ÅSIKT

Briljant fyllo tar över scenen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Ramberg Show på Dramaten.
KULTUR

”Martin är så snäll så han kan äta råttor.” Repliken är liten, levererad mitt uppe i någonting annat, utan särskild betoning från vare sig regissör, ljussättare, dramaturg eller annan inblandad. Ett instick bara, kring något som pappa Martins mor sa om honom för länge sen, men som berättar rätt mycket om Björn Melanders nya uppsättning av Natten är dagens mor. Denna den första kroppen i Lars Noréns trilogi om den skånska skadade hotellfamilj, som smeker sig så nära den mardrömslikt medberoende skaran i Eugene O’Neills skildring av en missbrukares makt över barn, Lång dags färd mot natt från 1957.

För det handlar om missbrukaren Martin här. Överallt över hela scenen, i luften ovanför, nära kanten mot publiken och kravlande i hörnets mörker syns och finns hans fylla. Ibland framstår faktiskt hela kvällen som ett stödprojekt och en hyllning till Örjan Rambergs gestaltning av berusningskurvan hos den snälla, eller ska vi säga följsamma, svaga men värdiga människa som varit förälder i tjugo år och galopperande alkoholist i lika många.

Regins fokus är på honom, på hans mjukstela rörelseförändringar och stillsamma men explosiva förvandling från utplånat omtänksam till råttätande vild och vulgär. Det handlar om hans gömda flaskor, de som dras råkalla ur skrovet på ankorna som ska serveras i den tomma matsalen, och om de konjaksglas som balanserar så högt ovanför spisen att färden uppför en pall för att nå dem blir en lek med döden.

Vi ser Ramberg briljera som konstant full helt enkelt, och det rasslar av fniss i salongen inför hans avväpnande ekvilibrism. Föreställningens styrka är uppenbarligen just det här. Samt ett omgivande scenrum, där projektioner av gåtfulla fuktblemmor och vaga tåg mot friheten dundrar förbi på dukar uppe vid taket och en oroligt ylande ljudstörning förödsligar allt i funkisköket.

Svagheten är att resten av familjen, spelade av Niklas Engdahl och Rikard Lekander, brödraparet som vaktar tecknen på återfall, präglade och snedseglade av sin uppväxt i spritångan, blir anonyma och instrumentella. De bägge och mamman – Irene Lindh, en molvärkande, snart utmattad, normaliseringsblind alkoholisthustru – lider brist på egen historia, egna avgrunder, de ryms bara inte bredvid Rambergs uppvisning i blåsvart satir över alkoholistens förnekelsekrumbukter och realistiskt djävulskap.

Denna obalans får en elegant scenograferad och välspelad uppsättning att förlora så många möjliga nyanser att det till sist blir sömnigt mellan skratten.

Inte ett helt väntat resultat.

Jenny Teleman