ÅSIKT

En lekboll för ödet och patriarkatet

Carl Michael Edenborg om Marianne Lindberg De Geers blandning av minnen och fabuleringar

Foto: Marianne Lindberg De Geer
Marianne Lindberg De Geer
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Marianne Lindberg De Geer är en sann renässansmänniska!

Förlåt, det var en trist och ironisk på gränsen till sarkastisk inledning till den här recensionen. Men MLDG är inte bara konstnär, dramatiker och kostymör, nu debuterar hon dessutom som romanförfattare, med den halvt om halvt självbiografiska På drift.

I början av sommaren gjorde MLDG en intervju med TT där hon framställer sin roman som ganska lättsam. Kanske ska en recensent inte bry sig så mycket om sånt. Men intrycket kvarstår: romanen är lättsam. Till och med grova barndoms-trauman framställs här som underhållande anekdoter:

”Men att min pappa sköt sig själv kommer att vara med. Fast mycket har jag fabulerat ihop och det var så himla kul.”

Jag vet inte jag.

Vid första läsningen av romanen försökte jag hitta en ingång till det pikareska uppräknandet av händelser och kända namn och platser som huvudpersonen Mona – och kanske författaren – snuddade vid under sin sena ungdom. Jag misslyckades.


Mona växer upp på 50-talet med en dominant pappa som efter några år skjuter sig i huvudet och en mamma som både är konstant otrogen och alkoholiserad. Mona vill bara bort. Hon tar au pair-jobb, resan går från Stockholm, över Tyskland och London och slutar i Göteborg. Hon ser kändisar, hon festar, hon råkar illa ut, hon har roligt, hon hamnar i trassel.

Det sakligt, välskrivna men föga drabbande uppradandet av händelser känns menlöst. Jag letar förgäves efter romanens idé, dess impetus. Men till slut funderar jag på om titeln På drift är en nyckel. MLDG har lånat den från beat-författaren Jack Kerouacks klassiska On the road från 1957, beatgenerationens kanske mest kända verk, på svenska På drift

TT-intervjun skojar MLDG om lånet: ”Om Knausgård kunde döpa sina böcker till Min kamp så kan väl jag kalla min för På drift, för det är precis vad den här flickan är.” 

Ungefär samma sak gjorde för övrigt Ebba Witt-Brattström när hon gav sin något ojämnt emottagna skilsmässodiktsamling en titel som piggytailade på Märta Tikkanens mästerverk Århundradets kärlekshistoria.


Men sådana gester bidrar sällan att förhöja läsvärdet. Det får mig att tänka på halvruffiga producenter som slänger ihop en lågbudgetfilm vars titel påminner om den på en storfilm, med förhoppningen att någon berusad tonåring ska välja den av misstag.

Kerouacs och MLDG:s romaner har dock likheter: ungdomar på glid, resande, rusande, berusade, med musik i centrum. 

Men medan de båda unga machomännen hos Kerouac är ute efter att hitta Gud, tycks inte den unga Mona vilja nånting alls. Hon bara hamnar i olika situationer: flyttar runt, får nåt jobb, träffar en kändis, blir av med jobbet, flyttar igen, träffar en dålig kille, gör abort, flyttar, jobbar på sjukhus, blir med barn igen, den här gången med en riktigt dålig kille.

Foto: Pea Björklund / AFTONBLADET / ARKIV
Marianne Lindberg under Tältprojektet 1977


Kanske är hennes budskap att det råder helt annorlunda förutsättningar vad gäller unga män och kvinnor när det kommer det till att ge sig ut på äventyr.  

Om Mona är den kvinnliga motsvarigheten till Kerouacs alter ego driver hon igenom sin poäng. Hon blir med barn, själv ett barn som nu måste axla en vuxens ansvar. 

Hon hamnar i katastrofalt destruktiva förhållanden, tvingas att anpassa sig, försörja sig, klarar sig med nöd och näppe. Mona befinner sig långt från Kerouacs tuffa frihetsälskande machogosse.

En självmördarpappa och en alkoholistmamma. Det är en sorts bakgrund som MLDG knappast är ensam om: och vissa scener i början av boken är fasansfulla. Livet är ju faktiskt för de flesta ett rent helvete. Och vi kan inte prata tillräckligt mycket om hur trauman och övergrepp formar oss och om hur vi trots allt överlever; kanske – förfärliga tanke! – rentav berikade av det allra hemskaste.

Författarens pseudo-alter ego Mona tycks inte kunna påverka någonting, hon tycks sakna alternativ, hon är en lekboll för ödet och patriarkatet. Kanske måste livet se ut så efteråt, åtminstone ifall du inte är lagd åt grubblerier av typen ”tänk om jag i stället …? eller vad hade hänt ifall jag …?”. 

Den här uppiggande boken drivs av gott humör, amor fati, och av en gjort-är-gjort-moral: så här blev mitt liv, det var inte mitt fel och ingen annans heller, det bara blev så.


Hade Nietzsche läst boken skulle han kanske ha gillat författarens tålamod men också kuggfrågat henne om hon skulle vilja leva om exakt det här livet gång på gång i evighet? 

Kanske är den här boken ett svar på hans fråga. 

Kanske är det just denna det förflutnas ”oändliga återkomst” som Marianne Lindberg De Geer har velat undfly genom att glatt blanda minnen och fabuleringar.

FAKTA

ROMAN

»  På drift

Marianne Lindberg De Geer

Brombergs

ARTIKELN HANDLAR OM