Kultur

Hans röst fortsätter att glimra som en knivsegg

Meat Loaf både gav röst åt och desarmerade de slitna klichéerna

Av: 

Sven Anders Johansson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Meat Loaf på turné i Tyskland, 2007.
Meat Loaf på turné i Tyskland, 2007.

KULTUR

Meat Loaf, eller Marvin Lee Aday (1947–2022), är död. På sätt och vis dog han kanske redan förra året, när låtskrivaren och parhästen Jim Steinman gick bort. ”Vi kände inte varandra, vi var varandra” förklarade Meatloaf i en känslosam intervju med Rolling Stone.

De möttes första gången 1973, när Meat Loaf provspelade för en roll på en teater i New York. Ett tag därefter turnerade båda två med the National Lampoon Show, Meat Loaf som ersättare för vännen John Belushi, Steinman som pianist. Det var då låtskrivarsamarbetet började. Så småningom bestämde de sig för att göra en skiva – det blev Bat out of hell (1977), som i dag lär ha sålt i 43 miljoner exemplar. Det är bara Michael Jackson och några till som bräcker det.


Fast vägen dit var inte så enkel. På skivbolagen blev de utskrattade: ni vet ju inte ens hur man skriver en låt! Det är lätt att förstå vad de menade. Låtarna är inte uppbyggda av vers och refräng enligt det vanliga mönstret, utan snarare som små noveller, eller hetsiga dialoger. Det finns likheter med Bruce Springsteen, men Meat Loaf & Steinman är mer crazy.

Ta Paradise by the Dashboard LightBat out of Hell. Den handlar om två tonåringar som sitter och hånglar i en bil. (Tydligen bygger texten på Meat Loafs egna erfarenheter, men det är givetvis Steinmans bearbetning som gör det till litteratur.) Man har sett det i tusentals filmer: den snygga tjejen och pojken som hoppas att han äntligen ska få till det.

Halvvägs in i sången klipps ett basebollreferat in, i enlighet med den amerikanska killklichén om ”baserna” (kyssen, brösten, och så vidare) som ska passeras på vägen till det sexuella fullbordandet. Är det genialt? Eller bara corny?


Hur som helst blir det ingen home run. När de nästan är ”där” sätter hon sig på tvären: ”Stop right there!” Älskar han henne? Verkligen? Hennes repliker sjungs av Meat Loafs flickvän Ellen Foley. Han svarar, frustrerat: ”Let me sleep on it”, du får ett svar i morgon.

Så där håller det på ett tag. Kommer du att göra mig lycklig? I evighet? Han lirkar, hon vägrar, tills det landar i ett crescendo. Eftersom han inte står ut längre (”I couldn’t take it any longer / lord I was crazed”) säger han det hon vill höra: okej, han svär! På sin mors grav! Att han ska älska henne, i evighet! Lyckan är fullständig.

Fast bara ett förvinnande ögonblick. För det geniala är att låten inte slutar i någon fysisk sällhet eller evig kärlek. Utan i en önskan om att den där evigheten ska ta slut nån gång:

So now I’m praying for the end of time

To hurry up and arrive

’Cause if I gotta spend another minute with you

I don’t think that I can really survive


Om Meat Loaf gav röst (och vilken röst!) åt några av de mest slitna populärkulturella amerikanska klichéerna, så desarmerade han dem på samma gång. Hans röst fortsätter att glimra som en knivsegg, som det formuleras i låtens slut. Gå in och lyssna!

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Kort sagt: Här är en helt fulländad roman

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

”Meat Loaf” Michael Lee Aday

Bruce Springsteen

Michael Jackson

John Belushi