ÅSIKT

Fulländat 4-verkeri

Johanna Frändén om sista delen i Elena Ferrantes redan klassiska Neapelsvit – en fysisk läsupplevelse

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det här är en otrolig historia, den handlar om två kvinnors vänskap och uppväxt, men jag tror verkligen att du kommer gilla den”, säger jag till en manlig bekant när jag lånar honom ”Min fantastiska väninna”. Jag hatar mig själv när jag hör hur jag låter. Denna eviga reservation för att den kvinnliga erfarenheten inte skulle vara allmängiltig. I Elena Ferrantes fall är den dessutom helt överflödig.

När den fjärde och sista volymen om Lenù och Lila nu kommer på svenska får vi ett bokslut över en sextio år stormig vänskapsrelation vars crescendo är den slutpunkt som hela serien också tar avstamp i: Lilas frivilliga försvinnande några år efter millennieskiftet.

De två väninnorna har växt upp och isär, bildat familj och skilt sig. De har format, beundrat och sårat varandra om vartannat och hamnat på helt olika platser i livet. Det begåvade berättarjaget Lenù har för länge sedan krängt sig ur Neapels tvångströja och gör litterär karriär i norra Italien. Den briljanta Lila lämnar arbetet på fabriken, där hennes kropp varit föremål för tunga lyft och manliga överordnades kladdiga inviter, för att utbilda sig inom den tidiga datatekniken. Ambitiösa yrkesval för en generation av underutnyttjat kvinnokapital som steg för steg slår sig fria från sina mödrars öde, men som aldrig riktigt kommer bort från deras dömande blickar.


Neapelsviten betraktas ofta som en klassisk feministisk romankvartett, och visst är det emancipatoriska temat genomgående i Ferrantes verk; det är en sorts befrielselitteratur som rör runt i magen, hjärnan och hjärtat samtidigt.

Men det är en trång kategorisering av en berättelse som skär rakt igenom en rad allmänmänskliga teman. Vänskap, vuxenblivande, tvåsamhet, föräldraskap, krav på konvenans och karriär sys ihop på ett så intrikat sätt att man emellanåt bokstavligen tappar andan. För att läsa Ferrante är en fysisk erfarenhet. Man anar oråd, suckar djupt när man ställs inför fullbordat faktum, får nytt hopp, blir bönhörd, andas ut och börjar om igen. Man kanske rent av fäller en tår för att det gör så förbannat ont.

Man känner igen symptomen från andra, mindre sofistikerade, litterära genrer, men när man lägger ifrån sig böckerna är det inte med känslan av mättnad på tomma kalorier. Det här är en stor litteraturupplevelse. Man behöver inte ens skämmas för att man gråter.

Vedermödorna i Vesuvius skugga – barnafödande, äktenskapliga plikter, hedersrelaterat våld – kan kanske tyckas specifikt kvinnliga. Men den halvsekellånga krönikan över det fattiga arbetarkvarteret i Neapel är alldeles för mångfacetterad för att reduceras till ett politiskt manifest. Elena Ferrante moraliserar heller aldrig när huvudpersonernas lojaliteter ligger hos deras äkta män eller älskare i stället för hos bästa väninnan.


De fattiga flickorna som blir kvar i grannskapet växer upp med sin kropp och sina reproduktiva organ som enda riktiga kapital. De skapar sina egna överlevnadsstrategier som välfriserade maffiafruar och familjeförsörjare, men de blir aldrig riktigt kvitt det sociala arv som tycks predestinera dem till ett liv där våld och kriminalitet alltjämt är självklara inslag. 

När Lenù påbörjat den duktiga flickans klassresa inom akademien och kommer i kontakt med feministisk teori för första gången blir hon eld och lågor och vill dela med sig. Men Lila, som betalar ett högt pris för att vägra varje invit från kvarterets karteller, är helt immun för väninnans entusiasm. Hennes vardagliga kamp är konkret och fysisk, den pågår under varje vaken timme och hur ska några intellektuella insikter från norra Italien ändra på det?


Trots ett imponerande galleri av mer eller mindre olyckliga kvinnoöden faller Ferrante aldrig för frestelsen att landa i någon som helst sensmoral. Några hurtiga systerskapsklyschor går inte heller att spåra.

Kanske för att hennes huvudpersoner är människor i första hand. Kanske helt enkelt för att spelplatsen är Italien.

När ”Det förlorade barnet”, Ferrantes fyra, nu kommer ut på svenska lanserar Norstedts romanserien som ”lika mycket en uppväxtskildring som en politisk teckning av Italien”. Det sista är ett perspektiv som ofta saknats i analysen av Elena Ferrantes epos, trots att Neapelsviten är en oumbärlig sociologisk fältstudie av det samtida Syditalien.

Vid en första anblick kan de vildvuxna personporträtten verka överdrivna, snudd på buskisartade. Men har man levt i Italien, eller haft nära kontakt med landet, känner man igen varenda arketyp. Här finns de intriganta hemmafruarna, de våldsbejakande alfahannarna, de hycklande överklassradikalerna, de macchiavelliska svärmödrarna och de uppburna, medelmåttiga männen.


Och när vi tror att vi vet vem som styr över vem har maktbalansen plötsligt ändrats. Det sker nästan omärkligt via en uppsättning lokala koder som med estetisk precision kringgår äktenskapslöften och lutheranska samhällskontrakt, men som fogar ihop ett mikrosamhälle via tjänster och gentjänster, släktband och arvsynd, offentliga hemligheter och outtalad tystnadsplikt.

Det totala gehör för vad som får sägas högt och inte – jag kallar den italiensk intuition i brist på ett mer ortodoxt begrepp – genomsyrar Lenù och Lilas uppväxt i den klaustrofobiska hyreskasernen och fortsätter att villkora deras vuxna liv.

I norra Italien brukar det sägas att syd-italienare stänger fönsterluckorna när de hör skottlossning på gatan för att veta så lite som möjligt när polisen kommer. Den som turistat i Neapel och till äventyrs lyft ”Gomorra”-författaren Roberto Savianos namn vet hur snabbt lokalbefolkningen kan byta ämne eller rent av låtsas att de inte hör. Hur både älskarinnan och lönnmördaren kan ha en plats vid släktmiddagen, så länge ingen verbaliserar deras närvaro.

I Ferrantes fattigkvarter, någonstans i camorrans periferi, lyder total omertà. Alla vet, men ingen tjallar – det är en simpel överlevnadsstrategi, men utgör också nätmönstret som organiserar både Italiens politiska liv och invånarnas sociala band. 

Anita Raja


Vem Elena Ferrante än är bakom pseudonymen – hennes identitet röjdes av allt att döma förra året, men den utpekade Anita Raja har vägrat uttala sig – skriver hon in sig i en italiensk tradition av arbetarlitteratur där avsändarna är kvinnor. Kronologiskt utspelar sig Lenù och Lilas berättelse precis i gapet mellan Elsa Morantes klassiska andra världskriget-skildring ”Historien” (1974) och Silvia Avallones ”Stål” från 2010, också det en roman om två tonårsflickor som försöker skapa en identitet och framtid bortom stålverket och strippbarerna.

Men Neapelsviten läses bäst utan genremässiga filter. Som intrig betraktat kan man inte önska mer, som roman går den inte att lägga ifrån sig. Det är litteratur som denna som gör livet uthärdligt.

FAKTA

Detta är Neapelsviten

Består av fyra böcker 
(alla på Norstedts förlag)

1 Min fantastiska väninna 
(på svenska 2016)

2 Hennes nya namn
(på svenska 2016)

3 Den som stannar, den som går 
(på svenska 2016)

4 Det förlorade barnet 
(på svenska 2017)

FAKTA

Hon pekas ut som Ferrante

Elena Ferrante debuterade redan 1992 och har skrivit en handfull böcker utöver Neapelsviten. Hittills har ingen av dem översatts till svenska men den 25 september kommer ”Dagar av ensamhet” (Norstedts), den första kortromanen i en trilogi.

Elena Ferrante är en pseudonym. I höstas publicerade tidskriften New York review of books ett reportage av den italienska journalisten Claudio Gatti, som pekade ut översättaren Anita Raja som Ferrante. Han pekade bland annat på hur Rajas förmögenhet hade vuxit i takt med Ferrantes internationella framgångar.

Reaktioner från Ferrantes förlag, och från många andra, blev kraftiga och Anita Raja själv har inte kommenterat uppgiften.

ARTIKELN HANDLAR OM