ÅSIKT

Att läsa blir som att gå till tandläkaren

Sven Anders Johansson svarar sina kritiker om barn- och ungdomslitteraturen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avSven Anders Johansson

KULTUR

Foto: SVT
Ur ”Babel” i SVT 3 mars. Sven Anders Johansson, Aris Fioretos och Tone Schunnesson samt programledaren Jessika Gedin diskuterar barn- och ungdomslitteratur.

Hur spännande vore det med litteratur ifall alla böcker ville undervisa och ställa verkligheten till rätta?

Tack och lov är det inte riktigt så litteraturen fungerar, vuxenlitteraturen alltså. I den samtida barn- och ungdomslitteraturen finns det däremot ganska ofta ett sådant ­didaktiskt drag: en ambition att presentera förebilder, ifrågasätta rådande normer och ­leverera bilder av hur allt borde ­vara. Det är förvisso begripligt och ofta lovvärt, men det lovvärda har också en baksida.


Ungefär så sa jag i en kort replik i ett panelsamtal i tv-programmet Babel för någon vecka sedan. Överdrev jag? Mycket möjligt.

Patrik Lundberg i Expressen och Lotta Olsson i Dagens Nyheter gick i alla fall i taket: någon politisk styrning av barnlitteraturen existerar inte! (Expressen 5 mars, DN 9 mars.) Det uppskruvade tonläget (Olsson säger sig vara ”rasande”) tyder nästan på motsatsen.

För att hålla fast vid det exempel jag gav i Babel så finns det en tendens att litteraturundervisningen i dag knyts allt hårdare till skolans värdegrund.

Det är en form av styrning som det är lätt att sympatisera med, men det hindrar inte att det är nödvändigt att också se dess avigsidor, inte minst när mycket ­tyder på att läsandet bland tonåringar minskar. Detta handlar alltså mindre om politik än om en benägenhet att instrumentalisera litteraturen, och om en underliggande föreställning om litteraturen som en god kraft.


Risken med det synsättet är inte bara att vissa samhälleligt betingade medelklassvärderingar naturaliseras, utan också att det i förlängningen leder till en beskäftigt idealiserande litteratur. Att läsa böcker blir till sist lite som att gå till tandläkaren: något ens föräldrar vill att man gör.

Det finns debatter som är idédrivna och så finns det debatter som mest handlar om revir­bevakning och personlig antipati. Det här är tyvärr den senare sorten.

Patrik Lundberg är så upp­tagen av min person att till och med mitt namn stör honom. (För ett år sedan började jag ­använda mitt andranamn i min yrkesutövning, allt för att undvika förväxlingar med en kollega som heter samma sak. Får jag det, Patrik? Är intresset stort bland Expressens läsare?)


Att Lundberg har synpunkter på vad humanistisk forskning bör handla om, och antyder att staten inte bör finansiera den, är mer intressant. Det påminner ­inte så lite om de populistiska angrepp på humaniora – i synnerhet genusforskning och postkolonial teori – som har framförts från högerhåll på sistone.

Den debatten tar jag gärna, men då krävs det mer än billiga insinuationer.

ARTIKELN HANDLAR OM