Kultur

En äkta tragedi

Av: 

Åsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Åsa Linderborg om SVT:s Gift vid första ögonkastet: Övergrepp och krossade hjärtan – och lysande tv-underhållning

För er som inte sett Gift vid första ögonkastet (SVT på måndagar) så är programidén följande: En man och en kvinna möts för första gången i livet i ett bröllopskapell för att svara på frågan om de vill gifta sig med varandra. De vet ingenting om den andre, inte ens namnet. Anledningen till att det är just de som står där med vigselringarna beredda, är att en expertgrupp matchat ihop dem.

De har med andra ord sökt till en reality show i hopp om att de bäst lämpade – en beteendevetare, en psykolog, en samtalsterapeut och en präst – ska hitta Kärleken åt dem.

Vi får följa dem på bröllopsresan och hur de flyttar ihop. De har en månad på sig att försöka hitta en gemenskap som är så pass stark, att de vill fortsätta leva med varandra. Om inte, är de fria att skilja sig i sista avsnittet.

SVT kallar det här för ett "socialt experiment". Gift vid första ögonkastet ska alltså inte bedömas som en dokusåpa, där ju människor som inte känner varandra också tvingas mötas och nötas. De välrenommerade experterna ska borga för att det här är vetenskap, vissa bilder inramas av nåt stiliserat som för tankarna till ett laboratorium eller rent av en dna-spiral. Som vore förälskelse nåt som går att montera utifrån några observationer på distans.

Jag tänkte först att programet och de som söker till det måste vara ett uttryck för den typiskt svenska tron på rationaliteten; mina kärleksproblem kan kanske få sin lösning om fyra legitimerade känsloingenjörer slår sina observationer ihop. De säger att vi ska passa tillsammans, alltså måste vi göra det!

Maria, beteendevetaren.

Men programidén är inte svensk, den är amerikansk. Det förklarar kanske också varför det – hittills – bara varit heterosexuella par som är med. Alla amerikanska delstater tillåter inte samkönade äktenskap, och SVT är förbundet att inte rucka för mycket på förlagan.

Många blir förbannade på Gift vid första ögonkastet eftersom det faktiskt finns män och kvinnor som sitter fast i ett tvångsgifte. Det tillhör moderniteten att få välja sin egen partner. (Därmed inte sagt att resonemangsäktenskap inte kan bli lyckliga, det kan de visst.) Men deltagarna har valt det här själva och de får lämna varandra efter en månad, när tv-kamerorna släcks ner.

Gåtan är varför folk över huvudtaget vill utsätta sig för nåt sånt här.

Den enkla poängen är att Gift vid första ögonkastet sätter fingret på vad marknadsliberalismen gör med våra känsloliv. Valfrihetssamhället bygger på att man ska ha tillgång till all information om alla varor på en marknad. Det är det som dejtingapparna är till för, men det är också det som Tinder misslyckas med.

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet ropar, hallå, kan inte ni välja åt mig? Jag pallar inte det här längre! Man vill slippa välja och välja fel, och man vill inte bli ratad innan man fått en chans att visa vem man är.

Psykologen Fredric.

En människa inte är en vara vilken som helst.

Kanske hoppas man också tilldelas en partner som man annars aldrig skulle våga ragga på. Eller nån som man aldrig trodde att man skulle kunna bli förälskad i.

Och så kommer golvläggaren uppför altargången.

Det finns en man i den nu pågående säsongen som det är lätt att tycka om, i alla fall såsom programmakarna presenterar honom. Han heter Per och är golvläggare. Han är vänlig, jordnära, humoristisk, prestigelös, ser helt alldaglig ut och är väldigt förtjust i sina vuxna söner.

Per tussas ihop med Eva. Hon är golfinstruktör.

När Per flyttar hem till Eva, vet hon inte var hon ska göra av hans arbetskläder. I lägenheten kan de bara inte vara, så hon lägger dem på balkongen. Hon vet inte var hon ska göra av honom heller, för han ska ju upp och jobba "jättetidigt". Han får dela rum med kattlådan.

Ett vanligt tema i erotiska filmer är hantverkaren som plingar på hos fina hemmafrun och knullar tristessen ur henne. Inte här.

I fallet Per och Eva kan man säga att etiketten "socialt experiment" verkligen har täckning. När Per åker hem till Eva med sina kläder i en blå Ikea-kasse uppstår en klassclash som nog har mindre med individerna Per och Eva att göra, än strukturella statushierarkier. Överklassen kan alltid dölja sitt förakt för kroppsarbetare med artighet, men det här kan Eva inte smila sig ur, för mannen med Fristadsbyxor och

Prästen Gösta.

plastkasse är hennes make.

Hur stora mänskliga gåvor Per än har, är hans sort henne främmande och nån hon skäms för. Det var inte en sån här man jag letade efter, säger hon. Han säger ungefär samma sak; "90 procent är bara yta, jag vet inte hur jag ska klara det".

Experterna som totat ihop paret tassar som katter runt het gröt. De säger inte som det är, att de är häxmästare över skilda världar, utan babblar på om att Per och Eva "måste börja prata om sina problem", som vore problemen helt ordinära.

Även Edvin och Matilda har en medfödd taxeringslängd emellan sig, men samtliga i programserien har ändå stabila förhållanden. Ingen "tvingas" gifta sig med en arbetslös, långtidssjukskriven eller i marginalen. Här är det ändå rational choice som styr experternas matchningar, nån gräns har ändå experimentlustan.

Daniella, samtalsterapeut.

SVT må göra en laborativ inramning, men grunden är spekulativ. Man vill göra "bra tv". Det är därför de matchar ihop en vegan med en som älskar kött eller, som i första säsongen, en träningsnarkoman med en hemmatjej. I första säsongen fick en man som verkligen längtade efter barn gifta sig med en kvinna som aldrig kunde tänka sig att bli mamma. Det var ett licensfinansierat övergrepp.

Men visst är det bra tv. Det är fantastiskt att följa folk i deras vardag. Hur de ska samsas om nya köksstolar, hur de reser i Europa och beter sig så där småtöntigt som vi alla gör. Hur de anpassar sig till varandras hunger och sömnbehov, hur de kompromissar och håller på. Nån vill ligga, nån vågar eller vill inte. Tvåsamheten som man både vill ha och hatar.

Man kan förfasa sig över dumdristigheten att para sig så här i tv, men man måste beundra deltagarnas mod och generositet att våga vara så hudlösa inför oss andra.

Det är ett oemotståndligt tittarkoncept, som har vissa likheter med de grekiska dramerna.

Allt pågår under en definierad tid; i de klassiska dramerna oftast ett dygn, här är tidsfristen en månad. Precis som i det grekiska dramat bygger Gift vid första ögonkastet på att man identifierar sig med huvudpersonerna – man tycker helt enkelt om deltagarna (åtminstone till en början).

Och man tycker om kärleken, man vill ju tro på den, samtidigt som man vet att det är dömt att gå åt helvete. Åskådaren är helt införstådd med att det som utspelar sig är en tragedi, men det är så skickligt berättat att man ändå pendlar mellan hopp och förtvivlan. (Men det är just för att vi vet att paren får skilja sig – i första säsongen gjorde alla det – som vi likt deltagarna själva kan pendla mellan tillförsikt och missmod. Annars skulle programmet bara vara sorgligt.)

Relationsexperterna kan liknas vid dramats kör, som kommenterar, spår framtiden och talar om hur det ska gå.

Man misstar sig om man tänker att deltagarna i Gift vid första ögonkastet är ett uttryck för vår tids nynarcissism. Jag tror de är ärligt längtande efter nån att dela sin framtid med.

De enda som är med i programmet för att synas och bygga varumärken, är experterna. Förnumstigt häver de ur sig varierande grader av plattityder: "Man måste kunna ändra på sina vanor, men det som verkligen är viktigt måste man stå upp för". De vet ju att man inte kan bygga en livslång relation på att båda äger ett ospelat piano.

Här blir prästens roll särskilt problematisk. Äktenskapet är heligt och instiftat av Gud, det är en allvarlig sak, men han parar ihop människor som inte vet ett vitten om varandra. Så var det inte ens i det gamla bondesamhället. Denna blasfemi tror jag avspeglar den svenska kyrkans identitetskris.

Det går inte att sluta titta på Gift vid första ögonkastet, även om det är som att bli vittne till en trafikolycka.

Det tillhör moderniteten även att få skilja sig. Det är det som är den stora paradoxen med Gift vid första ögonkastet. Programmet bygger på vår längtan efter kärlek och äktenskap, men det är skilsmässan som är dramats deus ex machina.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Tv-recensioner

Tv-serier

Gift vid första ögonkastet