke jord som har blivit europeiskt eftersom det i femhundra år har varit ockuperat av Spanien.

Fem döda och flera skadade. Kvällen innan försökte 800 afrikaner ta sig över gränsen till Melilla, en annan marockansk stad som Spanien har ockuperat sedan 1497.

Dessa attacker har förändrat hela situationen vad gäller illegal invandring. Genom att samla ihop ett maximalt antal svartinvandringskandidater hoppas afrikanerna kunna ge några dussin eller kanske till och med några hundra människor möjlighet att ta sig igenom i den allmänna villervalla som de upprepade försöken ger upphov till. Så oavsett hur väl spanska Guardia Civil håller vakt eller hur mycket vapen man än tar till för att stoppa vågorna av människor kommer det alltid att finnas män och kvinnor som lyckas ta sig in på spansk mark. Och när de väl är där kan man inte skicka ut dem igen, för ingen får någonsin veta vilket land de kommer från.

Statssekreterare Antonio Camacho, med ansvar för säkerhetsfrågor, har skäl att säga att "om det kommer fler skred som de här blir det mycket svårt att möta dem och jag utesluter inte andra oönskade situationer". Sådana oönskade situationer innebär att vid nästa flodvåg kommer Guardia Civils polismän att använda sig av mer övertygande vapen.

Det hela påminner om det fartyg som proppfullt med albaner försökte ta sig in vid den italienska kusten. De italienska myndigheternas reaktion var brutal men satte punkt för den sortens attacker.

Dessa afrikaner har redan innan de når fram till gränsen till Ceuta eller Melilla varit med om det värsta. De vet att de inte längre har någonting att förlora och att de har en chans på tusen att ta sig igenom maskorna. Så de prövar allt. Vad krävs för att få dem på andra tankar? Döden? Den tycks de redan ha drillats i sedan den dag då de lämnade sin by och i månader vandrade som skuggor som spökar i sanden långt efter det att solen har gått ned.

Förtryck är ingen lösning. Den finns i Afrika. Den finns i en politik av samarbete med denna kontinent som har givit Europa så mycket och som har lämnats över åt diktaturer, inbördeskrig och svält. De som lyckas ta sig ända fram till Europas gräns är i själva verket sändebud från den olycka som väst till stor del bär ansvaret för. Men Afrika intresserar inte längre särskilt många. Afrika lever vind för våg som av ett ödets misstag. Det håller tyst. En fråga om värdighet.

Tahar Ben Jelloun (Översättning: Mats Löfgren)