ÅSIKT

En bråddjupets komediant

1 av 12 | Foto: Lotte Fernvall / AFTONBLADET / 3226
Lindgren med sin karaktäristiska pipa 1995.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Torgny Lindgren är borta, och det är mycket sorgligt. Han var en älskad författare, en avancerad prosaist som nådde en publik långt utanför de litterära specialisternas krets.

Avhandlingarna finns redan, och fler lär det bli. Men jag tänker mest på min läsande mamma, biträde på ett ålderdomshem, som jag delade honom med. Som om vi hade en hemlighet ihop. Hon kunde inte tänka sig att låna ut hans böcker till sin prosaiska syster Anna som, och det var nog sant, inte hade förstått honom och hans halsbrytande humor.

Det började som författarskap brukar med ett par diktsamlingar. Sen kom ett par lite trevande prosaböcker om skolan och kommunalpolitiken. Därefter tog det fart i en fiktiv biografi om brännvinsfursten L O Smith och en märkvärdig fantasi om Verner von Heidenstam (Skrämmer dig minuten). En god början men inget större tecken på genialitet eller publikt genombrott.

Därefter kom den stora knallen med Ormens väg på hälleberget från 1982. Det är en liten roman, en ballad om eländet i Västerbottens inland. Den är nog den starkaste iscensättning av teodicéproblemet som finns på svenska.

Den religiösa malmådern gick alltså i dagen, men där etablerade Torgny Lindgren också ett språk och ett landskap som skulle följa honom livet ut. Utan att arkaisera eller skriva på dialekt förenade han Sara Lidmans språk med Bibelns. Titlarna väcker bara goda minnen – Legender, Merabs skönhet, Hummelhonung, Pölsan, Dorés bibel, Norrlands akvavit, Klingsor.

Ett annat spår var de bibliska berättelserna. Främst håller jag Bat Seba, romanen om kung David och hans älskarinna och drottning Batseba. Sent i livet talade han om att skriva en roman om profeten Jeremia. Det skulle ha passat honom perfekt.

En bok som nästan fallit i glömska är den som jag en gång tyckte allra bäst om. Ljuset är en burlesk från digerdödens tid. Där dömdes en gris till döden i en sinnrik rättegång. Där dog nästan alla. Ljuset är en berättelse om det sanna och det rätta som på sista sidan visar upp sanningen från dess lögnaktiga baksida. Jag minns rättrådiga vänner som blev djupt provocerade av den.

Han talade aldrig om varför han blev katolik, men en drastisk teologi genomsyrade det mesta av det han skrev. Han tänkte mycket kring det heliga, men hans helgon liknar mest vanliga bonnlurkar. Jag tänker mest på den heliga Eignar och den heliga Rut i en novell från 80-talet.

Hummelhoung är en nästan hemlig och spjuveraktig version av legenden om den helige Kristoffer, men på ytan handlar den om två totalt olika bröder som ägnar sina liv åt att gruvligen hata varandra men som i döden visar sig passa perfekt ihop, rent kroppsligt, som hand i handske.

I Norrlands akvavit iscensätter han en avkristning av lågkyrklighetens och frikyrklighetens inre Västerbotten. Den slutar i en nattvardsscen man sent ska glömma. I Döden ett bekymmer, en deckare som han skrev tillsammans med Eric Åkerlund, hittar de på en frikyrkoförsamling (lite lik Livets ord) där nattvarden skall firas enskilt. Alla bröder och systrar blir skåpsupare, ju frommare dess fullare. Och pastorn dör i aids.

Det heliga är handling, kräver materia. Det heliga tål gyckel, åstundar gyckel. Detta går igen också i den sista romanen Klingsor – jag läste den som en berättelse om den heliga Graal – om konstnären som aldrig kommer nån vart, som målar samma trista motiv hela livet men som ändå når paradiset i form av stora salen på Konstakademien.

Jag träffade Torgny ett par gånger. I Linköping tog han med mig och min kompis (en av de rättrådiga som inte tålde Ljuset) i bilen för att hälsa på en gammal vän. Vi svängde in vid kyrkogården och gick till den gamle dekadenten och pingstpredikanten Sven Lidmans grav. Möjligen ville han retas lite med min kompis som var aningen full och spänd inför intervjun han skulle göra.

Och jag har sett Torgny köpa en pocket av Barbara Cartland hos boquinisterna vid Fyrisån i Uppsala. Han viftade stolt med boken och ansåg sig ha gjort ett kap. Han var en bråddjupets komediant. Han var oförutsägbar. Hans berättelser hade en självklar tvetydighet, en källvattnets och brännvinets berusning. Det är därför han kommer att hålla sig kvar länge hos läsarna. Hans publik finns spridd över hela världen. Han var en av våra internationellt mest lästa författare.

ARTIKELN HANDLAR OM