ÅSIKT

Årets Guldbagge rena skandalen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Gunnar Bergdahl om en feg ”jury” som inte ens har sett alla filmer

Foto: Guldbaggen – i kväll delas den ut.

I kväll är det dags för Guldbaggarna, en av årets höjdpunkter för Svenska Filminstitutet och dess ledning. Miljonpublik i direktsänd tv och finaste festblåsan på Åse Kleveland. Svensk film i all sin glans. Men i år står striden mellan blott tre stycken filmer av de dryga 30 som bildade det svenska filmåret 2004. Hur är detta möjligt? Samtliga nomineringar i samtliga klasser! (Med ett enda märkligt undantag: Peter Mokrosinskis utmärkta foto i Masjävlar ansågs inte hålla måttet.) Men annars är det Maria Bloms teatrala men underhållande debutfilm Masjävlar, Kay Pollaks storståtliga återkomst Så som i himmelen och Killinggängets Fyra nyanser av brunt som representerar årets samlade prisvärda filmprestationer.

Hur har Guldbaggejuryn tänkt?

Svaret är att den inte har tänkt alls.

En normal jury sammanträder och diskuterar. Men Guldbaggeförfarandet är numera förvandlat till en byråkratisk process där 32 personer i sluten omröstning och utan diskussioner bestämmer både nomineringar och priser.

Det är möjligt att det är administrativt enkelt - men rättvist? Knappast. Bra för svensk film? Absolut inte. När nomineringarna röstades fram för några veckor sedan var det en helt öppen fråga huruvida "juryn" hade sett samtliga filmer. Resultatet talar i motsatt riktning. Ett samtal med en av jurymedlemmarna bekräftar skandalen. Personen ifråga berättar för mig om jurykollegors uttalanden i samband med förra helgens visningar av de redan nominerade filmerna på Filmhuset: "Moodysson-filmen, nä jag stod inte ut och gick efter tio minuter" eller "Jag har fortfarande inte sett Fyra nyanser av brunt."

Regelverket för denna bisarra verksamhet ser ut som ett EU-traktat med oändliga paragrafer. Bara diskussionen om svensk film lyser med sin frånvaro - och möjligheten att ställa någon till svars för besluten.

Bland de 32 visa männen och kvinnorna finns förstås en talrik skara representanter för den del av det svenska filmlivet (biografägare, filmuthyrare, producenter) som har för begriplig vana att läsa av en films kvalitéer på ett enda ställe. I kassarapporten. I andra hand får väl Stureplanscredden gälla. Det sistnämnda kan förklara Guldbaggejuryns överraskande faiblesse för Killinggängets Fyra nyanser av brunt, där förvisso skådespelarna Maria Kulle och Ulf Brunnberg båda gör svettiga prestationer, men där Killinggängets okulära besiktning av tönt-Sverige som helhet, som film, mest är ett cyniskt tidstecken.

I övrigt är det publiksuccéer som gäller. Signalen är tydlig. Håll blicken stadigt i mittfåran, undvik alla försök till förnyelse, poesi eller verklighetskonfrontation. Nu ska vi fira!

När Åse Kleveland tillsattes som ny chef för Filminstitutet hösten 1999 var Guldbaggen något hon omedelbart visade stort intresse för. Jag vet för jag var med (som styrelseledamot i Filminstitutet). Hennes första steg blev att ta bort den traditionella juryn och införa den representativa röstmaskinen för att fördela baggarna. Sedan i fjol har hon dessutom avskaffat även juryn som ansvarade för nomineringarna och låter maskinen rulla.

Men vart tog de unika filmerna för 2004 vägen? Just de som Filminstitutet har till uppgift att främja. Den påträngande, komplexa autenticiteten i Ruben Östlunds Gitarrmongot, den totala svärtan i Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta, den rörande uppriktigheten i Carl Johan De Geers bedrägligt lågmälda Med kameran som tröst del 2. Konstnärliga forskningsexpeditioner burna av mod, fyllda av kreativitet. Minnesvärda och viktiga. Och varför ska inte unga friska debutfilmer som Teresa Fabiks Hip hip hora, kollektivfilmen Fjorton suger eller Babylonsjukan av Daniel Espinosa belönas med nomineringar? De fungerade ju till och med publikt. Dessutom lyckades Filminstitutet med diverse byråkratiska räkneoperationer proklamera Simon Stahos utmärkta Dag och natt som en dansk film. Det kan vara intressant att veta att filmen under fjolåret lockade 132 894 besökare i Sverige. I Danmark ville publiken som vanligt inte se en svensk film och siffran stannade på 2 611 besök. Så lurade man Mikael Persbrandt på en given Guldbagge.

Sannolikt skulle många i Guldbaggejuryn hålla med om att det hade varit bra för svensk film att lyfta fram de unga, uppmuntra konstnärerna och inkludera Dag och natt. Men nu ska de festa utan att besväras av ansvar för sina blinda beslut. En och annan har säkert dåligt samvete över att inte ha sett filmerna som bildar det svenska filmåret 2004. Men många av dem gick ju så kort tid och på små biografer!

Ikväll när strålkastarna riktas mot festen, Åse Kleveland glider in i årets kreation och tv-sändningen drar igång hoppas jag därför, framför allt för Ruben Östlunds skull, att den lille Erik, "Gitarrmongot", tar nya tag i parabolantennerna.

Läs mer

Gunnar Bergdahl , Kulturchef , Helsingborgs Dagblad