ÅSIKT

Ska män bara vara tysta och starka?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT Maskulinitet i kris

Jag håller med Ulrika Kärnborg (Aftonbladet 5 september) – visst är manligheten i kris och upplösningstillstånd. Men jag ställer mig frågande till att det NU skulle pågå någon särskild kris som liknar förra sekelskiftets. Har det inte pågått en maskulinitetens kris ända sen 60–70-talens kvinnorörelse och samhällsförändringen som följde med dagis, föräldrapenning och allmänt ökad feministisk medvetenhet?

En kris som accelererat i och med att den reella jämlikheten mellan könen förverkligas. Nu konkurrerar ju kvinnorna med männen i allt: i utbildningssystemet, om jobben, om utrymmet i medierna. Svenska män förväntas självklart dela hemarbete och barnansvar.

Många män känner sig säkert trängda. Och utan coola och respektingivande förebilder. Men upplösningen av de traditionella könsrollerna har också lett till ett slags manlighetsvurmande. Supermanliga tränade kroppar, krigsspelande, våldsrullar. Jakt och sport och motorcyklar och snarare Hells angels som modeideal än androgyna dekadenta dandys. En överdriven yttre manlighet som har sin motsvarighet i de överfeminiserade kvinnoutseendeidealen; de opererade plastbysterna, sminkandet, högklackarna, det blonderade långhåret. När inget längre är självklart när det gäller könsidentitet så överdriver man könsskillnaderna i utseendet. Förmodligen för det sexuella spelets skull, för att låtsas aktiv och passiv på det gamla säkra sättet.

Sen det här med deckarna. Jag tycker ju att genren varit inriktad på kvinnomord hela tiden. Sex och död. Och det är väl bara Mankell som riktigt tagit upp det sociala från Sjövall-Wahlöö. Stieg Larsson och Ajvide Lindkvist är ju moderna män som skriver om arga misshandlade kvinnor som slår tillbaka, inte syfilistyper och femme fataler à la sekelskifte.

Och Knausgård, ”flirtar” han verkligen med radikalkonservatismen? Är det en så etablerad sanning att man inte ens behöver förklara hur? Jag trodde han skrev om en man som växt upp just under denna könsrollsosäkra tid, hans obekväma, idealsökande tankar, våndor, passioner, aggressioner. Som dom är, inte som dom borde vara. Han skriver otroligt bra dessutom. Ska han fördömas som romanförfattare för att han speglar en samtida krisande mans inre och där också finner hat, fruktan, förakt?

Ska män bara vara starka och tiga, som förr i tiden?

Pia Bergström