ÅSIKT

Barnens deckar-fabriker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PETTER LINDGREN läser det senaste i en nygammal genre

1 av 2 | Foto: Ny barndeckare: Polismästaren i Martin Widmarks ”Zoomysteriet”. Bild: HELENA WILLIS

På en hylla i sommarhuset står några av Sivar Ahlruds böcker om Tvillingdeckarna. Miljonmysteriet, TT-mysteriet och Chiffermysteriet. Gröna ryggar från B. Wahlströms, de rödhåriga tvillingarna på omslaget, med kusinen Hubert i bakgrunden, ett vindsele vilande i kvällssol. Behaglig läsning, som jag minns det.

”Allt som hade den svagaste doft av mystik fick tvillingarna att vädra som jakthundar. Och mannen med portföljen bar sig mystiskt åt. Den saken var klar.” Det tar förstås inte många sidor innan jag lägger ihop Chiffermysteriet, som trots intressanta inslag som ett chiffer i notform och en vådlig fartygstilläggning vid Tappström bär den serieproducerade långkörarens alla typiska kännetecken. Ta bara alla dessa standardiserade situationer, som när tvillingarna genom sin likhet lurar skjortan av vuxenvärlden, i bok efter bok, eller plugghästen Huberts ständiga utläggningar i skilda ämnen: ”För det första är Mälaren Sveriges tredje insjö i storleksordningen, ettusenetthundrafyrtio kvadratkilometer till ytan med ett största djup av inte mindre än sextiofyra meter.”

Ett femtiotal Tvillingdeckare blev det innan Sivar Ahlrud (pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud) packade ihop för gott 1977. Ett återupplivningsförsök gjordes visserligen 1981, med bland andra Börje Isakson och George Johansson bakom pseudonymen.

Högst samtida Martin Widmark kan åtminstone vad produktionen beträffar - en handfull böcker om året - vara en värdig arvtagare till Ahlrud. Bland annat ger han ut succén Lasse Majas Detektivbyrå, om klasskamraterna Lasse och Maja som helt gratis och utan att någon höjer på ögonbrynen hjälper traktens poliskår att lösa brott. Eller brott förresten, i årets Zoomysteriet (Bonnier Carlsen, illustrationer av Helena Willis) finns det ingen brottsling alls, bara en hund som håller djuren vakna om nätterna i en djuraffär, så att de sover hela dagarna i stället. Menlöst så det förslår alltså, men så riktar sig serien också till de allra yngsta deckarläsarna. En hel del finns visserligen att fundera över, som några mystiska hotbrev och en nyckelknippa på drift, men den både slarvigt omständliga och trista stilen verkar dessvärre svårt sövande på en äldre högläsare: ”- Vi har stängt, säger hon trött. Våra små djur mår inte bra. Lasse, Maja och Miranda tycker att det ser ut som om hon gråtit och att hon är väldigt trött.” Märkligt nog spökar Barbro Lindgrens Dartanjang i Willis illustrationer. Vi ser honom bland annat som präst i Valleby församling, och också polismästaren bär drag av Lorangas hypokondriske far. Något för Europadomstolen?

Bättre lyckas väl Widmark tillsammans med Petter Lidbeck i Lyckans hjul (Bonnier Carlsen), bok nummer två i den nystartade serien I elfte timmen, om hårdföra pensionärerna Dagny, Grace och Osvald. I Lyckans hjul tar de flyget för att vädra kontanterna i söderns sol, men hamnar i en härva av ­kasinofusk och skumma husaffärer. Fredrik Fransson, ”Fräcke Fredrik”, heter skurken som rätt mycket påminner om Wall-Enberg i filmerna om Jönssonligan. Roligt för tolvåringarna kan man tänka, med ungefär samma frejdigt flåsiga humor som Bengt Linders deckare med Dante och Tvärsan från sjuttiotalet. Dock får man veta mer om änkemannen Osvalds Roy Andersson-grå förflutna än man skulle önska i en bok av det här slaget. ”Osvald tänkte på sin gamla Husqvarna-motorcykel. Den ­hade Elsa, hans fru, tvingat honom att sälja dagen efter deras bröllop.”

Förra året sjösatte Widmark ytterligare en serie, om David och hans ryska tjejkompis Larissa, deckarartade äventyrsböcker kryddade med några nävar gotik, ett uns kvantfysik och en doft tonårssex. I årets Dårarnas ö (Bonnier Carlsen, illustrationer av Katarina Strömgård) stöter hjältarna på ett övergivet mentalsjukhus på en holme. I sjukhusparken finns gravstenar, med namnen på i förtid döda kvinnor, unga hysterikor. Hos en åldrad urmakerska, Anna Kropowski, får huvudpersonerna bese ett datorstött dockspel, med den egenheten att det vet mer om åskådarna och deras verklighet än åskådarna själva, en variant av Hesses glaspärlespel eller Harry Martinsons Mima. Föreställningen leder vidare in i mysteriet med de döda flickorna, och snart befinner sig också David och Larissa öga mot öga med en av deras mördare. En bitvis riktigt spännande och kuslig historia klingande av 1800-talsrekvisita och med mycket att grubbla över för tolvåringarna, eller ”tweenisarna” (urk!) som de kallas på omslagets baksida. Här korsas sådant som ”tankeröntgen” med visdomsord av Ovidius ( ”allting förändras – ingenting förgås”). Någon ny Tordyveln flyger i skymningen är Dårarnas ö knappast, men Widmark förefaller ändå våga mer när han skriver för de lite äldre, och blir därmed roligare att läsa.

Peter Gissy ger ut fjärde boken i sin deckarserie för de lite yngre, om Jill och Jonatan som driver en egen lokaltidning, Härslövsbladet, och (überraschung!) ständigt blir insyltade i polisens arbete. Den försvunna silverskatten (Bonnier Carlsen, illustrationer av Louise Jacobsson) heter årets bok, vars story det inte är något större fel på. Församlingens kyrksilver blir stulet, ett kassakvitto blir en ledtråd och Jill tas till fånga av skurkarna som för en gångs skull är kvinnor. Däremot tävlar serien med Widmarks Lasse Majas Detektivbyrå i träig och feg språkbehandling. Här hamnar man ”i trassel”, man ”kraxar” fram saker, eller framför dem ” triumferande”, ungefär som i Ahlruds gamla Tvillingdeckare. Man gäspar och tycker synd om de tilltänkta läsarna.

Om bovarna eller deras motiv får vi inte veta mycket i böckerna ovan. Det tycks mest röra sig om förbrytare i största allmänhet, med ”en liten tatuering på insidan av underarmen”, som hos Gissy, eller med ”förvånansvärt långa fingrar” som i Dårarnas ö. I Lyckans hjul är skurken en karikatyr, en kapitalistisk Ville Vessla.

I Ulf Nilssons tredje bok om den unge (kanske 11-årige) amatördetektiven Johnny, Ensam bland rävar (Bonnier Carlsen, med illustrationer av Filippa Widlund), görs däremot ett försök att förklara ondskan och dess ut­övare. Där har vi den utslagne Matti som gör vad som helst för en tjuga, ­eller den bottenfrusna fängelsekunden ”Mercedes” som vill vara en klippare men genomskådas av Johnny: ”Han var inte rik. Han var inte fin och mäktig. Han skulle gå en kurs och lära sig sådant som man kunde när man hade grupparbeten i fyran. Och sedan skulle han räfsa löv i stadsparken. Ha!”

Tjuvporträtten ger en fin men sorgesam tyngd åt den här berättelsen om en bilstöld. Dessutom finns här en välgörande konkretion som jag saknar i de övriga och i det avseendet underligt syrefattiga böckerna. Ta bara det att Matti dricker Campari-plagiatet och fullgubbeklassikern Rosita (mest alkohol för pengarna), eller att den stulna bilen är en Audi A3, och inte bara en bil. Det är detaljer som inte tynger, utan tvärtom ger Nilssons berättelse det överlägset bästa vridmomentet av nämnda böcker, för att låna ett uttryck ur motorvärlden.