Hur sa, Madame?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: MARKUS GÅRDER
Charlotta Larsson i ”Madame Butterfly”.

Folkoperans nya Madame Butterfly utspelar sig i en av kopplaren Goro snabbinstallerad lägenhet i ett trist modernt höghus. Suzuki bor en trappa ner, och det finns också en takterrass. Bakom ett skynke skymtar orkestern. Regissör är tyska Katarina Thoma, som blev bekant för svensk publik genom en utmärkt uppsättning av Samuel Barbers Vanessa i Malmö härom året.

I Madame Butterfly vill hon betona svärtan och solkigheten i den amerikadrömmande tonårsflickans illusioner om ett bättre liv genom vad hon luras tro vara ett äktenskap med en amerikansk militär. Det finns ett stänk av Lilja 4-ever här. Men samtidigt skaver det en del mellan text och scen, när man så omsorgsfullt omplanterar handlingen till modern tid. Katarina Thomas regi är annars detaljrik och lyhörd på mikroplanet, och personregin fungerar utmärkt. Daniel Ralphsson är till exempel obehagligt trovärdig som den cyniske Goro.

Den amerikanske löjtnanten Pinkerton är i sin obekymrade svekfullhet en av operalitteraturens knölaktigaste manspersoner men brukar ursäktas för sin hängivelse i den stora kärleksduetten. Icke så här. Katarina Thoma är obarmhärtig och blottställer även i den scenen all Pinkertons föraktfulla rasism och manschauvinism. Christian Juslin är dock för fyrkantig både sceniskt och vokalt för att lyckas motsvara regissörens intentioner.

Madame Butterfly presenterar sig inledningsvis som femtonåring, och hon och hennes kompisar är utspökade i modern, sjavig japansk dockstil och lyckas riktigt bra se ut som barnsliga tonårstjejer. Charlotta Larsson är rörande och trovärdig i sin blinda tillförsikt om att Pinkerton ska hålla sina löften, men hennes röst hade litet svårt att komma loss. Vid premiären var det inte förrän på slutet som den fick frihet och säkerhet också på höjden.

Ett stort aber med föreställningen var den genomgående dåliga diktionen. Förvånansvärt litet av texten gick fram. Sång på italienska med svenska övertexter hade varit bättre.

Men  störst minus för orkestern, som lät som en pryd frikyrkoensemble. Dirigenten Per-Otto Johansson verkade livrädd för all den passion, patetik, glöd, raffinemang och färg, som det bågnar av i

detta rika Puccini-partitur. Det kan inte ha varit lätt för sångarna att bli inspirerade med så mesigt avtändande klanger i bakgrunden.

Lennart Bromander