ÅSIKT

Hälsningar till Thore

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG mötte en sann dadaist – och usel fiskare

Foto: Aftonbladets ljud- och musikskribent Mikael Strömberg tillsammans med Thore Skogman i Gävle en dag i maj i år. Filmen ”Skogman” har premiär i SVT 2 i kväll.
Foto: Bilden kommer från SVT:s dokumentärfilm om Thore Skogman. Här är han i sin husbil som han bodde i under resorna i Sverige. Han har en stor påse mediciner i handen.

Det är 1988, jag sitter i en av dessa sakkunnighetsgrupper som kulturlivet organiserar och har åsikter om musik. Dagen innan har lokalradion från Karlstad spelat några romanser i 1800-talsstil av Thore Skogman. Snyggt och slankt skrivna. Så jag föreslår en serie med Thore Skogmans kammarmusik.

Alla ser på mig som om jag kommer från en avlägsen galax. Ja, och varför inte varva Skogman med Stockhausens Telemusic? Nu blev det inte så. En delegation statligt anställda producenter besökte Skogman för att förvissa sig om att han kunde ”komponera”. Men ingen vågade anta utmaningen.

Hans musik tycks sväva fritt i tid och rum. Plötsligt dyker någon av de tusen låtarna upp som ett rytmiskt mummel från det undermedvetna. Ensam jag är, Surströmmingspolka, Tiotusen röda rosor, Du är en riktig klippare du, Pop opp i topp, Fröken Fräken, Twist till menuett, Rött hår och glest mellan tänderna, Plättlaggen …

I våras fick jag ett oväntat telefonsamtal. Det är filmaren Thomas Fahlander, han spelar in en roadmovie med Skogman och vill stanna till i Gävle och min ateljé. Varför?

”Om jag säger Thore Skogman, vad associerar du till?” undrar Fahlander.

Det första som omedelbart slår mig är dadaisterna med sina scenkostymer och knattrande poesi. För mig är Skogman en genuin dadaist i kontrast till kulturlivets och underhållningsbranschens förment väloljade objektivism. En svensk Hugo Ball i helrutigt.

En sann dadaist skulle helst ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter. Det hade Skogman. Hade han vuxit upp i ett annat sammanhang kunde han skrivit slagorden ”Brännmärk konventionalismens falska sol”, ”Brännmärk all intellektuell akrobatik”. Ur träbiten, ordet, tonen, färgen, känslan, idén, skulle dadaisten ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd. I denna musikens strävsamma slöjd var Skogman överlägsen.

En dag i maj sitter vi i min ateljé och filosoferar om rytmen och ordet. Thore är ovetande om dada men är dada. Man skulle kunna, för att parafrasera dadaismen, kalla det ”purifikationsmusicerande”. Det rena, hjärtliga, direkta, som på sätt och vis är omöjligt att förhålla sig till. Ännu mindre kritisera.

Vi dricker kaffe med äppelmunkar (Thores favorit). Då och då brister han ut i sång, som om ännu flera låtar måste pysa ut. Hela han är en kabaret utan slut.

Vi går in i min studio och lyssnar till Storfiskarvalsen sedan jag pressat låten genom en elektronisk köttkvarn. Inte som ett lustmord, utan snarare som en kärleksförklaring. Jag tror han gillar vad han hör för han ställer fråga efter fråga vad jag har gjort, hur jag har gjort, och varför.

Så går vi ner till Testeboån och fiskar abborre. Inte ett hugg. Och då avslöjar han sig som en usel fiskare. Det är glädjespridare han är, inte storfiskare.

Den 9 december avlider han på Gävle lasarett. Det känns konstigt. Hemma på kylskåpet sitter fortfarande vykortet från Thore som han skickade när husbilen parkerade i Hallstahammar. Och i min dotters autografsamling sitter ett vitt papper med en lätt skakig hälsning från en artist hon inte visste att hon skulle sakna, ”Vänliga hälsningar från Thore Skogman”.

Fotnot: Thomas Fahlanders dokumentärfilm Skogman visas i SVT2 kl 20.00 i kväll.

Mikael Strömberg