Vi lever nu i en post trust-värld

Allt färre litar på politiker – men ser något äkta i Trumps tweets

Av: Mattias Beijmo

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

USA är en instabil demokrati, skriver Mattias Beijmo efter att Trumpanhängare stormat det amerikanska parlamentet.
Foto: TT
USA är en instabil demokrati, skriver Mattias Beijmo efter att Trumpanhängare stormat det amerikanska parlamentet.

De hårda marmorgolven och väggarna gör att mobbens upprörda röster ekar starkt i trapphuset. Ett trettiotal arga unga män och en kvinna försöker ta sig igenom en dörr som barrikaderats med stolar, de vet att de politiker de hatar gömmer sig där.

På andra sidan glaset i dörren syns utsträckta, kostymklädda armar hålla i en pistol med båda händer. Nio sekunder in i videon tar säkerhetsagenten som håller i Glock-pistolen ett kort steg framåt och avlossar ett skott. Kameran panorerar till höger, som om den följde bollen på en tv-sänd fotbollsmatch, och vi ser en kropp falla och slå i marken. Det är Ashli Babbitt, en 35-årig krigsveteran inom flygvapnet med flera vändor i Mellanöstern bakom sig. Hon håller på att klättra in till de folkvalda genom glaspartiet i dörren när den coronamask-klädda agenten skjuter henne i halstrakten.

Videon sprids på sociala medier, även stora mediehus visar den. Ashli Babbitt dör senare på sjukhus, och världen lär känna krigsveteranen från San Diego.


Senare publicerar Trump en film i sociala kanaler som i praktiken är ämnad att ge moraliskt stöd till de inhemska terrorister som står redo för nästa aktion. Twitter och Facebook tar bort hans film och låser honom nu ute från sina konton; techjättarna försöker i elfte timmen utdela ett Alexanderhugg.

Men att de-plattformera är inte rätt åtgärd just nu. Påtvingad exil, fysisk eller digital, brukar sällan gjuta olja på vågorna. Det är så smittspridningen sker. Vaccinet mot klyftor och splittring är social och strukturell rättvisa, gärna via reform, men om så krävs framtvingad i en annan, fredlig, revolution. Men den kommer USA att få vänta på. Länge.

Varken USA eller världen kommer glömma president Donald Trump bara för att han lämnar Vita huset. Det beror förstås delvis på att han under de allra sista dagarna av sin tid som president drev på sina fanatiska anhängare att storma parlamentet, och iklädda sydstatsflaggor och bäverpäls pissa på den amerikanska demokratins själ.


Men ärligt talat: varför denna förvåning? Hur kan Jake Tapper, mångårigt nyhetsankare på CNN sitta med David Axelrod, arkitekten bakom Obamas valseger 2008, och bokstavligen snyfta fram att de är chockade över hur världen nu kommer se USA i ljuset av livebilderna från den ockuperade senaten? Hur kan företrädelsevis liberala skribenter i såväl USA som Sverige ha missat hur i grunden ohållbart det amerikanska samhället blivit redan före Trump? ”Den amerikanska demokratin är stark”?!

Herregud så verklighetsfrånvänt: vänligen scrolla bakåt i de konservativa internet-silos som skapat den parallella verklighetsbild, de digitala enklaver som gör att tiotals miljoner amerikaner beskriver de som attackerade senaten och representanthuset för ”patrioter” och ”demonstranter”.

Och svaret på Trumpupproret är knappast mer liberalism. Mer av den ohållbara politik som bäddat för populismen, splittringen och misstron kommer aldrig hela eller rädda landet.


Man ska kalla en spade för en spade – vi såg ett försök till statskupp, och Donald Trumps uttalanden på tv och på Twitter före och efter händelsen var ämnade att hetsa. Det som hände och kan komma att hända har hänt förut; konsekvenserna är väl skildrade, inte bara i The handmaid’s tale eller andra dystopiska, strömmade framtidsspaningar. Fundamentalister kan bida sin tid, omgruppera, få hjälp utifrån, tills de en dag byter selfiepinnarna mot de automatvapen de redan äger, och stormar parlamentet en gång för alla.

”Nej nej”, säger den liberala debattören i Sveriges Radios P1, ”de flesta konservativa fördömer det som hände”. Nix. I en fullt representativ studie gjord de senaste dagarna svarar 45 procent av republikanerna att de stödjer stormningen. I skala 1:1 innebär det sisådär 30 miljoner människor. Trumpister kommer lika lite som salafister och islamister att försvinna över en natt. Vi har sett det i Tunisien, vi har sett det i Syrien, vi har sett det i Iran. Antidemokratiska krafter får kontroll över medier och kanaler, digitala eller analoga, som förvandlar en bild av terrorism till patriotism. En attack blir en demonstration, ett teparty blir revolution.


Föraktet för politiker ökar dag för dag i hela den demokratiska världen. Engagemanget i politiska partier går också det brant nedåt, och varför skulle någon bry sig? Alla vet att kompetens, fallenhet eller förmåga är sekundära faktorer i partiernas organisationsidé. Även i USA.

När president Donald Trump intervjuades av New York Times i februari 2020, fick han nästan något religiöst i rösten när ämnet Twitter kom upp: ”För mig har sociala medier varit viktigt, för det ger mig en röst.” Det är en underdrift; den rösten har definierat USA med sådan kraft och styrka att anhängare i Washington, Atlanta, Salt Lake City – över hela USA – beslöt sig för att göra ett statskuppförsök 6 januari 2021. För den som nu eller om hundra år vill förstå Trumpdoktrinens recept finns facit på Twitter, där ligger dess kärna, spets och hjärta.

Trump vet vad han gör. Han accepterar att ingen förväntar sig att det han säger och det han eller någon annan gör i verkligheten behöver hänga ihop – den förväntan på politiker har vi för länge sedan slutat hoppas på.

Förhållandet mellan oss och våra folkvalda kommer för alltid vara färgat av Trump-erans twitterdoktrin. Trump tog oss in i, men också förbi, en ”post-truth”-värld. Vi lever nu i en ”post-trust”-värld, där politik har slutat vara den där uttjatade förtroendebranschen. Allt färre förväntar sig att kunna lita på makthavare och medier.

I stället håller vi oss krampaktigt i de som åtminstone verkar vara gjorda av kött och blod, de som påminner om riktiga människor. För USA ser något i presidentens tweets, hans självsäkerhet mot kritiker, hans axelryckningar åt den komplicerade värld vi lever i. Stringent men samtidigt stokastisk, tydlig men samtidigt på alla nivåer svårbegriplig – precis som komplexiteten inne i oss alla.

Och eftersom hans politiska motståndare inte verkar ha någon själ som kan lysa igenom, så väljer folk Trump. Ju mer han censureras och överbevisas, desto mer motiverar autenciteten och igenkänningen i en intellektuell underdog trumpismens anhängare – så även efter den 20 januari.

Vi vet redan att den motivationen räcker för att folket i instabila demokratier ska inta demokratins byggnader. USA är, oavsett vad desillusionerade liberala stämmor hävdar, just en sådan instabil demokrati.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.