ÅSIKT

Vägra tröttna på Mozart!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

CLAES WAHLIN om firandet i Wien och på Drottningholm

Foto: KRZYSZTOF BIELINSKI
Malin Christensson och Adrian Eröd i "Trollflöjten" på Wiener Festwochen.

Skillnaden mellan Mozart och muzak kan ibland vara hårfin. Få kompositörers musik är så bekant som underbarnets från Salzburg. Men eftersom det vimlar av alltför rutinartade inspelningar och framföranden så har det etablerats ett slags slutgiltig Mozart: vi tror att vi vet hur han låter.

I Wien är födelsedagsfirandet omfattande. Vid sidan av den sedvanliga turistindustrins muzakmozart har både Staatsoper och Wiener Festwochen fokus på Mozart. Dessvärre föreligger en viss schism mellan de båda institutionerna, varför tidigare års samarbeten denna gång liknar ett slags välljudande handgemäng.

Staatsoper sätter upp Enleveringen ur Seraljen på Burgtheater, den scen där sångspelet hade urpremiär, medan Festwochen ger Trollflöjten på Theater an der Wien, den teater som ligger närmast urpremiärens scen, den numera försvunna Freihaustheater, librettisten Schikaneders teater, som dessutom sjöng urpremiärens Papageno.

Båda dessa stycken kräver skådespeleri såväl som skönsång. På Burgtheater får vi tysk brutalteater där den turkiska seraljens sedvanliga turbaner och ormtjusare ersatts av ett handmålat plakat med texten TURKIET. Här möts öst och väst 2006, klichéer från båda sidor gränsen ironiseras över (Osmin kallas falafel, Belinda blir dum blondin) och plötsligt är inte mötet över gränsen lika harmoniskt som det en gång verkade.

Musikaliskt är dock harmonin betydande, Philippe Jordan skapar en utsökt balans i Staatsopers orkester och Diana Damrau som Constanze är häpnadsväckande. Trollflöjten, där Daniel Harding leder Mahler Symphony Orchestra, låter förvisso bra, men de ligger snäppet efter. Och här får vi polsk metateater, Krystian Lupa iscensätter sin första opera, med en rad blinkningar till såväl urpremiären 1791 som till dagens publik. Videoprojektioner samsas med en Papageno klädd som Schikaneder en gång och framför allt imponerar rytmen i regin, hur talpartierna vackert smälter in i sångnumren. Minnesvärd är Christoph Strehls Tamino, liksom svenska Malin Christenssons Papagena.

Just alla dessa allusioner till Mozarts ursprungliga Wien kan man mellan föreställningarna ta del av i två förnämliga utställningar som pågår till början av hösten: Albertinas Mozart - ett upplysningsexperiment, respektive Judiska muséets om Lorenzo da Ponte, Mozarts berömda librettist. I kombination med Jane Glovers utmärkta biografi Mozart"s Women (Macmillan), kan man faktiskt göra som Mozart i sina brev, leka med orden och med fog hävda att i Mozarts fall är Wien, kvinnor och sång faktiskt alldeles sant.

Glovers välskrivna biografi skildrar, vid sidan av att ta kål på några av de myter Milos Forman återuppväckte i sin film, Mozart och hans musik som en rad familjeaffärer. Först alla de berömda resorna med fadern Leopold, som visade upp underbarnet med den lika begåvade systern Nannerl runt om i Europa. Syskonens förhållande var mycket tätt och en annan tid hade tveklöst givit Nannerl en plats i rampljuset.

Sedan i Wien, där Mozart etablerade sig eftersom födelsestaden Salzburg inte gav honom vederbörligt erkännande, var det framför allt systrarna Weber som kom att betyda mycket: den firade sopranen Aloysia fick åtskilliga roller skrivna åt sig av Mozart, Constanze gifte han sig med och Sophie både sjöng och stod makarna nära.

Över huvud taget fanns det ständigt personliga förhållanden förhanden vid komponerandet, de stora operorna var mer eller mindre familjeaffärer, roller skrevs för specifika solister och vad gäller Constanze, som överlevde Mozart med ett halvt sekel, gjorde hon betydande insatser för eftermälet. Och det är en ödets ironi att dessa tre damer slutade sina långa liv just i Salzburg, där de tog hand om såväl varandra som minnet efter den man de på olika vis hade gemensam.

Men minnesvården av musiken kräver, det visar såväl Glover som utställningarna och operascenerna i Wien, både respekt och respektlöshet: musikaliskt ska Mozart framföras av de främsta, långt från muzakens Mozart, och som teater måste man vara som Mozart och da Ponte: absolut samtida.

Claes Wahlin