ÅSIKT

(S)veket mot Corbyn

Vänsterpartiets Aron Etzler om sprickan mellan svenska S-toppar och Labourledaren

PROMENADSEGER Jeremy Corbyn gav Labour ett historiskt lyft i valet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Min mamma röstade på Labour för första gången i sitt liv! ". Den unga Corbynaktivisten hade inte hunnit vara medlem ens en månad. Nu stod hon utanför puben och strålade av stolthet, över sitt parti, gräsrotsarbetet som just kulminerat, och över sin mamma.

Jag tillbringade två dagar i London under vad som måste vara den mest spektakulära uppryckningen av vänstern i modern tid. Lokala valarbetare berättade sina historier från dörrknackning, telefonkampanjer och möten med tusentals människor. Många av dem var nya, men bland de som varit med länge i Labour-partiet var den vanligaste kommentaren: "Jag har aldrig sett något liknande". 

En dam i 70-årsåldern, som varit betalande partimedlem sedan 1980-talet, berättade att hon aldrig jobbat så mycket i en valrörelse: 

– Du förstår, vi har alltid haft val mellan två mittenpolitiker. Det här var första gången det fanns en person som representerade mina åsikter. 

Entusiasmen, glädjen och engagemanget har inte varit där. Inte heller människorna. Jeremy Corbyn drog fler människor till sina valmöten än någon brittisk politiker sedan Winston Churchill. Labour gjorde sin största uppryckning i en valrörelse sedan 1945. Själva röstandelen, 40 procent, var större för partiet än alla val de senaste tjugo åren. 


Frågan är vad som hade hänt om inte Labour självt försökt massakrera sin egen partiledare i nära samarbete med den konservativa brittiska pressen i närmare två års tid. Alla vet svaret: Jeremy Corbyn hade varit premiärminister. 

Corbyn hade, när han valdes 2015, i stort sett hela partietablissemanget emot sig. Inte bara Tony Blair och Gordon Brown, utan även en majoritet av parlamentsgruppen. De betraktade valet av Corbyn som "en kupp", en olycka beroende på misstaget att öppna upp valet av partiledare för en omröstning bland medlemmar och "supportrar". 

Men valet av Corbyn var allt annat än en kupp. 

Jag råkade vara i London under sommaren 2015. Mitt under den stora Pridefestivalen hade partiledarkampen precis startat, och mitt i vimlet fanns flygbladen och bokborden – för Jeremy Corbyn. För de gamla vänsteranhängarna var han redan känd som den principfaste fredsaktivisten och den hederlige parlamentsledamoten från Islington i norra London. För de unga Prideaktivisterna var han den ende som brydde sig.


Jeremy Corbyn vann inte bara den medlemsomröstningen, han vann ytterligare en 2016 då partiets etablerade politiker ville göra sig av med honom. Och han gjorde det med hjälp av engagemanget från de unga vänsteraktivisterna och en äldre generation som aldrig omfamnat Labours högersväng under Blair. På grund av denna bakgrundshistoria var den första kommentaren från de mer insatta Corbyn-supportrarna när jag landade i London.

Foto: LOTTE FERNVALL
Håkan Juholt, känd bland Corbynsupportrarna.

– Ah, Sweden. Tell us more about Hakan Juholt

Corbyns närmsta organisatörer visste att det fanns en parallell historia i Sverige, med en kandidat från partiets vänster som maldes ned av interna kritiker. Själva räknade de med att bli helt utrensade ur partiet om Corbyn inte gjorde ett tillräckligt bra val, precis som partiet tidigare uteslutit flera tusen av Corbyns anhängare. 


Fientligheten från partihögern var så stark att Corbyn fått skapa en egen rörelse, Momentum, som nu var absolut nödvändig för att vinna valet. Momentum skötte sociala medier, ringde, sms:ade och skickade aktivister över hela landet för att knacka dörr. Den allra sista veckan var de helt avgörande för att nå det höga valdeltagande som ändrade väljarmatematiken. I många valkretsar hände saker som ingen trott – Labour vann på ställen som Canterbury, som de konservativa ägt i hundra år – och Kensington, Storbritanniens rikaste valkrets, där de aldrig tidigare vunnit. I flera fall var det ironiskt nog Momentums aktivister som hjälpte Labours högerkandidater till lokala segrar. 

Foto: AP
Margaret Beckett

Först när vallokalerna stängt samlades aktivisterna på Edward Lear Pub i Corbyns egen valkrets, Islington. Direkt kom den stora vallokalsundersökningen som bekräftade en politisk jordbävning. De unga vänsteraktivisterna var själva så överraskade att de knappt vågade jubla. Därefter följde en lång, lång valvaka där varenda en av landets 650 valkretsar rapporterades in till BBC:s tv-sända valvaka med stigande jubel för varje ort som gått från de konservativa till Labour. 


Här utspelades också en märklig och bitvis förnedrande show, där BBC:s programledare David Dimbleby frågade de nyvalda Labour-ledamöterna samma fråga om och om igen: 

– Före valet ansåg du att Jeremy Corbyn borde avgå som partiledare. Hade du fel? 

Många av dem, från påläggskalven Chuka Umunna till dame Margaret Beckett, slingrade sig. I bästa fall kunde se säga några uppmuntrande ord om "Corbyns positiva valkampanj" eller "det stora engagemanget". I många fall undvek de ämnet helt och hållet i långa meningar. 

Foto: AP
John Woodcock.

Allra värst var det för John Woodcock, en Blair-anhängare som gått så långt i sin kritik av Corbyn att han på förhand lovat att rösta nej till Corbyn som premiärminister. När Woodcock fick frågan om "vad som hänt i valet" hade han ingenting att säga alls. Med ett självmedvetet skratt svarade han David Dimbleby förläget:

– Well, David ... Jag har ingen aning!


På puben i Islington buade Labourmedlemmarna högljutt varje gång någon av Corbyns motståndare visade sig. ”Be om ursäkt!”, ”Avgå, ditt kräk”, samt många andra kommentarer som inte lämpar sig för tryck. 

Under kvällen handlade många av samtalen om vad högern inom Labour nu skulle hitta på. "Nu måste de ändå respektera Jeremy - han har inte bara medlemmarna utan väljarna bakom sig", var den vanligaste kommentaren. Andra var säkra på att nya interna strider snart skulle börja. 

Problemet för de som hoppats på intern fred är att de räknat med att deras partikamrater till höger skulle betrakta Corbyn, efter två medlemsomröstningar och ett succéval, som legitim. 

Det gör de inte. Jeremy Corbyn är socialist – och det socialdemokratiska partietablissemanget i hans parti är såsom i många andra socialdemokratiska partier absolut inte det. De anser inte att gemensamt ägande är viktigt. De vill inte utjämna förmögenhetsklyftor med skattesystemet. De anser inte att det är ett problem att deras länder knyts allt närmare till USA och Nato – ens när Donald Trump är president i USA. 

I den mån det ens finns en mer långsiktig idé om att få socialdemokratiska regeringar, vilar den alltmer på att samarbeta med mitten eller högerpartier, inte att mobilisera vänsterväljare. 


När socialdemokratiska toppolitiker ser sig om i världen väljer de ofta politiker som är liberaler till sina vänner och förebilder, inte vänsterpolitiker. De väljer Hillary Clinton framför Bernie Sanders. De väljer Macron framför Mélenchon. De kan prata länge och väl om hur väl klädda deras förebilder är eller hur elegant retorik de har, men de undviker noggrant att fundera på problemet med så kallat progressiva kandidater som har bättre stöd i banksektorn än bland arbetarväljare. 

Foto: TT
Ointresserad. Magdalena Andersson menar att Corbyns framgångar försvårar Brexitförhandlingarna.

De senaste dagarna har svenska socialdemokratiska politiker generat avböjt frågor om Corbyn. Finansminister Magdalena Anderssons viktigaste reflektion var att detta jordskredsval som kan ändra balansen mellan arbetarrörelsen och kapitalet var dåligt för stabiliteten, eftersom det nu kan bli rörigt att genomföra Brexit. Mikael Damberg hade kunnat tävla med John Woodcocks obekväma kroppsspråk när han försökte ge ickesvar på om det var bra att Labour ”vunnit” valet. 

Svenska socialdemokrater har historiskt sett starka band med sitt brittiska systerparti, och det finns flera partimedlemmar som har en närmast osannolik detaljkunskap om interna strider och brittiska egenheter i valsystemet. Men många av dem betraktar Corbyn med samma fientliga ögon som högern i Labour - och andra, som har sympati för hans politik anser att han ska ha "kuppats" fram (det vill säga: han har inte förhandlats fram i en sluten process av ombudsmän). 

Foto: TT
Obekväm. Mikael Damberg ville inte jubla över Labours framgångar.

Det är enkelt uttryckt bakgrunden till att det från den socialdemokratiska partiledningen inte fanns någon på plats vid ett av Europas mest omvälvande val. 


Men Corbyns succé pekar inte bara på skillnaden mellan gräsrotssocialism och socialdemokratiska maktpolitiker. 

I den bitvis skruvade vänsterdebatt som låtsas att dagens vänster struntar i de stora maktfrågorna - och att vänstern måste välja mellan antirasism och klasskamp - har Corbyn, precis som Podemos, Sanders och Mélenchon före honom, visat att det är nödvändigt att bygga en offensiv vänster som samlar de unga aktivisterna med de gamla trotjänarna och enar människor från olika etniska bakgrunder och livsåskådningar. Inget mindre krävs för att tillsammans kunna utmana kapitalets grepp om världen. 

Även vänstern måste byggas för de många - inte bara för de få. 



Aron Etzler
Partisekreterare för Vänsterpartiet

ARTIKELN HANDLAR OM