ÅSIKT

Korparna flyger

avJenny Tunedal

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jenny Tunedal: Den lågmält vackra prosan har en självklar, enkel tyngd

Foto: Foto: SARA MAC KEY
Tomas Bannerhed får Augustpriset 2011 för ”Korparna”, årets skönlitterära bok.

Femtio sidor in i Korparna (Weyler) tänkte jag att den skulle vinna. Augustprisjuryn vill ju gärna ha något tryggt att hålla sig i när det blåser i bokhandeln och det här var något jag kände igen så väl: svensk landsbygd, råslit på fattig bondgård, uppväxt medelände.

Nu var det 1970-nånting och romansubjektet är arrendatorsson, en fågelskådande, bortlängtande pojke. Mor ror ihop måltider, omsorg och kaffekorgar medan far inte alls verkar rar. Här finns också en flicka att drömma om: hon kommer med en doft av stad och medelklass, bohemiska byxor och böljande hår. Tröjan stramar över brösten.

Det kändes som om jag redan hade läst den här berättelsen allt för många gånger. Och det har jag kanske också, men inte så här. Inte så omskakande, inte så oavvislig. Och sällan med en sådan hetta kring den tappra modern; hennes omöjliga position som offer och beskyddare.

I juryns motivering står det att Korparna ”framför allt är en roman om naturen ”. För mig är det en roman om strukturer – samhället, bygemenskapen, familjen – och det våldsamma i dessa strukturer. Hur ekonomisk oro kan driva människor tillvansinne. Hur ont det gör att slita ont, att lida och inte få någon hjälp. Rädslan för att sjunka som är starkast närmast botten. När en lantbrukande fars oro för väderlekar och skadeinsekter stegras till psykos och korparna börjarskrika i hans huvud är sonen inte bara rädd att han ska skada sig själv eller någon annan, utan också för att ambulansen ska ha blåljusen på när den kommer. Att folk på byn ska få vatten på sin kvarn när det gäller Agne på Undantaget.

Men framför allt skildrar Korparna familjen – denna härva av rädsla, kärlek och skam. Känslan av att vara instängd i den, som barn. Tolvåriga Klas nattliga fasor och dagliga motståndshandlingar är lätta att dela och tunga att vara i. De äter sig in som gamla minnen, lämnar mig ingen ro.

Tomas Bannerheds tonträff är lika exakt och genomskärande som de fågelläten som återkommer genom boken. Han skriver med en sorts tillit till romanens form, dess kraft att härbärgera sorg, göra det odelbara delbart.

Den lågmält vackra prosan har en självklar, enkel tyngd som fårmörkret att kännas både påtagligt och genomsiktligt. Men här finns också ett flödandeljus, starkt och skört som sommaren. När Klas inte vaktar på eller aktar sig för sin far hänger han runt i skogen och på myren. Han skådar fåglarnas svindlande flykt och lyssnar till deras ljud. Riktar sin blick utåt, bortåt, mot himlen, så att den inte ska slockna.