ÅSIKT

Inte SÅ illa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PETTER LARSSON läser skolministerns favoritrapporter - och ser en annan bild av den svenska skolan

Foto: Björklund - för hårdare tag.

Svensk skola har de största ordningsproblemen, påstod skolminister Jan Björklund i förra veckan.

Varianter på samma tema upprepades om och om igen från höger under valrörelsen. Mest skolk, flest stölder, mest skadegörelse... Bilden av den kaotiska, ja, våldsamma, skolan, etablerades.

Nu kommer Åtgärderna. En ny skollag som ska skapa ordning och reda planeras till 2008. Den lär bland annat ge lärarna rätt att beslagta mobiltelefoner, låta elever sitta kvar och avstänga dem från undervisning.

Drastiska metoder mot dramatiska problem. Så skapas bilden av en handlingskraftig regering.

Det finns en hake. För att belägga sina påståenden hänvisar ordning-och-reda-förespråkarna nästan alltid till två internationella rapporter, PISA och TIMSS, båda från 2003. Men om man verkligen läser dem är det svårt att se att ordningsproblemen skulle vara så stora.

Nej, regeringen ljuger inte. Den väljer bara sina fakta efter vilken politik den vill bedriva.

PISA är samarbetsorganisationen OECD:s program för studieutvärdering. I den senaste rapporten har man ställt frågor till både 15-åriga elever och rektorer i olika länder.

När eleverna uppger vilka störningar som förekommer på lektionerna - till exempel oväsen eller att de inte kan börja arbeta direkt när lektionen börjar - så hamnar Sverige nära OECD:s medelvärde på alla punkter. Det är inte värre här än i andra rika länder.

Rektorerna har fått snarlika frågor, med tillägget att det handlar om problem som de tror stör inlärningen. Skolk, annan ogiltig frånvaro, bristande respekt för lärarna och mobbning ligger ungefär på medelvärde. Drog- och alkoholproblemen är betydligt mindre i Sverige, medan däremot störande elever är vanligare än i OECD-genomsnittet.

Ingen katastrof alltså. Den som vill måla i svart får använda någon annan rapport.

Den senaste TIMSS-rapporten ger däremot ett visst stöd för Björklunds påståenden. Här görs jämförelsen med en grupp länder, 20-gruppen, som anses vara lika Sverige i andra avseenden. Enligt rektorerna förekommer skolk, sen ankomst, störningar i undervisningen, svordomar och skadegörelse mycket oftare i Sverige än i de andra länderna i genomsnitt. Och skillnaderna är stora. I nio av tio svenska skolor förekommer sen ankomst varje vecka, jämfört med på bara fyra av tio skolor i genomsnitt i de övriga länderna. Kroppsskador är däremot mindre vanligt i Sverige.

Den här typen av frågor - och det gäller båda studierna - säger dock ingenting om omfattningen eller allvaret. Är det en eller hundra elever som skolkat en eller tio timmar den senaste veckan? Är det råa trakasserier eller mindre allvarligt ret?

Dessutom vet vi inget om vad rektorerna jämför med. De flesta av dem utgår sannolikt från vad som anses vara en acceptabel eller normal nivå i det egna landet, vilket kan betyda att ett och samma beteende skulle kunna betraktas som en överträdelse i ett land, men helt normalt i ett annat.

Sådana begränsningar är forskarna väl medvetna om. Men när rapporterna ska omvandlas till politiska slogans faller de av någon anledning ofta bort.

Man frågar också ut eleverna - som har mer positiva erfarenheter.

Åttondeklassarna har fått svara på om de någon gång den senaste månaden blivit bestulna, fysiskt angripna av andra elever, tvingats till något av andra elever, blivit retade, eller utestängda från andra elevers aktiviteter.

Allt det här, ska sägas, är relativt ovanligt i alla undersökta länder. Men Sverige är på samtliga punkter bättre än genomsnittet. Mellan 2 (tvång) och 11 procent (retad) av eleverna har drabbats.

Och räknar man samman alla dessa former av mobbning, visar det sig att 78 procent av de svenska eleverna INTE blivit utsatta för NÅGON form under den senaste månaden. Det är högst andel av alla länder. Denna förhållandevis trygga skolmiljö bekräftas av att matematiklärarna anser att bara omkring en procent av eleverna går på skolor som inte är särskilt trygga.

Det är med andra ord svårt att utifrån en sammanvägning av dessa stora internationella jämförelser dra några enkla slutsatser av hur allvarliga ordningsproblemen egentligen är.

Man kan, som Jan Björklund, strunta i om undersökningarna verkligen mäter det man påstår, och dessutom blunda för de positiva resultaten.

Eller också kan man konstatera att ryktet om en skola på gränsen till sammanbrott nog är lite överdrivet, åtminstone enligt Björklunds egna två favoritrapporter.

Petter Larsson ([email protected])