ÅSIKT

Slutet för de Gaulles front mot fascismen

Olle Svenning om en stillsam revolution i den Femte republiken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Marine Le Pen, general de Gaulle och Emmanuel Macron.
KULTUR

I söndags gjorde Frankrike revolution, fast stillsamt och något uppgivet. Väljarna monterade, i ordnade former, ned den bortåt sextioåriga konstitution som förbinds med Femte Republiken. Den har burits upp främst av presidenter från högern, ibland av socialister.

Dessa partiers presidentkandidater försvann; socialisten Benoît Hamon till underjorden (drygt sex procent). Högerns ledare François Fillon kunde inte överleva sina svårartade korruptionsaffärer.

Femte Republiken skapades av general de Gaulle, den ledande kraften i kampen mot nazi­ockupationen och Vichy-kollaboratörerna under kriget.

Den 7 maj kan Marine Le Pen, Vichytidens främsta ideologiska arvtagare, väljas till president. Högerns och vänsterns gemensamma republikanska front mot fascismen är bruten.

Förtroendet för presidentämbetet, höjt över partikonflikter och som symbol för demokratin, har försvunnit. Det senaste decenniets två statschefer, Nicolas Sarkozy och François Hollande, inkompetenta och löjeväckande, bär ett stort ansvar.

Emmanuel Macron, sannolikt den blivande presidenten, måste bygga om det politiska systemet. Han har hjälp av sitt socialliberala program men saknar ett eget parti och har aldrig valts till något politiskt förtroendeuppdrag.

Huvudskälet till hans mycket diskreta seger är att han lovade ”förändring”, uppbrott från en stagnerande ekonomi och från den auktoritära staten. Frankrike ska vara öppet mot Europa och världen och återta sin roll som generös flykting- och invandrarmottagare. 

Inget storartat vänsterprojekt av det slag den socialistiske presidenten Mitterrand lovade 1981, för att snabbt överge, men tillräckligt för att besegra Nationella fronten. Och det är huvuduppgiften i presidentvalet.

Frankrike är ett av de få EU-länder där politiken fortfarande spelar en roll, väcker passioner och hopp om förändring.

Förhoppningarna styrs dock alltmer av klasstillhörighet, Det välutbildade, urbana skiktet vill vara en del av en europeisk gemenskap och ser globalisering som befrielse. 

Växande delar löntagare och arbetarklass ser i stället nationen och staten som beskyddare mot det mångkulturella och mot det internationella kapitalet. En del av dessa röstade på Jean-Luc Mélenchons vänster, radikal men också nationalistisk. På valmötena dominerade den franska trikoloren och Marseljäsen fick ersätta Internationalen.

Det paradoxala och tragiska är att Le Pens enda lilla möjlighet att bli president är att vinna antifascisten Mélenchons väljare.

En förfärande avslutning på den Femte Republiken.