Våldet är inget huvudtema i romanen

Men det är bra att vi fortsätter läsa och diskutera Patrik Lundbergs ”Fjärilsvägen”

Av: Jenny Högström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”, skrev Ingeborg Bachmann. Det vet var och en som ägnar sig åt kritik. Och det gäller inte minst kritik av riktigt bra och intressanta böcker, om dem finns det rimligen mycket att säga. 

Detsamma gäller för min recension av Patrik Lundbergs både omtalade och hyllade roman Fjärilsvägen, som är en av de texter som Kajsa Ekis Ekman tar som intäkt för att mäns våld mot kvinnor tystas ner, bagatelliseras eller förbigås av kritiken, med några recensioner av Christina Herrströms Ödeläggaren som ytterligare exempel.


Hon har absolut rätt i att jag inte nämnde den aspekten av Lundbergs roman. Det finns flera skäl till det. Men det är verkligen inte för att jag struntar i mäns våld mot kvinnor. Det mest krassa skälet är att det inte fick plats.

Det ÄR nämligen inte ett huvudtema i romanen, hur för jävligt det än är att Birgitta Lundberg under sina sista år blir våldtagen, misshandlad och kontrollerad

Jag har fyra sidor anteckningar som tyvärr inte kom med i recensionen. I stället valde jag främst att jämföra med Édouard Louis (som för övrigt i mycket högre grad än Lundberg skriver om mäns våld – inte bara mot kvinnor utan om mäns våld i största allmänhet, och just om manlighet kopplat till samhället), och att fokusera på Lundbergs onda saga om ”folkhemmets osjungna hjältinnor”.  

I recensionen menar jag bland annat att Lundberg är en skicklig skribent för att läsaren ”får dra sina egna slutsatser /---/ av det man anar av misären på slutet”.


Det ÄR nämligen inte ett huvudtema i romanen, hur för jävligt det än är att Birgitta Lundberg under sina sista år blir våldtagen, misshandlad och kontrollerad av mannen hon lever med. 

Sen går den här delen av moderns öde inte i lika tydlig dialog med det ideologiska ramverket (folkhemmets sönderfall, samhällets svek) som resten av romanen. Berättaren är heller inte lika närvarande: han är vid denna tid upptagen av sin egen karriär, av att hitta sina biologiska föräldrar, och fattar inte riktigt hur mamman har det. Han ser bara fragment.


Hade jag gått in på detta hade jag fått skriva en recension till. Men som sagt: i stället får läsaren dra sina egna slutsatser och Kajsa Ekis Ekman drar uppenbarligen sina. Det som är bra med hennes debattinlägg är att vi fortsätter att läsa och prata om Patrik Lundbergs Fjärilsvägen, och om mäns våld mot kvinnor.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.