ÅSIKT

Vill ni se en stjärna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MALIN KRUTMEIJER om Fotografi 1946–2004 av Richard Avedon

1 av 4 | Foto: Charles Chaplin, New York, 13 september, 1952.© 1952 The Richard Avedon Foundation

”Det är som om de tagit med hela sina liv till detta ögonblick. De har inte politikers, modellers och skådespelares narcissism.”

Så kommenterar fotografen Richard Avedon (1923-2004) sin bildserie In the american west i en amerikansk prat-show som rullar på en skärm i utställningsrummet på Louisiana.

De oljearbetare, tivolijobbare, lastbilschaufförer och arbetslösa som blickar ner från väggarna är alltså oförställt äkta, till skillnad från celebriteterna och modellerna som dittills hade dominerat Avedons fotografi. Maria Shriver - tv-reporter, systerdotter till John F Kennedy och gift med Arnold Schwarzenegger - nickar fascinerat åt sin intervjupersons djupsinniga reflektion. Två rika kändisar hyllar den fattiga människan, så underbart enkel att hela hennes liv ryms i ett porträttfotografi.

Det läskiga och typiska är att det var just med In the american west Avedon etablerade sig som konstnär efter en lång och framgångsrik fotografkarriär i magasin som Harper’s Bazaar och Vogue. Att han 1979 gav sig ut på en femårig resa i lågkonjunkturens Västern blev ett statement i proportion till glamouren han lämnade. Ju högre uppifrån man siktar nedåt, desto flottare och seriösare verkar gesten. Desto enklare är det också att göra den, kan man tillägga.

Nu bygger också Avedons porträtt av kända konstnärer, författare och skådespelare i grund och botten på idén om att visa något ”äkta” och ”verkligt”. Det är bara lite svårare att fånga det där påstått oskyddade, äkta, med garden nere - de ”magiska ögonblicken”, som utställningstexterna kallar dem - när man har med finare folk att göra.

Det finns alltså skäl att vara misstänksam mot förutsättningarna för Richard Avedons fotokonst, men det betyder inte att den är dålig eller ointressant. Louisianas retrospektiva utställning - den första någonsin - är praktfull med mer än tvåhundrafemtio bilder tagna från 1946 till 2004. De är exemplariskt presenterade i kronologisk ordning som då och då bryts upp i olika teman. De tidiga modebilderna är möjligen banbrytande men rätt fjantiga med sina tjusiga coutureklädda modeller stelt poserande med elefanter, gycklare och kameler. Porträtten, däremot, är svåra att värja sig mot. Här finns kända bilder som en sorgsen Marilyn Monroe, en atletisk Tina Turner, gulliga Beatles-gossar och Charlie Chaplin som tar ett spefullt farväl av USA och McCarthyismen. Alla porträtt är tagna mot vit bakgrund, och de uppförstorade ansiktena framträder i obarmhärtig skärpa.

Bilderna har ett enormt sug, dels för att de helt enkelt är vackra, dels för att de bär det där lätt pornografiska löftet om att visa något verkligt, egentligt. Attraktionen är särskilt stark när det handlar om ens egna ikoner. Är det inte något sant jag ser hos en åldrad, osminkad Groucho Marx som blickar förbi mig ut i rummet, oväntat lik en farbror från, säg, Bagdad i ett nutida krigsreportage?

De flesta porträtten fogar sig i ledet, men det finns ett par personer som inte bjuder på några ”magiska ögonblick”. Det mörka porträttet av Malcolm X signalerar okränkbarhet och fara. Skrämde han Avedon? Ännu mer sprängkraft har porträttet av Billy Mudd, lastbilschaufför från Alto, Texas. Av alla de människor som stått framför Avedons kamera, och som nu hänger i rader på Louisianas väggar, är Mudd den ende som har en egen blick - på Richard Avedon får man förmoda, och på hela situationen. Med bar överkropp poserar han, inte utan fåfänga, i en klassisk pose à la Michelangelos David. Blicken är utmanande, forskande och i mungiporna spelar något som liknar ironi. Enligt Richard Avedon tyckte Mudd att det var fantastiskt att se sig själv på bild på ett museum. Kanske fick han syn på just det som bilden visar åtminstone mig: att situationen som fångades på bild var en kort episod i ett liv som bara är hans.

Malin Krutmeijer