Julhataren som skrev tidernas jullåt

Hela historien om ”White christmas” – 78-åringen som fortsätter slå egna rekord

avMagnus Ullén

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bing Crosby i musikalen ”White Christmas” från 1954, tolv år efter hans första version av Irving Berlins julmelodi. ”Det är slående att den bild av julen som sången förmedlar är helt igenom sekulariserad”, skriver Magnus Ullén.
Foto: TT
Bing Crosby i musikalen ”White Christmas” från 1954, tolv år efter hans första version av Irving Berlins julmelodi. ”Det är slående att den bild av julen som sången förmedlar är helt igenom sekulariserad”, skriver Magnus Ullén.

När Irving Berlin på måndagsmorgonen den 8 januari 1940 kallade in sin musikaliske sekreterare Helmy Kresa var han säker: med White christmas hade han inte bara överträffat sig själv, han hade komponerat den bästa låten nånsin. 

En lätt överdrift, måhända, men faktum är att White christmas blivit en av världens mest spelade melodier, till den grad att vi har svårt att höra det smärre mirakel Berlin själv tycks ha hört när han först skrev den. 

Att låtens popularitet inte bara har med melodin att göra blir tydligt i journalisten Jody Rosens bok White christmas: The story of an american song (2002), som särskilt tar fasta på låtens tvärkulturella egenskaper.

”White Christmas” lanserades som Bing Crosbys paradnummer i den ganska mediokra musikalen Holiday inn 1943. Trots Berlins höga tankar om låten började den som något av en parodi, där ett förspel om hur palmerna svajar i soliga Los Angeles utgör en skarpt ironisk kontrast till den nostalgiska tomtebolycka som därefter målas upp. 

I dag hörs detta förspel endast sällan på skiva – det mest berömda undantaget är väl Darlene Loves version på Phil Spectors legendariska julalbum. Det är ingen slump: Berlin beordrade 1942 själv att förspelet skulle klippas bort från notbladen, då han märkt att det fick folk att skruva på sig. Ingenting fick komma mellan publiken och den vision av julen som nostalgisk perfektion som Berlin siktade mot.

Det är slående att den bild av julen som sången förmedlar är helt igenom sekulariserad: julen är snö, trädtoppar, förväntansfulla barn, bjällror och julkort; inte ett ord om frälsaren, krubban, eller Guds stjärna. Det är lätt att se detta som en indikation på jultraditionens alltmer sekulariserade uttryck.

Men det har också en annan delförklaring. Precis som Phil Spector, en annan legendar bland den sekulära julmusikens konnässörer, var Irving Berlin jude – likafullt omfamnade de båda, liksom många andra amerikaniserade judar, julen. 

Men i Berlins fall var julen också märkt av en personlig tragedi – juldagsmorgonen 1928 avled paret Berlins son av en hjärtattack. Familjen fortsatte år efter år att iscensätta juldagen som årets höjdpunkt med prunkande julgran, överdimensionerade julstrumpor, och överdådigt julbord, men Irvings fru Ellin erkände flera år senare för sin dotter att föräldrarna egentligen avskydde julen, och att det hela bara var ett spel ”för barnens skull”.

För Rosen är denna jullåtarnas jullåts mörka botten indikativ för popsångens generella funktion som verklighetsflykt i eran. Trettiotalets poplåtar förvandlades i takt med att tiderna hårdnade till det eskapistiska uttrycket för en drömvärld som byggdes upp kring föreställningen om romantisk kärlek. 

En särskild poäng är att en inte ringa del av de kompositörer som orkestrerade denna romantiserade drömvärld liksom Berlin hade judiska rötter. Den amerikanska popsången blir så betraktad ett uttryck för en marginaliserad grupps strävan att vinna kulturellt erkännande, och samarbetet mellan Berlin och Crosby ett uttryck för ett underliggande tema i mycket av tidens popmusik: viljan att inlemma den judiska identiteten med det vardagligt amerikanska.

Foto: TT
Irving Berlin (född 1888 i Sibirien) skrev ”White Christmas”, trots att han avskydde julen.

Eller som Berlin själv sa när han fick frågan om hur en medlem av den judiska tron kunde skriva White christmas: ”Jag skrev den som amerikan.”

Irving Berlin, eller Israel Baline som han först hette, var fem år gammal när familjen anlände till New York i september 1893. De hittade en lägenhet på Lower East Side, där den Amerikanska Drömmen frodades. 

”Hade jag fötts på Lower East Side kunde jag ha blivit ett riktigt geni”, lär Cole Porter ha sagt till Sammy Cahn, kanske inte utan anledning. 

Enligt Rosen äger det stora avtryck som judiska tonsättare gjort i den amerikanska musikhistorien tydliga paralleller med det avtryck som afroamerikaner lämnat: i båda fallen är det frågan om en minoritet som med hjälp av musiken får tillfälle att inte bara assimilera sig med normen för den amerikanska medelklass-identiteten, utan mer specifikt får möjligheten att skapa en kulturell syntes: en judiskamerikansk identitet, liksom en afroamerikansk sådan. 

Mediet för denna identitet var för Berlin ofta den Vanlige Killen, en figur som också återfinns inom Hollywoodfilmen: en person som bär spår av etnicitet men ändå framstår som fullkomligt assimilerad. I historien om White christmas spelas denna roll av Bing Crosby.

I dag är det svårt att greppa hur stor stjärna Bing Crosby faktiskt var. Som hitmakare saknar han motstycke: han placerade 396 låtar på den amerikanska försäljningslistan, vilket är nästan dubbelt så många som Beatles, hans närmaste konkurrent, lyckades med. 38 av dessa nådde förstaplatsen, 14 mer än Beatles.

Trots att Berlin var inställd på att låten skulle bli en hit tycks han ha blivit tagen på sängen av den makalösa framgången

Totalt har han sålt uppemot en miljard skivor. Crosbys sångstil var anpassad till den nya teknik som premierade ett intimt tonfall snarare än röststyrka, och tillät ’croonern’ att imitera den älskades viskning. Men Crosbys stjärnstatus kom sig förstås också av att han var en stjärna även på bioduken, och av att han hade sin egen veckosända radioshow, med upp till femtio miljoner lyssnare varje vecka.

Trots att Berlin var inställd på att låten skulle bli en hit tycks han ha blivit tagen på sängen av den makalösa framgången. Han var van vid att tjäna de stora pengarna på filmintäkter och notblad, medan skivinspelningar sågs som en biinkomst. White christmas ändrade på det.

Musikalen hade premiär den 4 juli 1942 och redan i mitten av september sålde Crosbys inspelning så bra att Berlin försökte bromsa försäljningen, i rädsla för att låten annars skulle försvinna från listorna innan julsäsongen.

Vad som hade hänt var att låten börjat köpas av soldaterna i Europa, som slukade dess nostalgiska vision av ett kärt vinterlandskap med hull och hår. Dessutom gjorde kriget att radion motvilligt tvingades övergå från direktsändningar med husorkestrar till att spela skivor, vilket också bidrog till singelns succé. 

White christmas signalerar således övergången från notbladsförsäljning till skivförsäljning. Med den övergången hamnar också sångaren snarare än kompositören i centrum.

Jullåtarnas jullåt har precis som julen själv kommit att bli en del av det liv vi lever, en del som vi visserligen står fria att ignorera om vi så önskar, men som vi aldrig helt kan undvika

Så kanske är det lika mycket vår längtan efter en tid innan den artistiska ytan blivit det viktigaste som föder vår glupande aptit på ständigt nya versioner av den låt som Berlin höll för världens bästa, trots att White christmas egentligen är ganska svår att variera med någorlunda lyckat resultat. 

Där Jingle bells fungerar lika bra i cha-cha version som boogierock, vill White christmas liksom inte lyfta om man inte tillfullo respekterar melodin. Ändå har den gjorts i tusentals versioner, kanske mest lyckat som doo-wop av Drifters 1954 i en version som Berlin avskydde, men som Elvis snodde rakt av.

Personligen har jag med åren kommit att betrakta frågan om White christmas verkligen är så bra som Berlin menade som en rent akademisk fråga, ungefär som frågan om julen verkligen är så rolig som dess haussade status insisterar på att den borde vara.

Jullåtarnas jullåt har precis som julen själv kommit att bli en del av det liv vi lever, en del som vi visserligen står fria att ignorera om vi så önskar, men som vi aldrig helt kan undvika. Lika så gott då, att glädjas över att Berlin med White christmas gav oss en julklapp som likt kulturen själv ständigt förnyar sig. 

Magnus Ullén är professor i engelska vid Stockholms universitet. Hans årliga hembrända julplatta börjar i år med James ’Sugar Boy’ Crawfords ”White Christmas” i skaversion från 1961.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Jul