ÅSIKT

Den dagliga katastrofen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

John Pilger om ett system som dödar tusentals människor varje dag – och om solidaritet och motstånd som växer

Västvärldens korstågsfarare, Förenta staterna och Storbritannien, ger mindre hjälp till tsunamins offer än vad en stealthbombare eller en månads blodig ockupation av Irak kostar. Kostnaden för George Bushs kommande ­installationsgala skulle kunna återuppbygga en stor del av Sri Lankas kustlinje. Bush och Blair ökade sina första småsummor av ”bistånd” först när det blev uppenbart att människor runtom i världen spontant gav miljoner dollar och att ett pr-problem höll på att uppstå. Blairregeringens nuvarande ”generösa” bidrag är en sextondel av de 800 miljoner pund den lade ner på att bomba Irak före invasionen och knappt en tjugondel av en gåva på en miljard pund, i form av ett så kallat mjukt lån, som den i hemlighet gav den indonesiska militären för att den skulle kunna köpa Hawkbombplan.

Den australiska regeringen, som nu yvs över sitt blygsamma svar på den ­historiska katastrof som har drabbat dess asiatiska grannar, har i hemlighet utbildat Indonesiens specialstyrkor ­Kopassus, vars illdåd i Acehprovinsen är väl dokumenterade. Detta ligger i linje med australiska regeringars 40-åriga stöd till förtrycket i Indonesien, särskilt deras hängivna stöd till diktatorn Suharto samtidigt som hans trupper massakrerade en tredjedel av Östtimors befolkning. John Howards ­regering – som är ökänd för att den fängslar minderåriga asylsökande – bryter för närvarande mot den internationella sjörätten genom att förvägra Östtimor 8 miljarder dollar i innestående olje- och gasroyalties. Utan dessa ­intäkter kan Östtimor – världens fattigaste land – inte bygga skolor, sjukhus och vägar eller tillhandahålla arbeten åt sina unga invånare, varav 90 procent är arbetslösa.

Offren för en stor naturkatastrof är värdiga offer (även om det är osäkert hur länge de kommer att vara det), ­medan offren för imperialistiska katastrofer är ovärdiga och ofta onämnbara. Denna moraliska ensidighet ger oss möjlighet att ignorera ett band av för­ödelse och blodbad som utgör en ­annan, långt större tsunami.

Jag blev intensivt medveten om denna andra sorts tsunami, som åstadkoms av människor, när jag rapporterade från Kambodja 1979. Efter ett årtionde av amerikanska bombningar och Pol Pots barbari var Kambodja lika ödelagt som Aceh är i dag. Sjukdomar ledde till svält och ett folk genomlevde ett kollektivt trauma som få kunde förklara. Men nio månader efter röda khmerregimens kollaps hade det fortfarande inte kommit något verkligt bistånd från västerländska regeringar. I stället infördes, med stöd av västvärlden och Kina, ett FN-embargo mot Kambodja, vilket berövade landet nästan hela det maskineri som behövdes för återuppbyggnad och akut hjälp. Problemet för kambodjanerna var att deras befriare, vietnameserna, hörde till fel sida i det kalla kriget och nyligen hade kastat ut amerikanerna från sitt hemland. Detta gjorde kambodjanerna till ovärdiga offer.

En liknande belägring, som till stor del ignorerades av medierna, påtvingades Irak under 1990-talet och intensifierades efter den angloamerikanska ”befrielsen”. I september förra året rapporterade Unicef att undernäringen bland irakiska barn hade fördubblats sedan den angloamerikanska invasionen. Barnadödligheten ligger nu på samma nivå som i Burundi, högre än i Haiti och Uganda. Fattigdomen är förlamande och det råder kronisk brist på mediciner. Cancerfallen ökar snabbt, särskilt bröstcancer; vidsträckta områden har utsatts för radioaktiva föroreningar. Mer än 700 skolor är bombskadade. Av de miljarder dollar som ska ha satts av till återuppbyggnad i Irak har bara 29 miljoner spenderats, varav det mesta på legosoldater som ger livvaktsskydd åt utlänningar. Ytterst lite av detta rapporteras som nyheter i västvärlden.

Denna andra tsunami är världsomfattande, och en viktig orsak till att

24 000 människor dör varje dag till följd av den fattigdom och skuldsättning och söndring som är ett resultat av den superkult som kallas nyliberalism. Detta erkändes av FN, som 1991 anordnade en konferens i Paris med de rikaste staterna i syfte att genomföra ett ”handlingsprogram” som skulle rädda världens fattigaste nationer. Ett årtionde senare hade västerländska regeringar brutit nästan alla sina löften. Inte en enda regering har uppfyllt FN:s ”minimimål” och satsat ynkliga 0,7 procent av sin bnp på utlandsbistånd. Storbritannien ger bara 0,34 procent, vilket gör dess ”departement för internationell utveckling” till ett absurt skämt. USA ger 0,15 procent, mindre än något annat industriland.

Miljontals människor, vars exi-stens i stort sett aldrig noteras i västvärlden, vet att deras liv förklarats värdelösa. När tariffer och mat- och bränslesubventioner avskaffas i enlighet med ett IMF-diktat, så vet småbönder och jordlösa lantarbetare att de står inför en katastrof, vilket är anledningen till att självmord bland bönder har utvecklats till en epidemi. Endast de rika, säger Världshandelsorganisationen, har tillåtelse att skydda sina inhemska industrier och sitt jordbruk; endast de har rätt att subventionera export av kött, spannmål och socker och att dumpa dessa varor i fattiga länder till onaturligt låga priser, och på så sätt förstöra människors livsuppehällen och liv.

Indonesien beskrevs en gång av Världsbanken som en ”mönsterelev i den globala ekonomin”. Många av dem som dödades av flodvågorna på Sumatra den 26 december hade drabbats hårt av IMF:s politik. Indonesien har en statsskuld på 110 miljarder dollar som landet omöjligt kan betala. World Resources Institute säger att denna av människor åstadkomna tsunami resulterar i mellan 13 och 18 miljoner barns död varje år, eller 12 miljoner barn under fem år, enligt en utvecklingsrapport från FN. ”Varför ska de 100 miljoner som dödats i 1900-talets formella krig behandlas annorlunda än de barn som dött av strukturanpassningsprogram sedan 1982?” skrev den australiske samhällsvetaren Michael McKinley.

Att det system som åstadkommer detta har demokrati som sitt stridsrop är rena gycklet, vilket människor runtom i världen i allt högre grad inser. Denna växande medvetenhet innebär något mer än bara ett hopp. Efter att korstågsfararna i Washington och London slösat bort världens sympati för offren den 11 september 2001 i syfte att intensifiera sin imperialistiska kampanj, har allmänhetens kritiska tänkande förstärkts. Politiker som Blair och Bush uppfattas nu som lögnare, och deras klandervärda handlingar betraktas som brott.

Den enorma viljan bland vanliga människor i västvärlden att hjälpa tsunamins offer innebär en fantastisk återerövring av den solidaritet, moral och internationalism som regeringar och företagspropaganda tidigare berövat dem. Att lyssna till turister som återvänt från hårt drabbade länder, uppfyllda av tacksamhet över det vänliga, öppna sätt på vilket några av de fattigaste bland de fattiga gav dem skydd och tog hand om dem, är som att höra antitesen till den politik som enbart tar hand om de giriga.

”Den mest enastående uppvisningen av offentlig moral som världen någonsin bevittnat”, var de ord med vilka författaren Arundhati Roy beskrev den antikrigsvrede som svepte över världen för snart två år sedan. En fransk undersökning uppskattar nu att 35 miljoner människor demonstrerade den där februaridagen och konstaterar att något liknande aldrig har hänt. Och detta var bara början.

Detta är inte retorik; mänsklig förnyelse är inte ett slumpmässigt fenomen utan ett resultat av en kamp som ibland kan tyckas frusen, men som finns kvar som ett frö under snön. Ta Latin-amerika till exempel, som länge betraktades som osynligt och negligerbart i västvärlden. ”Latinamerikaner har blivit tränade i maktlöshet”, skrev Eduardo Galeano nyligen. ”En pedagogik som förts vidare från den koloniala epoken och som lärts ut av våldsamma soldater, ängsliga lärare och sköra fatalister har i våra själar inympat tron att verkligheten är oberörbar och att det enda vi kan göra är att i tysthet svälja de bedrövelser som varje dag för med sig.”

Galeano hyllade den verkliga demokratins pånyttfödelse i hans hemland, Uruguay, där människor har röstat ”mot rädslan”, mot privatisering och de otillbörligheter som följer med den. I Venezuela innebar de lokala och nationella valen i oktober den nionde demokratiska segern för den enda regering i världen som delar sina oljerikedomar med den fattigaste delen av sin befolkning. I Chile förföljs återstoden av den militära fascistregim som stöddes av brittiska regeringar, i synnerhet Thatcher, av vitaliserade demokratiska krafter.

Dessa krafter är en del av en rörelse mot ojämlikhet och fattigdom och krig som har vuxit fram under de senaste sex åren och som är mer mångfaldig, mer företagsam, mer internationalistisk och mer tolerant än något jag bevittnat under min livstid. Denna rörelse saknar helt arrogansen hos den västerländska liberalism som anser sig representera ett högre levnadssätt; de klokaste vet att detta är kolonialism under annan beteckning. De klokaste vet också att på samma sätt som erövringen av Irak håller på att rasa ihop, kan också ett helt maktsystem rasa ihop.

John Pilger , Översättning: Tor Wennerberg