ÅSIKT

Leandoer i sin mammas kläder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avPia Bergström

KULTUR

Pia Bergström: Om han skapat hennes lycka i efterhand har jag alls inget emot det.

Foto: Marcus Johansson
Kristoffer Leandoer (född 1962) går in i rollen som sin egen mor i nya romanen.

September är Kristoffer Leandoers roman om sin mamma som dog i cancer några dagar innan hon skulle fylla 42. Det är ingen sorgebok, snarare en inlevelseakt och ett kärleksporträtt, han skriver nämligen ur moderns perspektiv, som om han var hon.

Författarsonen går in i detta ”hon” märkligt obesvärat. I hans bild av hennes uppväxt i den stora, mörka och ståndsmässigt möblerade stadslägenheten med piga, påminner hon ibland om en flicka i en saga, uppväxt i ett kallt slott, en sån där som sitter i fönstret och tittar ner på torget och de vanliga barnens vilda lekar men är förbjuden att beblanda sig med dem. Flickan längtar efter att leka men kan inte låta bli att förakta de där vanliga lite.

Flickans barndom och hela liv skuggas och beskärs av en hård och despotisk mor, en kvinna från fattiga förhållanden med starka sociala ambitioner när det gäller makens ställning och dotterns fostran. Fadern, stilig, beläst och vältalande och så småningom kyrkoherde i en församling på Söder, är oftast upptagen hela kvällarna, ibland med varmare kvinnor än modern. Dottern hittar tidigt flyktvägen till böckernas språk- och fantasivärldar. Hon briljerar i skolan som hon älskar från första dan.

Det är en elegant och flödande berättelse, inte sentimental utan lätt distanserad, överseende, nästan sval ibland. Precis som mamman kunde te sig för dem som inte kände henne.

Sonen tecknar henne inte som någon endimensionell, god mamma. Hennes liv innehåller besvikelser och blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon läser på universitetet, älskar att undervisa och har författardrömmar men efter giftermålet väljer hon ändå att ta hand om barnen själv tills de börjar skolan. Dagis är väl inte utbyggt eller fint nog i villaförorten utanför Sigtuna dit den unga intellektuella lärarfamiljen flyttar på 60-talet.

Men hon blomstrar på sitt eget sätt med maken W och de tre livliga barnen.

Septembers melankoliska laddning beror naturligtvis på att den börjar när hon är på väg bort, när hon vet att hon är döende. Hon vill helst vara ifred i det tysta sjukrummet, balansera smärtattackerna och tänka över sitt liv i stället för att vara duktig och tapper inför sin man och de stökiga högljudda barnen.

Hon har något mörkt och ensamt i sitt inre som författarsonen ser och har förståelse för. Och det är nog det finaste i den här romanen, som jag rörs mest av, att hon får vara så kantig och högfärdig och ofullkomlig som hon är och ändå älskas av man och barn och skolelever.

Så skildras också hennes utgivande kärlek: Vem ska nu betona hur speciella de är, tänker hon i sjuksängen, om barnen hon måste lämna.

Även om man med vår tids normer skulle kunna se henne som vingklippt av konventioner och inklämd i det kvinnoideal som Barbro Backberger, då på 60-talet kallade ”förkrymt” så är mamman själv ganska nöjd när hon summerar sitt liv.

Det blev inte så dramatiskt och hon blev aldrig någon Harriet Vane, Dorothy Sayers överlägset witty hjältinna som var hennes eget kvinnoideal. Men när hon ska dö tänker hon på sitt liv som lyckligt.

Sonen vill naturligtvis att det ska vara så. Och om han skapat denna lycka i efterhand, av kärlek, så har jag alls inget emot det.