En billig lösning

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PETTER LARSSON om FRA och maktens rädsla för massan

FRA och försäkringskassan – två kontrollmyndigheter.
Foto: Urban Andersson, Stefan Jerrevång
FRA och försäkringskassan – två kontrollmyndigheter.

Förvarets radioanstalt får avlyssna epost och mobiltrafik. Polisen får bugga. En arbetslös kvinna i Umeå tvingas lämna sin tvååriga dotter och ta en provanställning 140 mil från hemorten - annars dras a-kassan in. En pisksnärtskadad kvinna i Täby tvingas söka heltidsjobb, trots smärtor i nacken dygnet runt.

Staten lägger inte längre fingrarna emellan. Vi är nämligen under hot från en inre fiende som består av välfärdssnyltare och “den organiserade brottsligheten” och dessutom från den islamistiska terrorismen.

Några starka belägg för dessa hot finns sällan. Ändå växer kontrollapparaten.

Det kan inte bara skyllas på regeringen Reinfeldt. FRA-lagen är den senaste av en lång rad utvidgningar av framförallt polisens befogenheter: maskeringsförbud vid demonstrationer, rätt för polisens att ta hjälp av militär, att arbeta undercover och att bugga, för att nu nämna några.

Parallellt har alltså det vi kan kalla välfärdskontrollen tilltagit. Redan på 90-talet omformades till exempel den så kallade arbetslinjen allt mer i riktning mot krav på och kontroll av de arbetslösa, i stället för kvalificerad utbildning.

Samtidigt har välfärdssystemen nedrustats. Medborgaren får bära mer av sina egna risker och tvingas dessutom till det av myndigheterna.

I övriga Europa pågår snarlika processer. I Italien föreslås nu ett register med alla medborgares fingeravtryck. I Tyskland har tiotusentals arbetslösa puffats över gränsen till fattigdom och många tvingas ta jobb för en euro i timmen på grund av de nya hårda sociallagarna, Hartz IV. Samtidigt tjuvläser säkerhetstjänsten journalisters epost och inrikesminister Schäuble driver på för att placera spionprogram i privata datorer och hemliga kameror i lägenheter.

Allt detta sker, förstås, i medborgarnas namn. Vi ska skyddas.

Men de få gånger hotbilderna synas i sömmarna faller de ofta samman som korthus. Kriminologen Janne Flyghed har till exempel gått igenom alla de påståenden som gjordes om öststatsrelaterad brottslighet i fyra av polisens egna beskrivningar 1993-96. Av 71 påståenden var inte ett enda belagt med bevis och kontrollerbara källor. De flesta (53) saknade helt belägg.

När Delegationen mot felaktiga utbetalningar la fram sin kartläggning av svinnet i socialförsäkrings- och bidragssystem fanns heller inte mycket till substans. Rapporten byggde på att experter gissade – men används redan för att motivera nya lagar.

Det mest populära hotet, den islamistiska terrorismen, ekar också ihåligt. Europols årliga terroristrapporter visar att av 583 genomförda, avslöjade eller misslyckade terrorangrepp 2007 stod separatister för 532, nästan alla utfördes av baskiska och korsikanska grupper i Spanien och Frankrike. Islamister stod för fyra fall, alla misslyckade och inget av dem i Sverige. Ungefär så har det sett ut i ett antal år nu.

Statsmakterna lyckas påfallande dåligt med att bevisa att hoten skulle stå i rimlig proportion till den makt man vill tilldela sig själv.

I fallet FRA är det sällsynt rörigt. Först talade man om att FRA skulle skydda oss från terrorism, IT-angrepp, miljökatastrofer och annat. Sedan om Ryssland. Nu heter det att FRA ska lyssna på ryssarna, men för att kunna byta till sig information av andra underrättelsetjänster. Så retirerar man in i den sekretessbelagda mystikens domäner.

Det verkar alltså inte finnas några nya dramatiska hot att skydda oss mot. Kanske ska vi därför förstå utvecklingen som statens försök att hålla pli på ”sin” befolkning? I botten ligger en nygammal rädsla för vad ”massan” – vi andra – kan tänkas hitta på om vi lämnas ifred.

Den gamla välfärdsstaten löste i huvudsak sitt ordningsproblem genom ett antal disciplinerande institutioner, som armén, fabriken och skolan. Här låstes de flesta människor in under stora delar av sina liv. De bevakades av tydliga auktoriteter vars inflytande garanterade ett slags ”normalitet”.

Sociala problem försökte man i första hand förebygga: genom folkhälsosatsningar, en utbyggd socialtjänst, socialförsäkringar, utbildning för arbetslösa, rehabilitering av brottslingar och, inte minst, en politik för full sysselsättning. Det krävde ibland omfattande ingrepp i den enskildes liv förstås, och en stadigt expanderande statsapparat.

De senaste årtiondena har detta system för disciplin på olika sätt luckrats upp. Frihetsrevolten 1968 innebar att de gamla auktoriteternas självklarhet ifrågasattes brett när stora befolkningsskikt myndigförklarade sig själva. Värnpliktsarmén finns inte längre. Friskolereformen splittrar den sammanhållna skolan. Och på arbetsmarknaden breder de utsatta och osäkra anställningarna ut sig. Fabrikssystemet har till stor del ersatts av mer svårövervakade tjänstejobb på öppnare arbetsplatser.

De gamla instrumenten rostar. Samtidigt drar sig staten tillbaka från välfärdssatsningarna som förebyggde eller mildrade sociala problem. Av ideologiska skäl vill man bereda mark för privata företag att ta över. Och man vill spara pengar. Under trycket från globaliseringens hårdnade konkurrens om investeringskapital och i ett läge där kapitalägare och höginkomsttagare blivit svårare att

beskatta skär staten ner sig själv. Komvux rustas ner, socialtjänsten går på entreprenad, arbetsmarknadsutbildningarna ersätts av söka-jobb-krav. Kostnaden för sjukdom, arbetslöshet och ålderdom lastas över på den enskilde. Det är hans eller hennes jobb att göra sig själv ”anställningsbar” och att satsa pensionen på rätt fond.

När staten släpper eller tappar kontrollen över de gamla disciplinerande institutionerna förlorar den makten över massan. Som kompensation riktar man då kraven och kontrollen direkt mot individerna.

Se till exempel hur eleverna och lärarna i dag ofta anses vara problemet i “flumskolan”. I TV kallas till och med “superlärare” in som förebilder för den lärarkår som själv förväntas upprätta den auktoritet den berövats.

Om denna inriktning mot å ena sidan besparingar och å andra sidan individualisering av samhällsproblem råder dessutom, det är viktigt, nära nog konsensus mellan de dominerande partierna, även om det råder oenighet om takten och formerna för omvandlingen.

”Ordningspolitiken” har därför blivit ett av de få områden där politiker fortfarande kan visa handlingskraft. En Jan Björklund, Sven-Otto Littorin eller en Thomas Bodström kan profilera sig på tuffa tag – trots att de inte kan lösa de större problem som ständigt återskapar utslagning, arbetslöshet, kriminalitet eller oro i skolorna.

När de gamla institutionerna eroderat och man vägrar satsa på dyra förebyggande åtgärder tar man till ett billigt surrogat: kontroll.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.